Inför återsläppen på LP av Bordellmammas visor och Styrman Janssons frestelser så gjorde jag en intervju med Lillemor Dahlqvist. Fokus brukar ju vara på Johnny Bode, eftersom det var han som var upphovsmannen till text och musik. Men Lillemor var med och frontade, och för henne fick medverkan helt andra konskekvenser än för de anonyma studiomusikerna. Inte minst på grund av Johnnys eget agerande. Jag var intresserad av hur hon ser på skivorna idag. I skivkonvoluten är texten uppdelad i två delar, men här presenteras den i ett stycke. Lillemor Dahlqvist har även varit vänlig nog att ställa foton från sina privata album till förfogande. Tack även till Linus Kuhlin för hjälp med förmedling av bilderna.
/ Gustaf Görfelt, ordförande Johnny Bode-sällskapet
Lillemor Dahlqvist om sveken, sångerna och försoningen:
”Skandalskivan förstörde min karriär – men skrev in mig i historien”
När ”Bordellmammas visor” spelades in trodde jag att den skulle vara bortglömd efter fem-sex år. Det är fullständigt otroligt att den lever vidare.
Det var ju inte alls meningen att den skulle förknippas med mig. Jag skulle bara vara en anonym röst och det skulle inte komma ut att det var jag. Men det löftet bröt Johnny och det fick många konsekvenser för mig.
Framför allt förlorade jag ett engagemang jag var på väg att få hos Kar de Mumma i Stockholm. Hade inte det skett hade jag kanske haft större chanser att komma vidare där. Nu blev det aldrig så.
Spolierade möjligheterna i Tyskland
Senare, i samband med att jag och Johnny skulle spela in i Köpenhamn, blev det tyska skivbolaget Bali intresserade av min röst. Vi gjorde några provinsjungningar av seriös musik. Men Johnny spolierade allting även där. Han tog ut stora förskott innan kontraktet var påskrivet och då ville de inte ha med oss att göra mer.
Efter det bröt jag med honom. Det var meningen att jag skulle sjunga på uppföljaren Bordellmammas dotter, men det gjorde jag inte. Det blev Lena Junoff i stället.
Kärlekssånger för homosexuella
Några år efteråt förlät jag honom i alla fall. Jag tänkte att nu var det så förstört för mig med porren, så jag kan lika gärna försöka mig på lite mer. Det ledde till att vi spelade in ytterligare två LP-skivor: Styrman Janssons frestelser och Sexrevyn Stig på. Vi spelade också in två EP-skivor med kärlekssånger för homosexuella.
Senare, när Johnny blev gammal och sjuk, kom vi på god fot och blev vänner på riktigt. Det var ju synd om honom, han var så ensam. Under slutet av hans liv bodde vi grannar och umgicks dagligen.
Musiken på Bordellmammas visor är gjord i många olika stilar. Johnny var expert på att byta genre, han hade ju skrivit för alla från Lapp-Lisa till Jussi Björling. Jag försökte också tänka att jag skulle sjunga lite olika från sång till sång. Musiken var förinspelad, vi sjöng inte till levande orkester.
Ett friare samhälle
När Bordellmammas visor var ny tyckte jag inte det var kul att förknippas med Johnny Bode. Men det ändrade sig med tiden. Idag är det bara att konstatera att det är han som gör att mitt namn lever.
Och det har ju skett väldigt mycket, tiderna har förändrats helt. Orden som var fula då används ju nästan i Kindergarten nu. Och inte minst våra kärlekssånger för homosexuella har blivit helt rätt, nu när homosexualitet är så gott som allmänt accepterat. Samhället har blivit oerhört mycket friare.
Snuskhumrarna döda nu
Vad jag hoppas om den nya LP-utgåvan? Att inte snuskhumrarna som ringde på nätterna och flåsade och stönade i luren börjar igen. Men de är nog döda nu.
Och senare har jag faktiskt fått många trevliga samtal också. Inte minst när dokumentärfilmen om Johnny Bode kom 2017. Många förstod inte då hur jag kunde ha en så positiv syn på honom. Men jag såg hans skicklighet som kompositör och jag förlät honom. Till sist blev det ju någonting bra.
Styrman Janssons frestelser är den jag tycker bäst om av porrskivorna. Jag tycker både musiken och texterna är bättre än på Bordellmammas visor. De är mer anpassade efter mig, eftersom Johnny tänkt att det är jag som ska sjunga den här gången.
När de gjorde arrangemangen till Bordellmammas visor visste de inte vem som skulle vara sångerska. Och den sista LP:n vi gjorde, Sexrevyn Stig på, ligger inte heller lika bra till för min röst, en del av sångerna går för högt.
Johnny snöt alltihop
Jag fick bara engångsbelopp för inspelningarna. 800 kronor för Bordellmammas visor och 1 000 och 1 200 kronor för de andra två. Några STIM-pengar fick jag inte och inga procent på försäljningen, Johnny snöt alltihop och jag hade ingen koll på mina rättigheter i början.
Jag var medlem i Teaterförbundet och försökte få dem att hjälpa mig, men de brydde sig inte. Då gick jag med i SAMI och då lyckades jag faktiskt få loss en liten slant. Genom åren har jag fortsatt att få mindre summor då och då. Härom året fick jag 1 200 kronor för att musiken spelats på internet.
Yrke: skådespelerska
Mitt yrke i livet har varit skådespelerska. Jag stod på en teaterscen första gången som sexåring och blev proffs 1958, när jag var 20 år gammal och spelade i Malmörevyn. Sten-Åke Cederhök såg mig där och det blev starten för mitt engagemang på Veckans revy på Liseberg.
Från 1961 bodde jag i Göteborg, men 1973 flyttade jag tillbaka till Malmö för att ta hand om min sjuka mamma.
I Malmö fortsatte jag med att spela i Nisse Ahlroths revyer i sex år. Från och med 1980-talet blev jag ensamartist och uppträdde tillsammans med en pianist i Svenska kyrkan och för pensionärer, och det höll jag på med tills jag blev blind för ett tiotal år sedan.
”Det är genom Johnny som mitt namn lever”
Det fanns en tid när jag var less på att förknippas med Johnny Bode, men det ändrade sig mot slutet av hans liv när vi blev goda vänner.
Efter hans död sitter jag i styrelsen för Johnny Bode-Delgadas stiftelse, som delar ut Johnny Bode-stipendiet till skånskfödda kompositörer. Jag och John Ulf Andersson gjorde en LP med Johnnys Nils Ferlin-tonsättningar 1987. Jag uppträdde också på 100-årsjubileet av Johnnys födelse 2012.
Det är bara att konstatera att det är genom Johnny Bode som mitt namn lever idag. Jag har uppträtt med Git Gay, Nisse Ahlroth och i Rolf-kavalkaden, men det är namn som nästan ingen kommer ihåg längre. Den yngre personalen på mitt äldreboende vet inte ens vem Sten-Åke Cederhök var, möjligen om man säger ”Albert & Herbert”.
När jag hörde att skivorna skulle ges ut på nytt blev jag otroligt förvånad. Men jag vet att det har kommit ett uppsving för vinylskivor igen och att det är många som frågar efter sådana igen. Det tycker jag är väldigt trevligt.
Lillemor Dahlqvist, april 2025
Tags: Minnen, Musik, Vittnesmål





Senaste kommentarer