Följande berättelse kommer från Roland Öhrstrand i Malmö. Har du som läser också en berättelse om hur du mötte Johnny Bode (antingen i liv eller verk)? Skriv till Johnny Bode-sällskapet och berätta i så fall. Fler berättelser om möten med Bode läser du här och här.
Men nu till Rolands berättelse:
NÄR JAG MÖTTE JOHNNY
Efter 18 år i ett hus byggt 1899, med 200 kvm boyta fördelat på 7 rum och kök och beläget på Kulladal i Malmö, bestämde vi oss för att flytta. Året var 2004.
Jag hade tröttnat på att ägna nästan varje ledig stund plus större delen av lönen på husrenovering. Dessutom hade 75% av barnen vuxit upp och lämnat hemmet. Huset kändes både för stort och för dyrt i drift för två vuxna, en tonårsdotter och katten Zlatan. (Katten fick detta namn eftersom han var så galen i bollar).
Sagt och gjort. Beslutet var taget. Vi skulle flytta.
Hela karusellen med mäklare, visningar etc drog igång. Dessutom skulle vi själva också hitta någonstans att bo, vilket ju egentligen var det viktigaste i sammanhanget.
Nytt hem
Ganska snabbt hittade vi ett nytt bra boende. Utbudet var stort. Ett enplans radhus med en mindre trädgård på framsidan och med en liten insynsskyddad atriumgård. Perfekt planering som ett äldreboende. Man måste ju tänka långsiktig. Dessutom låg huset i Limhamn, den del av Malmö där både hustrun och jag är födda och uppvuxna.
Problemet var emellertid synkroniseringen. Vi skulle lämna vårt hus den 1 juli, men hade inte tillträde till den nyinköpta fastigheten förrän den 1 nov. Alltså behövde vi ett tillfälligt boende under 4 månader. Senare visade det sig att det blev 7 månader, vilket är en helt annan historia. Men intressant!
Hur hitta en lägenhet för ett temporärt boende, till ett rimligt pris dessutom? Lösningen fanns till vår glädje inom familjen.
En dotter bodde i en sparsamt möblerad tvårumslägenhet och var villig att härbergera ytterligare tre personer, inklusive Zlatan, under en kortare period om gästerna (alltså vi) stod för den totala hyreskostnaden. Hon tänkte ekonomiskt!
Möbler, husgeråd, böcker, nästan alla kläder och annat av livets nödtorft magasinerades, för att senare kunna stå färdigt för hemleverans när inflyttningen till det nya huset skulle ske.
Meningsfull aktivitet?
Men vad göra i en 2-rumslägenhet på 62 kvm? Med hustru, två ”barn” 17 och 24 år gamla och en katt, galen i bollar, som dessutom var van vid att vistas utomhus större delen av dygnet.
Upplevde det som att jag befann mej i en isoleringscell. Van vid frihet och rymd, en stor trädgård och ett garage med snickarplats. Ett hus som dessutom låg bara ett stenkast från Pub Vagabond, det lokala vattenhålet. Nu var plötsligt min sfär reducerad till ett minimum på 62 kvm!
Sysselsättningen som fanns att tillgå var i stort sett: Äta, Sova, Läsa. Det låter idag nästan som titeln på en aktuell film!
Livet blev monotont. Alla dar var lika. Det var nästan som att man trivdes mer på jobbet än hemma.
Förändringen
Men det skulle snart inträffa något som kom att påverka hela livssituationen. Jag mötte Johnny!
Följande hände:
En lördag läste jag i Sydsvenskan recensionen av den relativt nyutkomma boken ”Jakten på Johnny Bode, skandalernas man.” Det var inte bara en recension, utan en koncentrerad skildring av ett människoöde. Jag blev fascinerad av artikeln och människan bakom. Den boken måste jag läsa. Och inte i nästa vecka, utan nu!
En snabb check på datorn och på Malmös Stadsbiblioteks hemsida. Boken finns där. Och är tillgänglig. Dom stänger klockan 3. Vad är klockan? Tio i 3. Jag hinner!
Kastade mej på cykeln och trampade i full fart ut på Mariedalsvägen, korsade Regementsgatan och därefter snabbt genom Slottsparken. Nådde fram till Stadsbiblioteket ett fåtal minuter innan stängningsdags. Snabbt in i lokalen, hittade rätt hylla relativt lätt och klev 10 minuter senare ut genom dörrarna med dagens fynd. BOKEN: ”Jakten på Johnny Bode, skandalernas man”
En vanlig lördag eftermiddag som blev speciell
Väl hemkommen från biblioteket intog jag min favoritposition på favoritplatsen. Alltså liggandes på rygg i soffan med en skön kudde under nacken. Förväntansfull och nyfiken tog jag boken i mina händer.
Naturligtvis har ni alla läst boken. Men för att blåsa nytt liv i upplevelsen kommer här en repetition. Den börjar så här på sid 9:
”Stora blöta snöflingor slaskade mot vindrutan. Det var en grå februaridag i Malmö 1993 som äventyret Johnny Bode började för min del. Fotografen Hans Karphagen hade hämtat mig på hotellet och nu åkte vi längs Regementsgatan”
Lite kul tyckte jag. Visserligen är Regementsgatan ganska lång, men jag hade ju faktiskt för mindre än en halvtimme sedan passerat över denna gata på väg till biblioteket. Kändes lite nära faktiskt. Kul.
Jag läste vidare.
”Så passerade vi restaurang Kronprinsen och svängde upp på Mariedalsvägen”
Ja, det är ju lite lustigt tänker jag. I en inre syn ser jag författare Norlén och fotograf Karphagen framför mej, körandes i en bil på samma väg som jag nyss cyklat på.
Jag fortsatte läsa.
” Så tredje tvärgatan till höger. Fågelbacksgatan.”
Det här var ju otroligt Det är ju här jag är! På samma lilla gata. Fågelbacksgatan.
Fortsatte ivrigt i texten.
”Här är det, hyreshuset rakt fram, nummer 23 A.”
Nä, nu går det för långt. Dotterns lägenhet som vi har hyrt in oss i har just adressen Fågelbacksgatan 23 A. Och det är här som jag just nu ligger och läser boken. Här har alltså Johnny Bode bott! Tanken svindlar.
Men vad är detta för ett sammanträffande egentligen? Måste göra en paus. Finns det någon öl i kylen? Har aldrig upplevt något liknande. Efter att skyndsamt hällt i mej den lugnande vätskan skyndar jag snabbt tillbaka till soffan och boken.
Vänder hastigt blad och på sidan 10 läser jag:
”Vi tittade upp mot hyreshusets fasad. Där uppe bodde han alltså. På fjärde våningen.”
Phuuu! Johnny bodde högst upp, vi höll till på första. Jag andades ut. Det hade ju nästan varit för bra om det hade varit på samma våningsplan också. Men det var kul så länge som det varade i alla fall. Slappnar av och fortsätter läsa boken.
Ingmar Norlén skriver:
”Vi gick de fyra trapporna upp. När jag såg skylten på dörren – ”Bode-Delgada” – funderade jag över om någon av hans grannar hade en aning om vilket märkligt människoöde som fanns därinne.”
Ja, tänkte jag. Det gör åtminstone en av de nuvarande boende i huset, men tyvärr 20 år för sent.
Trollbunden av texten om Johnny Bodes leverne, hans energi och företagsamhet kan jag inte släppa boken. Det var nästan som att vi hade ett förhållande. Vi var ju grannar. Eller kunde ha varit. Johnny och jag.
Plöjer ivrigt igenom sida efter sida med kapitel som ”En herre i frack”, ”Hästen i våningen”, ”Med hakkors på bröstet”, ”Brännvin i Lapp-Lisas stövlar”,” Oväntat möte på tåg” och ytterligare ett femtiotal fantastiska avsnitt i boken. Sträckläser i stort sett hela boken med undantag för matintag och några timmars sömn.
På söndag morgon fortsätter jag läsandet och kommer till slutet av boken.
På sidan 243 står det så här i Ingmar Norléns mästerverk:
”Hur Johnnys sista tid gestaltade sig är det just Lillemor Dahlqvist som bäst kan berätta om. Lillemor, som vid den här tiden var den som stod honom närmast, berättar i ett brev till mig om deras 15-åriga vänskap från 1968 till 1983. Hon skriver:
Umgänget var dock sporadiskt fram till hans fem sista levnadsår, då vi hade så gott som daglig kontakt. /—-/ Njöt gjorde han också när jag klippte hans hår. Det var en sjuklig, ensam, bortglömd man som satt som en fånge på fjärde våningen i ett hus utan hiss. Endast med största möda, och helst med hjälp av någon, kunde han ta sig upp och nerför trapporna. Först ett halvår före sin död fick han en lägenhet på nedre botten. Då var det försent. Han var rädd att ens gå över gatan till tobaksaffären för att köpa en tidning.”
Men hallå! Vad stod det? Läste jag rätt? Måste läsa om Lillemors brev en gång till. Noga.
”Först ett halvår före sin död fick han en lägenhet på nedre botten.”
Jag läser det ytterligare en gång.
”Först ett halvår före sin död fick han en lägenhet på nedre botten.”
Nä, nu blommar löken! Johnny Bode har bott på första våningen! Det finns tre lägenheter på detta våningsplan. En till vänster, en rakt fram och så vår till höger. Herregud. Tänk om Johnny har bott här. I den lägenhet där jag just nu i detta ögonblick ligger och läser boken. Jag fick plötsligt en tanke i skallen som jag inte kunde släppa. Måste kolla om… ja, ni förstår vad.
Svaret!
En snabb koll av hur mycket som återstår av boken ”Jakten på Johnny Bode”. Inklusive några avslutande sidor med bland annat bouppteckningen, Lillemors slutord och diverse register är det 24 sidor.
Jag snabbläser dessa sidor, slår ihop boken och sätter mej framför datorn. Loggar in på birthday.se och skriver Lillemor Dahlqvist i rutan. Det visar sej att hon bor ett stenkast från Fågelbacksgatan. Jag klickar på raden tele. Hennes telefonnummer framträder på skärmen. Vågar jag ringa henne? Klart att jag vågar. Jag måste ju. Måste få veta om Johnny bott i dotterns lägenhet. Lyfter luren och slår numret. Detta är spännande. Låter fem-sex signaler gå fram. Inget svar.
Försöker ett par gånger till under söndag eftermiddag utan att lyckas. Vid sextiden på kvällen svarar Lillemor. Jag berättar i korthet min historia och vi småpratade lite om Johnny.
Sen ställer jag FRÅGAN:
– I vilken av de tre lägenheterna på första våningen bodde Johnny?
Lillemor: – I vilken lägenhet är du?
– Jag är i den högra, svarar jag.
Lillemor: – Johnny bodde i mitten.
Ok. Då fick jag veta det.
Tackar för att hon tog sej tid till att prata med mej och upplysningen om var lägenheten var belägen. Önskar henne god kväll och lägger på.
Jaså, det var i lägenheten vid sidan om oss som Johnny hade bott och slutat sina dagar. En litet tvärt slut kanske på en historia som hade följt mej under 24 intensiva timmar. Men jag kan försäkra er att under de återstående fem månader som vi tillbringade i lägenheten på Fågelbacksgatan 23 A och jag gick de fem trappstegen upp till vår ytterdörr hade jag alltid blicken riktad mot Johnnys dörr och tänkte på honom.
Under de följande åren hade jag ibland ärenden till dottern i lägenheten på Fågelbacksgatan och minnet av ovanstående händelse poppade upp varje gång. ”Det var här som jag mötte Johnny”, brukade jag tänka.
Efter något år flyttade den äldre dottern och den yngre övertog hennes lägenhet. År 2010 flyttade även yngsta dottern och vi fick därför lämna Johnnys trappa för alltid. Men inte riktigt. För ibland när jag har vägarna förbi på det hållet, gör jag en liten sväng om Fågelbacksgatan och tittar in genom glasrutan i ytterdörren mot ”Johnnys dörr”. Och naturligtvis tar jag ibland fram BOKEN och läser lite och minns.
Roland Öhrstrand
Medlem nr 296 i Sällskapet
Senaste kommentarer