Archive for augusti, 2014

Bode bevittnad och bevattnad

augusti 13th, 2014 by Gustaf

Som tidigare nämnts släpper Studio S nu Den stora pilsnerboxen 2. I boxen ingår filmen Smålänningar från 1935, med kortfilmen Musik och teknik som bonusmaterial. Dessa båda filmer är unika, etersom de innehåller de enda kända rörliga bilderna på Johnny Bode.

Johnny Bode-sällskapet fick sig tillskickat rullarna för recension. Ordförande Görfelt tog sig an uppgiften tillsammans med en erforderlig mängd kall Carnegie Porter.

Sven-arefeldtMUSIK OCH TEKNIK (1938) är kanske på sätt och vis den mest värdefulla filmen sett ur ett bodefierat perspektiv. Filmen är en sorts journalfilm, som i praktiken är förtäckt reklam för skivmärket Sonora. Man får se ett antal artister sjunga i grammofonstudion till Gösta Johnssons orkester, och därefter följa tillverkningen av en stenkaka, en intressant process som  verkar ha varit full av mer eller mindre horribla arbetsmoment. Bland annat bakades 165 grader varm bakelitmassa ihop till en boll för hand(!) och placerades i ett ”våffeljärn” där den pressades till en skiva.

Artisterna som sjunger i studion är Hilmer Borgerling, Sylvan Beré, Sven-Olof Sandberg, Anna-Lisa Baude, Johnny Bode och slutligen Gösta Johnsson själv. Johnny Bode framför Den röda pelargonian, en sång som aldrig återutgivits på cd och inte heller finns tillgänglig på internet. (EDIT: Nu finns den här.) Sven Arefeldt (bild t h) kompar på piano och ser otroligt skön ut. Johnny Bode själv har en söt liten plutmun och framstår på något vis ännu mer ut som en ondulerad griskulting i rörlig bild än på stillbild, sin slanka kroppsbyggnad till trots.

I övrigt ser Sven-Olof Sandberg precis lika sliskig ut som han låter och Gösta Johnsson lika energiskt crazy. Sylvan Beré har mycket långa tänder och Anna-Lisa Baude är iklädd hatt och har en stor bisampäls(?) på sig i studion.

smalanningar_35Långfilmen SMÅLÄNNINGAR (1935) visar en tre år yngre och (ännu) slankare Bode, i en statistroll som gårdssångare. Han spelar dragspel och sjunger  Efter regn – solsken medan hinkvis med filmregn öser ner över honom. En på sätt och vis talande illustration över stora delar av Bodes liv.

I övrigt ståtar filmen med stora delar av 1930-talets svenska skådespelarelit: Thor Modéen är en tokrolig gårdfarihandlare, Sigurd Wallén en klurig svenskamerikan, Sture Lagerwall* en bildskön hjälte och Sickan Carlsson hans glada och söta paramour. Addera Julia Caesar** som hotellägarinna och såklart även birollskungen Wiktor ”Kulörten” Andersson (186 filmer under bältet) som hennes vaktmästare. Stallet är komplett.

Intrigen är nästintill lika arketypisk. Sture Lagerwall har utvecklat en briljant ny båtmotor som han tyvärr inte ännu fått att fungera felfritt. Hans farfar har pantsatt sin snickerifabrik till den onde fabrikören och hatthandlaren(!) Hatt-Johan, som nu vill ta över verksamheten och därför intrigerar för att diskreditera motorn. Sture försöker sälja motorn till direktör Blomgren (Eric Abrahamsson). Blomgren är svåger till Hatt-Johan och dessutom far till den söta Inga (Sickan Carlsson) som Lagerwall är förälskad i. Sigurd Wallén är i sin tur Lagerwalls pappa och tvingas låtsas vara dollarmiljonär för att hålla borgenärerna stångna.

Verkar det rörigt? Ingen fara. I slutändan kokar så klart allt ner till en dramatisk båttävling på Mälaren. Det här med tävlingar där olika typer av hembyggda bil- och båtmotorer alternativt hemkokta specialbränslen skulle bevisa sitt värde var som bekant oerhört populärt i svenska filmer ända från 1930- till 1960-talet. (Eller kanske ännu längre. Göta kanal, hallå!) I till exempel Ragnar Frisks Åsa-Nisse-filmer var de näst intill stapelvara. Fast i Smålänningar tar själva båttävlingen i alla fall inte mer än en kvart i anspråk, i Åsa-Nisse i rekordform varar den gott och väl halva filmen***.

Titelmelodin har (den föga originella) titeln Apladalen i Värnamo och sjöngs sedermera in av Johnny Bode själv,  men det är inte hans version vi hör i vinjetten. Inte heller märks det på något vis att berättelsen till stora delar utspelar sig i Värnamo, filmen kunde tvärtom ha marknadsförts med sloganen ”Ingen talar småländska!”.  Däremot får man både höra och se Thor Modéen nasa halmhattar med den fantastiska repliken ”Alla framstående män bära halmhatt: Prinsen av Wales, Sven Hedin, Hitler, Per-Albin!”****, bevittna Sickan Carlsson i matrosmössa samt tjocka gubbar med byxlinningen över naveln och slipsar där den smala änden är längre än den breda.

Sammanfattningsvis: jag såg filmerna för Johnny Bodes skull, men hade trevligt mest hela tiden och skrattade mer än en gång, fast kanske inte alltid åt det som filmmakarna avsett. Därför kan jag varmt rekommendera dessa båda alster till alla kännare av kultur. Ladda upp med ett batteri lättgrogg och cigarr (eller varför inte porter och pipa), bjud in några vänner och njut i tv-soffan! I sant salongsberusad och korrupt anda kan jag faktiskt rekommendera hela boxen, utan att ens ha sett de andra filmerna. De är säkert lika bra. För att citera slutklämmen i filmen: ”Leve Sverige, leve Småland!”

G. Görfelt

EDIT: Ska du beställa en box, gör det då av vår käre Grosshandlare Lindberg. Han och grosshandlerskan har investerat stora pengar i detta projekt och får betalt tillbaka i boxar av filmmogulerna. Så skicka alla dina pengar till dem! Adressen är grosshandlare.lindberg (snabel-a) hotmail.com

Skvaller, sladder och annat ovidkommande:
*Den unge Sture Lagerwall var skyddsling åt Gösta Ekman d.ä. och verkar även ha varit dennes love interest under en period, enligt Ekmans levnadstecknare Carina Burman. Om känslorna var ömsesidiga är oklart, men Victor Sjöström ska senare ha varnat sin dotter för ett äktenskap med Lagerwall, eftersom han hade ett förhållande med Gösta Ekman. Inom JBS väljer vi naturligtvis både att tro på detta och sprida skvallret!

**Även Julia Caesar hade en uttalad fäbless för det egna könet. I likhet med schlagerdrottningen Kai Gullmar brukade hon hålla till på restaurang Bäckahästen vid Berzelii park. Där höll Caesar (mycket passande med tanke på namnet!) hov för likasinnade kvinnor vid ett långbord på undervåningen. Aspiranter fick börja längst bort vid änden av bordet för att sedan successivt avancera närmare Julia. Läs mer här.

***Martin Kristensson har skrivit mycket underhållande om de många Åsa-Nisse-filmernas alltmer bisarra karaktär i artikeln ”Knohults värmedöd”. Läs den här.

****Filmregissören Gösta Rodin hade säkert inget emot att namedroppa Hitler. Sex år senare, 1941, återfanns han i medlemsregistret för Per Engdahls fascistiska parti Svensk Opposition. I samma register stod även ”Johnny Bode, sångare”. Läs mer om detta här.

EXTRA KURIOSA: Johnny Bode, Sture Lagerwall och Anna-Lisa Baude hade en gemensam historia redan innan inspelningarna av ”Smålänningar” och ”Musik och teknik”. De hade nämligen alla tre medverkat i Folkans (Folkteaterns) nyårsrevy 1930. Det var den då blott 18-årige Johnnys första teaterengagemang. Han väckte genast uppseende genom sina extravaganta vanor. När de andra skådespelarna beställde smörgåsar och mjölk från ett närbeläget kafé ordnade Johnny en leverans med hummer och vitt vin. Anna-Lisa Baude oroade sig för hans uppträdande och blev något av en extra-mamma för honom under Folkan-tiden. (Hon brukade senare skämtsamt kalla honom ”Min son”, på grund av deras snarlika efternamn). Sture Lagerwall å sin sida kallade Bode för ”Lille Kreuger” med tanke på hur han bollade med stora penningbelopp (som han förstås egentligen inte hade). Engagemanget vid teatern fick ett abrupt slut efter att Johnny, som bara hade några småroller, bjudit hela baletten på champagne med orden ”Direktionen betalar!”. Men det gjorde direktionen inte. Istället fick Johnny sparken.

 

Johnny Bode telegraferar till Radionämnden

augusti 10th, 2014 by Gustaf

bannemigJBS-medlemmen Martin Kristensson (känd bland annat från Kapten Stofil) skickade nyligen över ett signerat exemplar av boken ”Nu har det banne mig gått för långt! – Arga brev till Radionämnden”. I denna mycket underhållande skrift, som Kristensson alltså varit med och författat, får läsaren ta del av ett axplock av de argaste och mest befängda breven till Radionämnden 1967-1987.

Bland mycket annat finns ett anonymt telegram, som nådde nämnden samma vecka som SVT intervjuat den dömde storspionen Stig Wennerström. Att en sådan landsförrädare fick förekomma i TV upprörde många, däribland författaren av det något osammanhängande telegrammet. Texten lyder:

FÖRBRYTAREN WENNERSTRÖM KAN SAMTLIGA KANALER SPELA KOMPOSITÖREN OCH KAMMERSÄNGERN JOHNNY BODE DELGADA MED ROLF-POTPURRIET KARL GERHARD-POTPURRIET KARL EVERT-POTPURRIET LAPPLISA-POTPURRIET BODE-POTPURRIET STOP DAVID FROST BEREDD PRESENTERA STOP VAR VÄNLIG TAG STÄLLNING VIKTORIA AB JOHNERIKSSONSV 85B 21772 MALMÖ

Sensationellt nog skulle alltså den världskände brittiske journalisten David Frost (senast uppmärksammad 2008 i biofilmen Frost/Nixon) vara beredd att presentera Johnny Bode när han framförde valfritt potpurri i samtliga kanaler. Konstigt nog nappade varken TV eller radion på detta erbjudande.

 

 

Vit smoking, bakelser och melodier som bedåra

augusti 5th, 2014 by Gustaf

MattiasEnn1bEtt sällskap på nio JBS-medlemmar (eller rättare sagt, åtta medlemmar och en inte allt för begeistrad sympatisör) tog färjan till Brännö för att se Mattias Enn och Lasse Dahlquist-sångarna framträda på värdshuset. Framträdandet var helt till vår belåtenhet, det enda man kunde invända emot var att det kunde ha varit längre. Trots cirka 45 graders värme i lokalen uppträdde den store estradören i oklanderlig vit smoking med tillhörande halmhatt. Ett föredöme!

Även maten och drycken förnöjde, inte minst de Lasse Dahlquist-bakelser som många tog in till kaffet. Också värdshusets egen Brännöl satt som en smäck.

När mat, öl, kaffe och framträdande var slut flyttade vi till uteserveringen för en pipa rök. Där stötte vi på en tionde JBS-medlem, bosatt på Brännö. Han representerade sällskapet på helt rätt sätt, faktiskt betydligt bättre än oss övriga. Ett nöje att träffas, René!

En diskussion med Lasse Dahlquist-sällskapets medlemmar avslöjade att anledningen till deras enorma förmögenhet är att Lasses son Bob (ja, faktiskt!) testamenterat samtliga musikrättigheter till sällskapet. Alltså exakt samma sak som Johnny Bode-Delgada gjorde till Johnny Bode-Delgadastiftelsen. Hade han bara haft lite mer framförhållning kunde han ju testamenterat dem till det sällskap som skulle bildas 26 år efter hans död. Å andra sidan är det ju rätt skönt att bara ha en begränsad mängd pengar att försnilla. Bollar man med större summor måste man ju blanda in riktiga revisorer och dylika obehagliga personer.

Hursomhelst, efter att vi återvänt till fastlandet avslutade de delar av styrelsen som  inte var tvungna att ta tåget till Halmstad med en grillfest hos fruarna Fyhr i Utby. Även estradör Enn deltog innan han satte kurs hem mot Stockholm. Det var mycket trevligt, och under middagen föddes också idén om ett höstligt Enn-framträdande på retrokaféet i Utby, i samarbete med JBS. Den som lever får se.

MattiasEnn4Foton: Henrik Påhle