Archive for juli, 2020

Styrelsen bränner rekordbelopp!

juli 8th, 2020 by Gustaf

Lördag den 4 juli träffades större delen av Johnny Bode-sällskapets styrelse i Göteborg för att, i sällskap med diverse demimonder och lycksökare, fira att vi precis spenderat den största summan i föreningens historia. Aldrig tidigare har så mycket medlemspengar gått upp i rök.

Otroligt nog var det inte vår ofantligt omfattande krogrunda som kostade så mycket, utan ett projekt som ännu inte nått sin fullbordan, och vars utveckling alla medlemmar och sympatisörer snart (vilket i den här föreningens ordlista betyder ”inom det närmaste kvartalet”) kommer att bli varse.

Just nu berättar vi inte mer. Vi nöjer oss med att visa lite bilder från hur trevligt vi hade. Nästa gång bjuder vi in alla som vill vara med. Eller i varje fall gör vi det när vi nått en tillvaro utan farsot.

Ordförande Görfelt hade tagit på sig sina bästa benläder från 1920-talet och bjöd på en betatestning av en Bode-relaterad stadsvandring genom Göteborg. För att inte förstöra nöjet när vi genomför den i större sällskap avslöjar vi inte så mycket om den, mer än att den lyckades omfatta ett förvånansvärt stort antal fenomen som vi alla förknippar med den trinde odygdspåsen. På köpet fick man dessutom en hel del stadshistoria.

Ett av stoppen var Lorensbergsparken, där Karl Gerhard blev petad i näsan. Ingen hade dock på sig finsk frivilliguniform och gjorde politiskt olämpliga gester, så vi var ända relativt skötsamma.

I samma park hittade vi även denna märkliga installation. Uppenbarligen är den designad för att sällskap om fem personer på ett smittsäkert vis ska kunna avnjuta punjak, piprökning och 78-varvsmusik. En vital funktion i det offentliga rummet som borde uppmuntras på fler platser.

Under eftermiddagen och kvällen besökte vi en häpnadsväckande stort antal etablissemang (de flesta glesbefolkade och i många fall utomhus). Sekreterare Tersmeden undslapp sig till och med ett ”Förvånande vad många inrättningar med röda draperier det finns i Göteborg” vilket måste ses som ett tecken på framgång.

Jag mötte Stasi

juli 1st, 2020 by Gustaf

Förra veckan var en ovanligt rik pressvecka i Johnny Bode-sammanhang. Den sedan snart 37 år döde schlagercharmören figurerade i inte mindre än tre olika publikationer i helt olika sammanhang.

Till att börja med uppmärksammade Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson från Sunkit en intressant dödsruna i DN. En viss Karl Erik Larsson (som för övrigt verkar ha varit en hedersknyffel) har nyligen gått ur tiden vid 87 års ålder. Under sin karriär som mental- och kriminalvårdare hade han bland annat arbetat på Långholmens centralfängelse där han enligt nekrologen haft ”plattcharmören” Johnny Bode som en av sina intagna.

Det som verkar lite tveksamt är att Karl Erik Larsson uppges ha börjat på Den gröna ön 1957 och Johnny gjorde sin sista fängelsevolta 1955 (och satt då inte på Långholmen, vilket han däremot gjorde 1936). Men det betyder ju inte att det inte kan stämma, Karl Erik kan ha råkat på Johnny i något annat vårdsammanhang senare.

Efter detta kom diverse glada tillrop från medlemmar om att tidskriften Svenska Öden & Äventyr uppmärksammar Johnny Bode med ett fem sidor långt reportage i senaste numret (7/2020). Ingen i styrelsen har haft möjlighet att läsa det själv än, men enligt vad som meddelats oss innehåller artikeln inga nya uppgifter, utan kan främst ses som ett sätt att upplysa fler om Bodes häpnadsväckande livsöde.

MEN, sedan kom en riktig juvel, när historikern och journalisten Lena Breitner publicerade en krönika i Skånska Dagbladet, där faktiskt helt nya handlingar om Johnny refereras.

Ja, vad ska man säga? Klassisk Bode, på alla plan.

Sammanhanget var att Johnny under perioden 1951–1953 höll till i Östberlin, där han hade lyckats få ett engagemang av ett musikförlag och försökte försörja sig på att distribuera svensk biograffilm.

Ingmar Norlén skriver i sin biografi:

Trots motgångarna trodde Johnny på framtiden och kom in i en manisk period med massor av ”affärsresor” med flyg mellan Stockholm och Berlin och till detta plötsliga infall att flyga till olika världsmetropoler för att träffa diverse storheter. (…)

Resorna och de alltmer uppskruvade levnadsomkostnaderna frestade hårt på hans ekonomi. Följden blev en konkurs, som fastställdes av Solna Tingsrätt i oktober 1953. Han hade då skulder på närmare 300 000 kronor.

Tillgångarna – han ägde bara kläderna han stod och gick i – värderades till 250 kronor. (…)

Innan han återvände till Stockholm gjorde han ett sista försök att blidka de östtyska myndigheterna. Berättelsen om hans utspel nådde de svenska tidningarna den 28 augusti 1953.

Johnny bjöd in tidningarna till en presskonferens på Hotel Newa. Han uppträdde i stor stil och förklarade att han nu var ”en vän av den tyska demokratiska republiken och sade sig vara beredd att deklarera sitt nya och överraskande ställningstagande i ett radiotal.

För journalisterna redogjorde han för stora planer; han skulle medverka med sin musik i filmer för det statliga filmbolaget Defa och engageras av en östtysk teater.

Framträdandet på Newa övertygade inte de östtyska myndigheterna.

Kul att få veta att Johnnys försök att charma Stasi alltså även innefattade att påstå att Hermann Göring var hans onkel. En inte helt klockren strategi.

PS. På twitter tillägger Lena Breitner att Stasi sakligt konstaterar ”exakt onkel-förbindelse kunde inte fastställas”.