Vissa saker tenderar att bli liggande hur länge som helst. Den här har nog rekordet, eftersom det är en text baserad på en intervju jag gjorde för fem och ett halvt år sedan.
Bakgrunden är som följer: i januari 2012, när vi precis skulle genomföra minneskonserten till Johnny Bodes 100-årsminne, så arbetade jag som redaktör för den numera nedlagda gratistidningen Kungsbacka-Nytt. Där hade jag en liten redaktörsspalt på sidan 2, och den här veckan nämnde jag konserten i slutet av spalten.
Samma dag som tidningen kom ut fick jag ett mail från den lokale teaterprofilen Kjell-Åke Rinnarv. ”Vet du om att Johnny Bodes barnbarn bor i Kungsbacka?” skrev han.
Jag höll på att ramla av stolen. I biografierna om Johnny Bode stod det visserligen att Johnny hade haft en son vid namn Sigurd Jätbrink som han aldrig tagit ansvar för, men intrycket man fick var att Sigurd hade dött barnlös.
(Detta var även vad Bodes levnadstecknare Ingmar Norlén trott visade det sig senare. Han hade självklart velat intervjua Sigurd, men denne hade bara slängt på luren och bett honom dra åt helvete. Inte ens Sigurds fru hade känt till hans barn från ett tidigare äktenskap.)
Men inte nog med att Johnny alltså hade en sonson som bodde i Förlanda, beläget i samma kommun där jag jobbade. Sonsonen hade även arbetat som ventilationsmontör på husbygget tvärsöver gatan från vår redaktion hela hösten, bara 20 meter från platsen där jag satt. Kanske en av de konstigaste slumphändelser jag varit med om.
Veckan efter träffade jag Lars-Rune Jätbrink, som han heter, för en intervju. Mötet resulterade i en artikel i nästa nummer av tidningen. ”Jag gör en längre version till hemsidan snart” tänkte jag. Sedan gick det ett år, och ett år till…
I vilket fall, snart kommer filmen där Lars-Rune medverkar, och eftersom det faktiskt var jag som tipsade filmmakarna Bosse Sjökvist och Bengt Löfgren om hans existens så tänker jag inte vara tvåa på bollen.
Jag orkar inte arbeta om allt, utan har utgått från min gamla artikel och byggt ut den lite. Därav den klassiska tidningsuppbyggnaden. Håll till godo.
/Gustaf Görfelt
Lars-Rune – sonson till skandalkungen
Sångaren och kompositören Johnny Bode lyckades under sin livstid bli känd som Sveriges värsta skandalartist. I Förlanda bor hans enda barnbarn, Lars-Rune Jätbrink.
– Jag har en hatkärlek till min släkthistoria, säger han.
Lars-Rune Jätbrink tycker det är roligt att hans farfar Johnny Bode uppmärksammas. ”Det finns ju många roliga historier runt honom, men samtidigt var hans liv väldigt tragiskt. I slutändan blev det bara misär”. (Bilden är tagen vid en friluftsteater 2013. Pjäsen utspelade sig på 1920-talet, och Lars-Rune spelade, passande nog, en stökig sommargäst från storstan.) Foto: Gustaf Görfelt
I fredags (6/1 2012) skulle Johnny Bode ha fyllt 100 år, och under helgen firades han med en bronsplakett på sitt födelsehus i Falköping och en utsåld konsertkväll i Göteborg.
– Jag hörde om det när Magnus Uggla berättade i radio i december. Först blev jag väldigt förvånad, men sedan tyckte jag det var kul. Jag hade gärna gått på konserten själv, men jag var uppbokad med annat, säger Lars-Rune Jätbrink.
I dag är Johnny Bode en kultartist, men när Lars-Rune (född 1956) växte upp i Majorna berättade han inte för sina kompisar vem som var hans farfar.
– Han var ju fortfarande i full fart då, och det stod om honom i tidningarna ibland. Men det var enbart negativa saker. Han var alltid invecklad i någon skandal.
Träffade aldrig sin farfar
Johnny Bodes pappa Alvar hade lämnat sin familj när Johnny föddes och hade aldrig någon kontakt med sin son.
Johnny tog själv inget ansvar för sin son Sigge, som var resultatet av en kortvarig förbindelse i Skara Folkets park 1927, då Johnny var 15 år och Sigges blivande mor 16. När Sigurd föddes året därpå hade Johnny lämnat Skara och befann sig i Stockholm.
– Det lär ha varit en skandal utan dess like. Min farmor hade det nog inte lätt, säger Lars-Rune.
Därför var det kanske inte konstigt att hon inte var glad när Sigge i sin tur upprepade mönstret 30 år senare.
– När morsan blev med barn ville han att hon skulle göra abort. Han och morsan var gifta ett kort tag, men bodde aldrig ihop, sedan skilde de sig. Det sista min farmor sa till Sigge innan hon dog lär ha varit ”ta hand om pojken”, säger Lars-Rune Jätbrink.
Trots detta mötte Lars-Rune bara sin pappa fem, sex gånger som barn. Sin farfar träffade han aldrig.
Först med kärnfamilj
– Jag är den förste mannen på fyra generationer som lever i kärnfamilj. Första gången jag såg en bild på Johnny var när han dog 1983 och det var en dödsruna i GP, (skriven av Ingmar Norlén) säger Lars-Rune Jätbrink.
20 år senare dog hans egen pappa Sigge. Lars-Rune hade då nyligen gjort ett försök att få kontakt med honom.
– När jag själv blev pappa skickade jag ett kort till honom på sjukhuset. Sedan ringde hans gode man. Jag fick även prata med fruns systerson. Sigges fru, som var död då, hade tydligen inte vetat om att han hade en son, det hade han inte berättat, säger Lars-Rune.
I samma veva läste han biografin En herre i frack av Ingmar Norlén och Bengt Nyquist.
– Där fanns en bild på Johnny som barn, och jag blev chockad, Han var gôrlik mig som liten.
Kluven inställning
Johnny Bode ställde till med osannolikt många dumheter under sitt liv, samtidigt som han var en mycket begåvad kompositör och sångare. Lars-Rune har en kluven inställning till sin bakgrund.
– Det är ju häftigt att det är mina rötter. Men samtidigt känner jag en hatkärlek till min pappa och farfar för att jag aldrig fick träffa dem. Som tur är har jag klarat mig ändå, jag hade en trygg uppväxt.
En sak som irriterar Lars-Rune Jätbrink lite är att Johnnys upphovsrätts-pengar, som enligt svensk lag till viss del borde ha tillfallit först hans son Sigge och sedan Lars-Rune, helt går till Johnny Bode-Delgadas stiftelse och det stipendium stiftelsen delar ut.
– Johnny betalade aldrig en krona i underhåll för farsan, och Sigge var likadan. Att få en del av de pengarna hade varit en sorts kompensation. Jag ringde faktiskt STIM för att höra efter vad som gällde, men det var svårt att få reda på. Jag tycker det vore rimligt att dela 50/50. Om inte annat skulle det vara kul att sitta med i stiftelsen själv, säger Lars-Rune Jätbrink.
För sina egna barn har Lars-Rune inte berättat så mycket om släkthistorien än (detta alltså 2012). Men dragningen till show-biz finns där trots allt.
– Jag är tondöv, men mina barn är musikaliska. Och hela familjen är med i (den lokala teatergruppen) Ebbe-sällskapet och spelar teater. Barnen älskar det!
Senaste kommentarer