I år är det 40 år sedan Johnny Bode gick bort. När han lämnade jordelivet var han närmast helt bortglömd av sin samtid. Nu på 2000-talet skulle man utan överdrift kunna säga att han blir mer känd för varje år som går. Det är visserligen inte första gången i kulturhistorien som något sådant händer, men det är ändå ett ganska intressant fenomen.

Någon som tagit fasta på detta är Isabell Sandahl. Hennes examensarbete i utbildningen till gymnasielärare, inriktning historia, har titeln: Mannen, myten, legenden – han som alla hört men ingen känner till. En diskursanalys av Johnny Bodes minne.

Isabell var i kontakt med sällskapet redan för ett år sedan, och för några veckor hörde hon av sig igen:

Hej!

Våren sprang iväg och sen kom sommarn och hösten, men uppsatsen uteblev! Men i mellandagarna tog jag äntligen tag i det och uppsatsen, som vi mailade om, är nu äntligen klar, godkänd och upplagd på DiVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet).

Jag lovade att höra av mig när den var klar! 

Tack så jättemycket för hjälp i våras med diverse saker, inte minst att ni som sällskap finns till! Uppsatsen hade inte blivit hälften så bra utan er hemsida och er blotta existens, då ni spelar en avgörande roll i uppsatsen!

Mina kursare var väldigt fascinerade över Bode och det var ju förträffligt roligt att erat pris delades ut samma dag som opponeringen, vilket ledde till många skratt och möjliggjorde att jag kunde få med årets nominering i uppsatsen! 

Här kommer länken till uppsatsen.

Ja, vad ska man säga? Sällskapet applåderar! Man gillar ju när rubriker som Foucaults arkeologiska angreppssätt och Didaktisk reflektion blandas med Könsrockens fader.

Sandahl har själv rötterna i Falköping och refererar till vad Peter Aronssons skriver om kulturella trauman i sin bok Historiebruk – att använda det förflutna.

Där menar Aronsson att det går att se ett mönster med tre generationer. Den första, som inte vill prata om det som hänt, den andra, som vill ta upp traumat i ljuset, och den tredje, som blir den som kommer att avgöra hur minnet ska bli en del av historiemedvetandet. Så här skriver Isabell Sandahl i examensarbetet:

I inledningen till uppsatsen berättar jag om min gammelfarmor som alltid blev mycket upprörd när någon nämnde Johnny Bode. Som Falköpingsbo ville hon inte veta av en sådan skamfläck. Hon tillhörde den första generationen, de som blivit berörda av hans skandaler, och Bode levde sina sista år nästan helt bortglömd av publiken. Åren kring hans död började detta förändras, hans synder hade bleknat och hans karriär och liv började diskuteras.

Personer i mina föräldrars generation reagerar oftast initialt med ett dråpligt skratt för att sedan lyfta upp en rolig anekdot, eller också har de aldrig hört talas om Bode och blir med ens mycket fascinerade och vill veta mer om honom. Dessa personer tillhör den andra generationen. De inser att det finns mer att ta reda på och vill att Bodes minne ska lyftas upp till ytan.

I min egen generation är det få som känner till Bode överhuvudtaget. De som emellertid känner till honom är med och väljer ut vad ifrån hans liv som är tillräckligt spännande och relevant att prata om.

Just nu befinner sig alltså Bodes minne i händerna på den generation som kommer avgöra om han ska förpassas till historien eller om hans minne ska bevaras. Ett tydligt exempel på detta är just Johnny Bode-sällskapet som bibehåller Bodes minne och väljer, i stor utsträckning, ut vad som är relevant att tala om kring Bodes minne.

En härlig (och kanske ganska sann) beskrivning av Johnny Bode-sällskapets maktposition och också en appell till alla sanna kulturkännare där ute: gå in som medlemmar i vår förening! Vi har en mission!

En annan intressant sak man kan lära sig av uppsatsen är att det här inte är första gången Falköpings Gossen Ruda är ämne för en akademisk analys.

Redan 2006 skrev Markus Arvidsson en text med titeln ”Med fantasi i själen och operett i blodet” – En sociologisk och narrativ betraktelse över Johnny Bodes liv, som ingick som ett kapitel i en antologi utgiven vid Estetisk-filosofiska institutionen på Karlstads universitet.

Utan tvivel hade kompositören av Pipp i kissemissen varit mycket nöjd över allt detta!