Jag mötte Stasi

juli 1st, 2020 by Gustaf

Förra veckan var en ovanligt rik pressvecka i Johnny Bode-sammanhang. Den sedan snart 37 år döde schlagercharmören figurerade i inte mindre än tre olika publikationer i helt olika sammanhang.

Till att börja med uppmärksammade Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson från Sunkit en intressant dödsruna i DN. En viss Karl Erik Larsson (som för övrigt verkar ha varit en hedersknyffel) har nyligen gått ur tiden vid 87 års ålder. Under sin karriär som mental- och kriminalvårdare hade han bland annat arbetat på Långholmens centralfängelse där han enligt nekrologen haft ”plattcharmören” Johnny Bode som en av sina intagna.

Det som verkar lite tveksamt är att Karl Erik Larsson uppges ha börjat på Den gröna ön 1957 och Johnny gjorde sin sista fängelsevolta 1955 (och satt då inte på Långholmen, vilket han däremot gjorde 1936). Men det betyder ju inte att det inte kan stämma, Karl Erik kan ha råkat på Johnny i något annat vårdsammanhang senare.

Efter detta kom diverse glada tillrop från medlemmar om att tidskriften Svenska Öden & Äventyr uppmärksammar Johnny Bode med ett fem sidor långt reportage i senaste numret (7/2020). Ingen i styrelsen har haft möjlighet att läsa det själv än, men enligt vad som meddelats oss innehåller artikeln inga nya uppgifter, utan kan främst ses som ett sätt att upplysa fler om Bodes häpnadsväckande livsöde.

MEN, sedan kom en riktig juvel, när historikern och journalisten Lena Breitner publicerade en krönika i Skånska Dagbladet, där faktiskt helt nya handlingar om Johnny refereras.

Ja, vad ska man säga? Klassisk Bode, på alla plan.

Sammanhanget var att Johnny under perioden 1951–1953 höll till i Östberlin, där han hade lyckats få ett engagemang av ett musikförlag och försökte försörja sig på att distribuera svensk biograffilm.

Ingmar Norlén skriver i sin biografi:

Trots motgångarna trodde Johnny på framtiden och kom in i en manisk period med massor av ”affärsresor” med flyg mellan Stockholm och Berlin och till detta plötsliga infall att flyga till olika världsmetropoler för att träffa diverse storheter. (…)

Resorna och de alltmer uppskruvade levnadsomkostnaderna frestade hårt på hans ekonomi. Följden blev en konkurs, som fastställdes av Solna Tingsrätt i oktober 1953. Han hade då skulder på närmare 300 000 kronor.

Tillgångarna – han ägde bara kläderna han stod och gick i – värderades till 250 kronor. (…)

Innan han återvände till Stockholm gjorde han ett sista försök att blidka de östtyska myndigheterna. Berättelsen om hans utspel nådde de svenska tidningarna den 28 augusti 1953.

Johnny bjöd in tidningarna till en presskonferens på Hotel Newa. Han uppträdde i stor stil och förklarade att han nu var ”en vän av den tyska demokratiska republiken och sade sig vara beredd att deklarera sitt nya och överraskande ställningstagande i ett radiotal.

För journalisterna redogjorde han för stora planer; han skulle medverka med sin musik i filmer för det statliga filmbolaget Defa och engageras av en östtysk teater.

Framträdandet på Newa övertygade inte de östtyska myndigheterna.

Kul att få veta att Johnnys försök att charma Stasi alltså även innefattade att påstå att Hermann Göring var hans onkel. En inte helt klockren strategi.

PS. På twitter tillägger Lena Breitner att Stasi sakligt konstaterar ”exakt onkel-förbindelse kunde inte fastställas”.

Tags: ,

Leave a Reply