Daniel Johansson tipsade oss om denna dokumentär från 1989 om den religiösa sångerskan Anna-Lisa ”Lapp-Lisa” Öst. Johnny Bode omnämns i ett stycke som börjar 30:34 in i filmen.
Bode och Lapp-Lisa hade (som tidigare uppmärksammats bland annat här) ett samarbete år 1949, när Bode var persona non grata i så gott som hela Kultursverige.
Bakgrunden är denna: Johnny Bode var engagerad av sin vän Gösta Sandin på Svensk Talfilm för att göra musik till den första filmen om Åsa-Nisse (där ”Den sjungande bonden” Bertil Boo, kan höras sjunga hans sång Blåklint och viol). Johnny kom då med idén att göra en förfilm om Lapp-Lisa, för att locka även den religiösa delen av biopubliken att gå och se filmen. Filmbolaget tyckte att det var en bra idé och Johnny fick själv ansvaret att kontakta Frälsningsarmén och åkte sedermera upp till Hedemora för att delta i filmarbetet. Åt Lapp-Lisa skrev han (under pseudonymen Rob Robertsson) de fyra sångerna Himlens gyllne bro, Änglavakt, Hembygdens sång och Där fjällviolen blommar.
Johnny Bode (t h) i samkväm med representanter från Svensk Talfilm under inspelningarna i Hedemora. Mannen i mörk kostym är Åsa-Nisses regissör Ragnar Frisk. Delar av sällskapet verkar måttligt roade av Bode, som uppenbarligen håller låda…
Lapp-Lisa och Johnny Bode kom bra överens och han gjorde även ett glatt intryck på de många hedemorabor som medverkade som statister i filmen. När Bodes levnadstecknare Ingmar Norlén 40 år senare besökte orten fick han dock bekräftat ryktet att alkoholisten Bode gömt brännvin i Lapp-Lisas stövlar för att hon inte skulle märka att han drack. Dessutom fick hon strax mer obehag på grund av samarbetet.
Ledarskribenten för veckotidningen Se (och tillika skaparen av Lilla Fridolf), Rune Moberg, skrev ett öppet brev där han uppmanade Lapp-Lisa att ta avstånd från Bode. Det är han som är intervjuad i filmen. Den ”mycket läskiga pornografiska” boken som Moberg hänvisar till är Han friade i badkaret från 1948, men eftersom han säger ”romaner” i flertal kan det också hända att han avser Min kärlek var till salu (läs mer om den här) och självbiografin Brokiga förflutna. I så fall är det dock en efterhandskonstruktion, eftersom de gavs ut först 1950.
Rune Moberg hävdar att Lapp-Lisa blev förskräckt när hon fick höra talas om Bodes tidigare bravader. Men hon och hennes man Jonte Öst verkar ändå inte ha tagit något djupare intryck av det öppna brevet. När Jonte intervjuades av en tidning om sina erfarenheter av Johnny Bode svarade han:
– Jag träffade Bode tre eller fyra gånger i somras och det var en glad och trevlig människa. Han vet hur folk ska tas för att alla ska trivas. Och sjunga kan han. Min fru och jag tyckte om honom. Någonting om herr Bodes förflutna känner vi inte till. Har inte hört hans namn nämnas tidigare. Har han gjort något ont?
Vad som inte heller nämns i dokumentären är att Johnny Bode stämde Se för förtal. Han krävde 100 000 kronor som skulle skänkas till ”de fattiga”. Bonniers gick med på förlikning och saken gjordes upp utanför rätten. Enligt Rune Moberg (citerad i Ingmar Norléns bok Jakten på Johnny Bode – skandalernas man) betalade Bonniers 10 000 kronor. Johnny Bodes advokat ska ha ropat ”Hälften till mig” åt sin klient när överenskommelsen klubbades. Dessutom fick Se ta in ett motsvarande öppet försvarsbrev. Det var skrivet av Johnnys vän Per Meurling och liknade det som han 1950 publicerade i herrtidningen Top Hat. (Läs mer om Meurling här).
Efter Lapp-Lisa-debaclet gjorde ”Rob Robertsson” musik till ytterligare en film: Med flyg till sjunde himlen, en reklamfilm för sällskapsresor med flyg. Därefter var det slut på även detta stickspår i Johnny Bodes karriär.
EDIT: Rune Mobergs moraliserande ter sig än mer hycklande med tanke på hur Se genom åren utvecklades till en halvpornografisk herrtidning. Här kan du läsa mer om Moberg och hans tidning.
Lapp-Lisa en sån storartad och solid människa och artist! En av de få som lyckades få till ett vettigt samarbete med Johnny Bode utan att råka ut för skandaler. Det säger en del om hennes kvalitéer.