Två herrar i frack

Konsten att skapa lättare populärmusik och bränna en vänskap.

Följande text skrevs för en antologi om Hasse Ekman, tänkt att ges ut till hans 100-årsminne 2015. Antologin har fortfarande inte sett dagens ljus, men dyker förhoppningsvis upp någon dag. Så länge publicerar jag mitt bidrag här. /Gustaf 

 

”Jag känner den där typen. Vi var skolkamrater i Norra Latin, han var ett äckel redan då”.

Omdömet yttras av Ulf Palme i Hasse Ekmans mästerverk Flicka och hyacinter. Palmes rollkaraktär refererar till Willy Borge, en självupptagen, skrytsam och empatilös före detta schlagersångare som ”var så populär… nån gång i början av kriget”, men som nu står listad som reklamassistent i telefonkatalogen. Idag kanske inte många tittare inser vem Willy Borge är baserad på, men för en stor del av publiken år 1950 var Karl-Arne Holmstens sliskige playboy en lätt identifierbar nidbild av en viss Johnny Bode. En man som Hasse Ekman själv haft ett intimt samarbete med i sin ungdom, 15 år tidigare.

Johnny Bode (1912-1983) är en av svensk nöjeshistorias märkligaste gestalter. Under sin storhetstid på 1930- och början på 1940-talet var han en av Sveriges mest firade och framgångsrika sångare och kompositörer, när han dog var han utfattig och på hans begravning kom åtta personer, varav en släkting.

Däremellan hade Bode varit verksam som schlagersångare, författare, operettkompositör i Wien och tonsättare åt Nils Ferlin. Men också som pornograf, bedragare, sol-och-vårare och tjuv. Han hade satt upp en revy åt Quisling-regimen i Norge, blivit dömd flera gånger för olika brott, inspärrad på fängelse och mentalsjukhus, tvångssteriliserad och utvisad ur inte mindre än fyra olika länder. ”Mytoman”, ”amoralisk” och ”samvetslös” är etiketter som har klistrats på Johnny Bode, samtidigt som ingen kan förneka hans musikaliska begåvning.

Idag är Johnny Bode främst ihågkommen för sin pornografiska schlagerskiva Bordellmammas visor från 1968. Hans bisarra liv har givit upphov till två biografier, och sedan 2009 finns Johnny Bode-sällskapet, dedikerat till att bevara och sprida hans verk och minne. Begreppet ”kultgestalt” är inte fel att använda.

År 1950, när Hasse Ekman karikerade Johnny Bode på vita duken, var dock Bode långt ifrån någon kultstatus. Efter sina eskapader i Norge under andra halvan av andra världskriget var han stämplad som nazist, svartlistad och en paria i hela Nöjessverige. Hans vana att ljuga, luras, skryta och bestjäla vänner och kollegor hade också gjort att ovanligt många hade ett personligt horn i sidan till honom.

När han gjorde olika comebackförsök under pseudonym avslöjades det av tidningarna och skälldes ut. I likhet med filmkaraktären Willy Borge var Johnny Bode tvingad att försöka tjäna pengar utanför musikvärlden. Medan Hasse Ekman stod på toppen och gjorde sin karriärs kanske bästa film, var Bode på botten. En plats han både skulle lämna och återkomma till flera gånger under sin fortsatta levnadsbana.

När Johnny Bode och Hasse Ekman först lärde känna varandra i början av 1930-talet var dock situationen en helt annan. Bode, som ursprungligen kom från Falköping, hade debuterat på grammofon redan som 17-åring 1929 och snabbt etablerat sig som en stigande stjärna både på scen och skiva. Samtidigt hade han gjort sig känd för extravaganta vanor och ett minst sagt stort självförtroende. Den tre år yngre Hasse Ekman var också igång med karriären redan som tonåring och hade ett rykte som dandy. År 1933, 18 år gammal, gjorde han både revy och film samtidigt som han kom ut med boken Hur ska det gå med mej? Sannolikt var det också under detta år som Hasses och Johnnys vägar korsades i Stockholms nöjesvärld.

 

Johnny Bode och Hasse Ekman vintern 1934/1935, när de skapat ”En herre i frack” och ”Vackra madonna från Venedig”.

Exakt hur samarbetet inleddes skildrar de båda på olika sätt. Enligt Hasse Ekmans memoarer Den vackra ankungen (1955) så dök Bode upp på Vasateatern där Gösta Ekman var direktör och försökte övertala den store skådespelaren att sjunga in några av hans melodier på grammofon. För att lättare nå sitt mål föreslog han Hasse att skriva texterna. Men Johnny Bode skriver däremot i sina likaledes tidigt utgivna (och synnerligen friserade) memoarer Brokiga förflutna (1950) att det var Hasse som först presenterade sig för honom med orden ”Ekman, Gösta Ekmans son”, vilket imponerade stort på den unge Bode. Det var först efter att Hasse och Johnny redan hade inlett ett samarbete som Gösta bad dem göra musik åt honom.

Tittar man på hårda fakta kan det faktiskt lika gärna vara Johnny Bodes version som ligger närmast sanningen. Kanske hade han ambitionen att få Gösta att sjunga redan från början, men de fyra inspelningar där Gösta Ekman sjunger duons skapelser kom först i mars 1935, och blev bland det sista som samarbetet Bode/Ekman resulterade i. Innan dess hade Hasse och Johnny hunnit med en hel del på egen hand.

Klarlagt är att duon under våren 1934 genomförde två större samarbeten som arrangörer. (Ingmar Norlén anger året till 1935 i sin biografi Jakten på Johnny Bode – skandalernas man (2003), men Gösta Ekmans livstecknare Carina Burman har jämfört med när de aktuella pjäserna gavs och slår fast att det var 1934. Norléns misstag beror antagligen på att även Hasse Ekman rör ihop kronologin i sin bok.)

Det första gemensamma projektet utspelade sig på långfredagen och påskafton den 30-31 mars, då de båda kumpanerna hyrde Cirkus Lorensberg i Göteborg. Det var förbjudet att spela teater på långfredagen, men Ekman och Bode tog med böterna på 50 kronor i den ekonomiska kalkylen och struntade i upprördheten som följde i religiösa kretsar.

 

Lorensbergs Cirkus i Göteborg, där Hasse Ekman och Johnny Bode satte upp påskvarieté 1934. Byggnaden revs 1969 och ersattes med ett parkeringsdäck. 2015 finns planer på att bygga bostäder på platsen.

 

Det blev fem föreställningar på två dagar. Tutta Rolf, Ulla Billquist och Erik Källqvist var dragplåster medan Jack Stanley (alias Nils Gustav Holmqvist) och hans orkester stod för musiken. Johnny Bode själv sjöng förstås, och kastade på sedvanligt flamboyant maner violbuketter över publiken, medan Hasse Ekman var konferencier.

Hasse beskriver i Den vackra ankungen hur han efter varje presentation till sin egen förvåning och förskräckelse bemöttes med stormande ovationer. ”Tio år senare fick han av en ung skådespelare som råkat bevittna den obegripliga succén förklaringen till applådåskorna: han hade bugat lika djupt som hans hår var långt och detta hade gjort ett obeskrivligt komiskt intryck på kållarna uppe på galleriet. Lätt chockskadad lovade han sig själv att aldrig mera åtaga sig konferencierens pretentiösa kall” skriver Hasse.

Johnny Bode minns för sin del hur Erik Källqvist rusade in med en lagerkrans och utbringade ett ”kraftigt besvarat” leve för Johnny efter att han spelat och sjungit ett över nio minuter långt Ernst Rolf-potpurri.

I publiken satt även en ung Sten-Åke Cederhök, som i en intervju långt senare drog sig till minnes hur den frackklädde Johnny medan han sjöng ett av sina nummer höll i en textlapp. När sången var slut släppte han lappen och lät den nonchalant singla ut över publiken. Ett grepp som imponerade stort på Cederhök.

Publiksuccén var alltså ett faktum, men hur stor den ekonomiska vinsten blev verkar däremot lite oklart. Johnny Bode konstaterar att de trots allt lyckades betala alla räkningar, utom reklamräkningen till tidningarna. ”Den glömde vi, den fick Stanley-Holmqvist som minne”. Att smita från räkningar var en av Bodes specialiteter, som han flitigt utövade ända upp i pensionsåldern.

Kassasuccé eller ej, Ekman/Bode betraktade tillställningen som en framgång och bestämde sig för att försöka igen, denna gång på hemmaplan. De hyrde bussgaraget i Hornsberg på Kungsholmen i Stockholm; en jättelokal som kunde ta in upp till tjugotusen personer. Gösta Ekman skulle framföra valda nummer ur Glada änkan och Tutta Rolf sjunga filmschlagers, Svea Livgardes 40-mannaorkester skulle spela och Stig Järrel vara konferencier.

 

Interiör från Hornsbergs bussgarage 1935, året efter Hasse Ekmans och Johnny Bodes publikfiasko. Foto från Spårvägsmuseet.

 

Jussi Björling och Anders de Wahl hade några veckor tidigare dragit tiotusen personer till garaget för ett biljettpris av en krona. Ekman och Bode ansåg att de kunde ta ut två kronor. För att riktigt brassa på bokades särskilda busslinjer från centrum och sjuspaltiga annonser infördes flera dagar i följd i morgontidningarna.

Arrangemanget gick av stapeln en söndag. Det hade varit en ovanligt kall vår, men just den här dagen slog det om och blev strålande sol. Föreställningen skulle börja redan klockan ett, eftersom Gösta Ekman och Tutta Rolf skulle spela Gröna hissen på Vasateatern klockan tre, och klockan åtta var det dags för Hamlet och Ofelia.

Johnny Bode hade hyrt en sjusitsig lyxbil och mötte upp Hasse kvart över tolv iförd kubb och cigarr. När de båda impressarierna gled fram längs Norr Mälarstrand konstaterade de jublande att hela staden verkade vara på fötter och på väg mot Hornsberg.

”Därute kom dråpslaget: människomassan vällde vårglad vidare ut mot stadens omgivningar för att njuta av sol och luft och fågelsång; ingen enda ägnade bussgaraget och dess sångfåglar det ringaste intresse” skriver Hasse Ekman.

Hasse och Johnny fick gå runt och ragga småungar på stan för att de fåtaliga betalande inte skulle känna sig alldeles ensamma inne i hangaren. Trots det uppgick inte det slutliga publikantalet till mer än knappt 150 personer.

”Jag glömmer aldrig Gösta Ekmans entré i jättebussgaraget, där ena sidan upptog ett hundratal bussar (Då förstår ni dimensionerna). Han tittade ut. Log och såg på oss. ”Förfäras ej du lilla hop” sa han och gick ut och sjöng Danilos entré” skriver Johnny Bode.

Enligt Johnny uppgick inkomsterna till 1 000 kronor, medan utgifterna var fyra gånger högre, Gösta Ekmans gage (som han ändå inte tänkt ta ut) oräknat.

Efteråt stod Hasse med tårar i ögonen utanför garaget. Men Gösta bara skrattade och kramade om honom, medan han förklarade att det var en upplevelse som var mer än värd de tusenlappar den skulle komma att kosta honom. Därefter skjutsade en moloken Johnny in Gösta och Tutta till matinén i sin hyrda lyxbil, medan Hasse gick till fots tillbaka till stan, med tårarna brännande i ögonen.

I skuggan av detta fiasko blev det av förklarliga skäl inga fler gemensamma föreställningar. Istället koncentrerade sig Hasse och Johnny på en gemensam grammofonkarriär. Minst 14 av deras alster hamnade på skiva, de flesta inspelade under hösten och vintern 1934-1935.

För Johnny var det en del av yrkesvardagen att kontinuerligt skriva och spela in nya nummer (bara under 1934 sjöng han in 30 melodier på skiva), men för Hasse var det en ny upplevelse att vara textförfattare. Han konstaterar självironiskt i sina memoarer att klichéerna i hans verk stod som spön i backen, och vid en genomlyssning av de samlade Bode/Ekman-alstren är det lätt att konstatera att han har rätt. ”Hamn” rimmar på ”famn” i Sjömannens listiga liv, och i Låt oss ta hissen upp till sjunde himlen är refrängen så ordrik att det är svårt för sångaren Ragnar Wiberg att hinna med. I några av de andra texterna blir Hasse en smula ekivok (i varje fall med tidens mått mätt), men då blir det också mindre klyschigt och klämkäckt.

Även musikaliskt lånar sångerna friskt från olika håll, men på den fronten låter det mer som medvetna lekfullheter. Slingor från Studentsången, Vintern rasat eller Flickan hon går i ringen fladdrar förbi som små blinkningar till lyssnaren. När Bode dessutom träder in som sångare på Vi ska ro med var sin liten åra och Vi dra till skogs är det med gusto och energi, långt från de trötta och nonchalanta insjungningar han kunde prestera i sina mindre inspirerade stunder.

När Bode inte sjunger själv är det andra stjärnor ur den tidens artistelit som står vid mikrofonen, exempelvis Tutta Rolf (Det blir sommar och sol när du kommer till mig), Ulla Billquist (En liten flicka med näsduk i hand), Naemi Briese (Låt oss ta hissen upp till sjunde himlen, alternativ version), Ewert Granholm (Göken i gökuret, Sjömannens listiga liv) och Trio Rita (När våren kommer blir jag så underligt svag, Varje port har sin egen lilla saga). En pikant detalj är att Johnny Bode själv kom att återanvända refrängslingan från Vi ska ro med varsin liten åra i Smygtittarens sång när han spelade in Bordellmammas visor 1968.

Att balansen mellan text och melodi är en smula ojämn är kanske inte så konstigt, det rör sig som sagt om en nybörjare i genren versus ett visserligen ungt och ojämnt, men redan erfaret, proffs. Ändå blir det stundtals riktigt bra, framförallt i själva kronjuvelen En herre i frack.

Enligt Johnny Bode fick han och Hasse först uppdraget av ”Den Gamle” att skriva några stycken till en välgörenhetssoaré där Gösta skulle framträda. Gösta Ekman hade själv ett finger med i skapandeprocessen och En herre i frack var hans favorit bland kompositionerna. När skivan kom ut i juni 1935 så spelade han den ofta, hävdar Johnny.

Bodes eleganta melodi samverkar med Gösta Ekmans släpiga pratsång och upphöjer Hasses rim till ett verkligt mästerverk. Succén var ett faktum, och Gösta Ekman hade dessutom sjungit in tre andra av Bode/Ekmans skapelser vid samma tillfälle. Däribland Vackra Madonna från Venedig som är en duett med Karin Ekelund, försedd med en inledande dialog som Gösta skrivit. (De andra två inspelningarna är Linas längtan och En sjöman med solsken i blick.)

Vart samarbetet mellan Hasse och Johnny hade lett om det fått fortsätta är inte lätt att veta. Men Johnnys vidlyftiga liv, skrala ekonomi och obefintliga samvete kom emellan.

Under hösten och vintern 1935-36 började familjen Ekman märka att saker hade en tendens att försvinna från deras paradvåning på Artillerigatan 30. Till en början var det ingen som misstänkte familjens gode vän, men efter en fest som Johnny och några av hans vänner gästat saknades plötsligt flera silverfat och andra familjeklenoder. Misstankarna riktades mot den trinde sångaren. Gösta Ekman ville inte göra en polisanmälan utan bad personligen kriminalchefen Zetterquist om hjälp med att leta rätt på de stulna föremålen. En kontroll på några av grannskapets pantbanker avslöjade den tarvliga sanningen. Johnny Bode hade stulit familjens matsilver och pantsatt det.

De första faten han tagit hade visat sig vara gjorda av nysilver och gav inte mer än tio kronor. I fortsättningen hade han sett till att ta äkta silver. Allting hade Johnny pantsatt i sitt eget namn, vilket gjorde det omöjligt att skylla stölderna på någon annan.

Vänskapen med familjen Ekman och allt samarbete med Hasse och Gösta tog nu ett abrupt slut. Men eftersom ärendet inte blev rättssak hölls det till att börja med utanför tidningarna.

Den 15 april greps dock Johnny Bode på bar gärning när han försökte betala med en förfalskad check på NK:s herravdelning. I den efterföljande polisutredningen nystades en stöld- och bedrägerihärva upp som gick flera år tillbaka. Johnny verkade se polisförhören som ännu en chans att stå i centrum och erkände villigt allt från en stöld av en äkta matta ur en inspelningsstudio till lurendrejeri i samband med ett bilköp. Men också stölderna från familjen Ekman, som nu läckte ut till pressen.

 

Dagens Nyheter 9 maj 1936.

 

En lång rad bekanta yttrade sig i rätten. Bland annat skrev familjen Bodes vän doktor Erik Karlmark i ett yttrande att Johnnys psykiska tillstånd gick upp och ner. Under hans sjukdomsperioder var hans främsta drivkraft att få uppmärksamhet, vare sig det var på ett fördelaktigt eller ofördelaktigt sätt. Karlmark konstaterade också att Bode under dessa perioder kunde uppvisa en fullständig känslokyla både inför sin omgivning och inför vilka konsekvenser hans handlande skulle få för honom själv. Efter en rättspsykiatrisk undersökning förklarades Johnny Bode i rätten som straffri, det vill säga icke tillräknelig. Han beskrevs i den psykiatriska undersökningen som ”kroppsligt och mentalt outvecklad, hysterisk och beroende av alkohol”. Senare under sitt liv skulle han få diagnosen manodepressiv, det som idag kallas bipolär.

Istället för fängelse blev det omyndigförklaring och psykiatrisk vård på mentalsjukhus, en inlåsning som med olika långa pauser pågick under tio år och inte slutade förrän Johnny Bode gick med på tvångssterilisering.

Trots detta var det inte domen som knäckte Johnnys karriär, även om hans anseende i artistvärlden var solkat. Tvärtom fortsatte han att komponera och sjunga in skivor under permissionerna. 1938 lyckades han till och med bli Sveriges mest inspelade artist. Men när han 1942 ville bli frontartist, och efter en kort sejour i Finland (varifrån han utvisades), hamnade i Quislings tyskockuperade Norge, blev syndafallet långt, hårt och definitivt.

Johnny Bode satte upp en propagandarevy åt Quisling där han bland annat sjöng en nidvisa om Sverige och svenskarnas syn på situationen i Norge. Revyn blev ett praktfiasko och sejouren i Norge slutade med att han greps av Gestapo och utvisades, men när uppgifterna om hans agerande spreds i Sverige stämplades han som nazist och landsförrädare. Han blev persona non grata överallt och Sveriges Radio belade alla hans skivor med ”dödskallestämpel” (det vill säga inofficiellt uppspelningsförbud) ändå fram till 1980-talet.

Så var alltså situationen när Hasse karikerade Johnny i Flicka och hyacinter. Samtidigt var Bode gråtmilt ångerfull över silverstölden från Ekmans i sina memoarer samma år. Karaktäristiskt nog klarar han ändå inte av att stå för sitt handlande. I boken skildrar han, oklart hur sanningsenligt, hur han nyårsdagen 1950 söker upp Göstas grav för att tända ett ljus:

”Jag tar av mig hatten och viskar tyst:
Jag var ung och så dum,
o, så dum.

(Det där med att jag skulle knyckt silvret, det var lögn, det vet Gösta själv… det var tillåtelse… och jag trodde att allt var så enkelt…)”

Efter detta följde årtionden av osannolika eskapader, framgångar och nya fall i Johnny Bodes levnadsbana fram till det miserabla slutet. Men det är en annan historia. Dock finns det en epilog när det gäller samarbetet med Hasse Ekman som är värd att nämna.

1961 hade Hasse Ekman stora framgångar med den lättsamma erotiska komedin Gungstolen, med Sickan Carlsson och Sven Lindberg i huvudrollerna. Några år senare kontaktades han av Johnny Bode, tillbaka i Sverige igen efter en havererad karriär som operettkompositör i Wien under aliaset Juan Delgada.  Nu ville Bode-Delgada göra en musikal av Gungstolen. Efter en intensiv övertalningskampanj gav Hasse med sig. I Johnny Bode- biografin En herre i frack (1991) berättar han för Bengt Nyquist

– Jag var väl inte särskilt entusiastisk över tanken på att återuppta samarbetet med Johnny. Hans rykte var ju inte det bästa, inte hans psykiska status heller. Men jag lät honom hållas. Han skrev också mycket riktigt en musik som anslöt sig till både handling och tidsanda, men det hela rann så småningom ut i sanden. Johnnys yviga tal till höger och vänster om alla kontrakt som var klara för uppförande runtom i världen plus allt snack om mer eller mindre färdiga förlagskontakter och grammofonkontrakt fick mig att ligga lågt. Det fanns tyvärr ingen som helst täckning för detta.

När Hasse Ekman efter Johnnys död ser tillbaka på deras samarbete är det ändå med en förlåtande attityd. Han drar sig till minnes ett av deras sista möten, utanför Teatergrillen i Stockholm på 1960-talet. I all sin banalitet säger historien ändå något om förhållandet mellan de båda.

– I handen bar han en påse räkor som han nyss hade köpt i Östermalmshallen. ”Jag tycker du ska bjuda mig på lunch” sa han, ”det är nämligen min födelsedag”. Ja, någon födelsedag var det väl inte, men jag samtyckte ändå och vi gick in i restaurangen. Vid bordet kallade han på hovmästaren och bad honom i befallande ton att man i köket skulle rensa och servera de där räkorna åt honom. Han förhörde sig också om en mängd detaljer innan han förklarade sig vara nöjd med vad restaurangen kunde göra med hans räkor.

Det förakt som Hasse Ekman verkar ha känt för Johnny Bode 1950 hade vid det här laget förbytts i medlidande. Men i Bodes fantasivärld hade inget förändrats sedan 1930-talet. Han hade alltjämt huvudrollen i sin egen operett.

 

DISKOGRAFI
Musik: Johnny Bode, Text: Hasse Ekman

OBS! Missa inte, här kan du lyssna på musiken!

Kända inspelningar:

”Det blir sommar och sol när du kommer till mig” Vals, Tutta Rolf, Odeon 1934. Finns även insjungen av Ingalill Söderman, komp Tore Svenssons ork, Sonora, även den 1934

”När våren kommer blir jag så underligt svag” Trio Rita, Odeon 1934

”Varje port har sin egen lilla saga” Trio Rita, Odeon 1934

”En liten flicka med näsduk i hand” Sailor-vals, Tip Top Band, sång Ulla Billquist, Columbia (insp 6 dec 1934) 1935

”Göken i gökuret” Vals Bode/Roland/Ekman, Tip Top Band, sång Ewert Granholm, Columbia insp 17 jan 1935

”Jag vill så gärna… så gärna” Vals Bode/Sylvain/Ekman, Waldimirs Ork., sång Harry Sylvester, (insp 15 nov 1934) HMV 1935

”Låt oss ta hissen upp till sjunde himlen” Foxtrot, Macce Bergs specialorkester, sång Ragnar Wiberg, Sonora 1935 (finns även insjungen av Naemi Briese, komp Sam Samssons ork, också utgiven 1935)

”Sjömannens listiga liv” Sjömansvals Hasse/Roland/Bode, Tip-Top Band, Ewert Granholm, Columbia 17 jan 1935

”Vi dra till skogs” Marsch-foxtrot, Tip-Top Band, refrängsång Bode, Columbia 1935

”Vi ska’ ro med var sin liten åra” Sjömansvals, Tip-Top Band, refrängsång Bode, Columbia 6 feb 1935. Första halvan av refrängmelodin senare återanvänd av Bode i ”Smygtittarens vals”

”En herre i frack” Hülphers Fenixorkester, sång Gösta Ekman, Odeon 1935. Matrisnummer £ Sto 5663-1

”Vackra madonna från Venedig” Hülphers Fenixorkester, sång Gösta Ekman och Karin Ekelund, Skandinaviska Odeon 1935

Ytterligare insjungningar av Gösta Ekman: ”Linas längtan” och ”En sjöman med solsken i blick” inspelade 1 mars 1935. Hülphers Fenixorkester.