På Akademibokhandelns bokrea kan man köpa Carina Burmans biografi över den legendariske skådespelaren Gösta Ekman d ä för det facila priset av 79 kronor. Givetvis har Johnny Bode en plats i boken, om än liten. Göstas son Hasse Ekman var tre år yngre än Johnny och de båda blev vänner när de var i 20-årsåldern och rörde sig i Stockholms nöjesvärld i början av 1930-talet.
Duon genomförde ett flertal musikaliska samarbeten där Hasse Ekman stod för text och Johnny Bode för musiken. Det mest kända av sångerna är ”En herre i frack” som skrevs speciellt för Gösta Ekman och som blev en stor succé. Vid sidan av ”Bordellmammas visor” kom det att bli Johnny Bodes allra största klassiker, och ett stycke han ännu på sin ålders höst var mycket stolt över.
I Carina Burmans biografi omnämns Bode som ”bodknoddsdemon och fullfjädrad skojare”. Hasse Ekman citeras när han minns honom som ”inte bara en de insmickrande melodiernas trinde gosse, han var också en De Djärva Idéernas man”.
Därefter berättas det om när Hasse och Johnny våren 1934 (när de var 22 respektive 19 år gamla) satte upp två shower i Stockholm. Den första – när de hyrde Cirkus på långfredagen (trots teaterförbud den dagen) och engagerade bland andra Tutta Rolf – blev en succé, men den andra blev ett fiasko. Duon hade hyrt ett bussgarage i Hornsberg och anlitat Gösta Ekman som dragplåster. Tyvärr var det en av de första riktigt fina vårdagarna och det kom så lite publik att Johnny Bode tvingades gå runt i grannskapet och ragga småungar som kunde tänka sig att fylla ut stolsraderna.
Hasse Ekman stod i kulissen och grät över sitt misslyckande när Gösta gick av scenen, men fadern bara skrattade gott åt hela spektaklet och försäkrade att upplevelsen var väl värd de tusenlappar den skulle komma att kosta honom. I en speciellt för tillfället hyrd sjusitsig lyxbil skjutsade Johnny Bode därefter in Gösta Ekman och Tutta Rolf till Vasateatern där de skulle spela ”Gröna hissen” klockan tre och ”Hamlet” klockan åtta.
En tid efter detta tog vänskapen med far och son Ekman ett abrupt slut när det uppdagades att Johnny Bode stulit och pantsatt familjens matsilver. Dessutom inte bara en gång utan två, vid första tillfället hade han bara lyckats få med sig en enklare uppsättning bestick i nysilver. I en typisk ogenomtänkt Bode-manöver hade han pantsatt stöldgodset i sitt eget namn, så det rådde inget tvivel om skuldfrågan.
Det enda nya när det gäller Bode-forskningen i Burmans bok är att hon daterar fiaskot i bussgaraget till 1934 och ifrågasätter Ingmar Norléns uppgift att det skulle ha varit 1935.
Men förutom detta finns förstås mycket annat intressant i ”Djävulspakten”. Dels förstås den tragiska berättelsen om det självförbrännande, sexuellt ambivalenta skådespelargeniet som går under i kokainmissbruk, men också en odyssé genom det tidiga 1900-talets och mellankrigstidens svenska kultur- och nöjesvärld. Något som är i högsta grad relevant för att förstå vilka miljöer som den unge Johnny Bode rörde sig i. Boken rekommenderas alltså varmt.
PS. Ett annat tips på bokrean är seriealbumet ”Den maskerade proggarens stora röda”, av Johnny Bode-sällskapets hovtecknare David Nessle. Det är han som ritat karikatyren av Johnny Bode som är vår logotyp. Köp genast detta album om ni inte redan har det!
PPS. Dessutom vill vi förstås uppmana alla som är intresserade av Hasse och Gösta Ekman att kolla upp våra kollegor i Ekmansällskapet. Missa inte heller deras blogg.
Senaste kommentarer