Härmed måste Johnny Bode-sällskapets styrelse lämna ett tråkigt besked. Vi har nu tvingats avboka dagsresan Göteborg-Fredrikshavn ToR (med konferensrum!) som vi hade planerat som våraktivitet och precis var i färd att offentliggöra.
Anledningen är, inte helt oväntat, den syfilisepedemi som för närvarande härjar på Jylland och som fått Danmark att stänga sina gränser. Vi kan helt enkelt inte riskera våra medlemmars hälsa på det viset!
Att ställa in sina sjöpartyn är å andra sidan helt i Mästarens anda (se utdrag ur J. Bodes SÄPO-akt ovan). Styrelsen stannar hemma och skåpsuper för pengarna så länge och ber att få återkomma med nya idéer framöver. Prosit!
Det har varit en intensiv höst, full av swingerspartyn, internationella succéframträdanden och flykter från polis och ekobrottsmyndighet. Därför har uppdateringarna här på sidan blivit lite oregelbundna.
Men nu blickar vi tillbaka till sommarens glada dagar och minns en lördag i augusti då hattarna var i luften och klackarna i taket.
Festen ägde, som tidigare nämnts, rum på Restaurang Wega på Malmöhus slott. Här dukades ett äkta skånskt smörgåsbord upp, i sann Bock i örtagård-anda. Givetvis kompletterat med skånsk lager, Skåne-brännvin och Piratens besk.
Deltagarna var drygt 50 till antalet, och utgjorde ett tvärsnitt av Sveriges subkulturella elit. Många av dem personer som själva gjort insatser i kampen för Johnny Bodes hågkomst, som till exempel Kalle Lind och Mattias Enn.
Eftersom den subventionerade festen ägde rum på frånvarande medlemmars bekostnad var stämningen mycket god.
Som man kunde förvänta sig var snapsvisorna snart igång, när den ene skönsångaren efter den andre tog ton, bland dem estradörer som Fredrik Tersmeden, Christina Meehan-Lång och Hasse Nilsson. Den sistnämnde medaljör i snapsvise-SM och författare till över 300 egna alster.
Ätandet och drickandet interfolierades också med flera tal. De flesta glada, men tyvärr också det tidigare nämnda mycket dystra budet om Grosshandlare Lindbergs bortgång, som följdes av en tyst minut.
Nåväl. Så småningom var tallrikarna tomma och magarna (och deltagarna) fulla. Nu började det bli dags att lura av folk pengar. Ett första steg togs av den unge och framstående konstnären Loke Berg, som auktionerade ut en tavla med kärt motiv.
En hetsig budgivning tog fart, men till sist kunde en stolt Hans Gustafsson avtåga med det åtrådda objektet under armen, medan herr Berg glatt stoppade 1 300 kronor (eller om det möjligen var östtyska mark) i plånboken.
Därpå: dags för musik. Juan Delgadas Salongsorkester intog scenen och hade publiken helt i sin hand från första takt. Allsången var ett faktum när skabrösa schlagers fyllde luften, och fick såväl krogpersonal som festdeltagare att emellanåt kippa efter luft med tårade ögon.
I slutet av framförandet fick ordförande Görfelt feeling och sabrerade en flaska cava med en förskärare, eftersom han slarvigt nog lämnat sabeln hemma.
Musikunderhållningen var naturligtvis inte slut med detta. Två stjärn-DJ:s, Stupor Schwärze och Mats Rehle, båda med bakgrund i Malmös 78-varvssällskap, hade flugits in från franska rivieran (Nizza) och underhöll med en kavalkad av klassiska svenska vax under hela kvällen. Sällan har man sett en berusad folkmassa bli så uppspelt av melodier som ”Köp inte en zebra” eller ”Aclutti busch boosch bumpa Albertina”.
Från den här punkten blev dekadensen alltmer vildsint. Vi låter bilderna tala för sig själva.
Det sista tydliga minnet är att stämningen blev hotfull när lamporna tänts, musiken tystnat och våra DJ:s ville ha betalt.
Skärmytslingen kunde dock avblåsas med hjälp av några kvarlämnade plånböcker och lokalen utrymdes en stund efter midnatt.
Efterspel: Dagen därpå fick ordförande Görfelt återvända för att hämta kvarglömda pinaler – en spatserkäpp, en vit scarf och ett par vita handskar. Kanske det mest värdiga vrakgodset någonsin. Lämpligt nog tillhörde också allting honom själv.
Summa summarum, ett mycket väl genomfört jubileum. Nu siktar vi mot nya höjder av uselhet. Närmast på årsmötet i Göteborg den 5 januari 2020!
Två veckor har nu förflutit sedan Juan Delgadas Salongsorkesters framträdande på galakvällenOnkel Kånkel lever 2 i Stockholm. Med facit i hand finns det inget annat att säga än BOM SUCCÉS!
I detta parallella universum befolkat av män i vuxenblöjor och gimpmasker och med en publik som viftar med löspenisar och toaborstar, stack orkestern ut som en tarantel på en mosbricka. Samtidigt var den naturligtvis helt i sitt rätta element.
Efter dubbla introduktioner av dels kvällens konferencier Pastor Geggylf, dels orkesterns demoniske impressario Rickard Ritzie, så rullade ensemblen loss med Bakifrån. Sedan levererades en kavalkad av slagnummer från Bordellmammas visor, Bordellmammas dotter och Styrman Janssons frestelser. Finalen var förstås Runka mig med vita handskar med allsång i lokalen och sabrering av champagne på scenen.
Juan Delgadas Salongsorkester: entré omkring 7.30 minuter in i videon.
Efter gigget var det bokstavligt talat kö till merchbåset, där delar av JBS-styrelsen sålde vita handskar, dvd-filmer och medlemskap.
En lång rad nya medlemmar skrev in sig i rullorna, bland annat Pirate Bay-kändisen Gottfrid Svartholm Warg. Han fick två gratis bonus-pins eftersom han blivit utvisad ur både Kambodja och Danmark och sålunda kommit upp i halva Johnny Bodes deportations-CV. Precis den anda vi uppskattar!
En typisk bild från logen.
Resten av kvällen förflöt i en strid ström av bjudöl, bajshumor, ballongregn, vakter som slängde ut berusade besökare och bisarra band på scenen.
Det som kanske stack ut mest vid sidan av Juan Delgadas var á capella-gruppen Schönsångarna. Dessa näktergalar bjöd på The Real Group-versioner av storheter som Lilla Lovis, Onkel Kånkel, samt inte minst sången om de vita handskarna, som hyllades ännu en gång av den entusiastiska publiken.
Efteråt konstaterade arrangören att banden samt övriga funktionärer (sammanlagt 55 personer) druckit 537 öl, förutom de rikliga ransoner som de inblandade medfört själva.
Senaste kommentarer