Johnny Bode-sällskapets utfärd till Växjö blev, precis som man kunde vänta sig, en veritabel bom succés!

Drygt 25 personer mötte upp vid Växjös nya anskrämliga stationshus för att sedan genast packa in sig i en buss.

Där vidtog guidning med diverse Växjöfakta från de lokala kännarna ”Whisky-Hasse” Nilsson och Håkan Nordmark, till vardags museipedagog på Kronobergs länsmuseum (eller som det också blygsamt kallar sig, Smålands museum. Den tusenåriga rivaliteten mellan framför allt Växjö och Kalmar om vem som egentligen är Smålands huvudstad ((Jönköping är det ingen som bryr sig om)) var ett av ämnena som berördes i bussmikrofonen).

Först gick vår färd till Huseby bruk, där på 1900-talet den omtalade fröken Florence Stephens levde. Hon ärvde bruket men föll sedan i klorna på några hänsynslösa svindlare, med kungasläktingen prins Carl Junior (bra artistnamn) i spetsen.

Under 1950- och 1960-talet blev hennes situation centrum för en av de så kallade rättsröteskandalerna i medierna, och ådrog sig mycket uppmärksamhet och debatt. Florence Stephens hade precis som Johnny Bode övertalats att erkänna sig själv omyndig vilket bidrog till hennes svårigheter.

När Johnny Bode i början av 1960-talet bodde i Lund, hos piratradiodrottningen Britt Wadner (förövrigt delvis uppvuxen i Växjö), fick han ett psykotiskt skov och klädde sig i Wadners ozelotpäls, en skotskrutig kjol och ett par gröna pjäxor. Därefter besökte han bland annat skivbolaget Oktav i Malmö, där han till personalens munterhet presenterade sig just som fröken Florence Stephens. Han fortsatte sedan till Köpenhamn där han så småningom greps av polisen, alltjämt hävdande att han var fröken Stephens från Huseby.

När Johnny Bode-sällskapet efter en stadig buffélunch med såväl ostkaka som ett antal snapsar fortsatte bussresan förklarade Hasse Nilsson att det var mycket möjligt att Johnny verkligen träffat Florence Stephens – 30 år tidigare.

1928, när Johnny var 16 år, försökte hans styvfar Martin Thielers få bort honom från Stockholms nöjesvärld. Johnny hade redan hösten innan blivit hemskickad från läroverket i Skara, bland annat efter att ha skrivit en alltför frispråkig skolrevy och gjort en flicka med barn.

Johnny skickades då till familjen Hamilton på gården Bölsnäs för att bli lantbrukselev. Vistelsen varade i tre månader innan Johnny åter kom tillbaka till Stockholm. På frågan varför han inte blev kvar svarade Johnny till sina kamrater ”Jag tullade i spritskåpet och kucklade med guvernanten”.

Bölsnäs ligger nära Huseby och bussen gjorde nu en sväng dit. Som en intressant ödets ironi var denna gård under 2010-talet hem åt en gammal partibroder åt Johnny Bode – Ikeagrundaren Ingvar Kamprad.

Såväl Bode som Kamprad var under 1940- respektive 1950-talet aktiva i Per Engdahls fascistiska organisation Svensk Opposition, senare omdöpt till Nysvenska rörelsen. Ett engagemang som båda två senare hade visst besvär av och inte gärna lyfte fram.

Nu håller Bölsnäs på att göras om till en utbildningsgård för Ikea, men en gång gick alltså Johnny Bode här och drog fötterna efter sig på åkrarna!

Fläktade av historiens vingslag reste sällskapet därefter under tjo och tjim tillbaka till Växjö och Sankt Sigfrids sjukhus. Här finns den stora kopplingen mellan Växjö och Johnny Bode, eftersom det var på Sankt Sigfrid som Johnny satt under ett antal sejourer mellan 1935 och 1945 – den första perioden i hans liv då han var förklarad straffri, så kallad fem-femma.

Håkan Nordmark och Hasse Nilsson har forskat extensivt i Johnnys journaler och kunde bland annat läsa upp ett referat med en ingående analys av hans avföring.

Den tidens mentalvård bestod av inlåsning, olika fysiska behandlingar och ”terapi” i form av vävning och liknande. Johnny Bode fick aldrig någonting som liknar det vi idag anser är behandling mot psykisk ohälsa. I stället lade han mesta tiden på att komponera musik och författa brev där han krävde att få släppas ut.

Senare i sitt liv skulle han hävda att han huvudsakligen ägnade sig åt ”tennis med överläkaren och samlag med sköterskorna”. Nordmark och Nilsson satte vissa frågetecken för detta, men konstaterade att han åtminstone en gång ska ha deltagit i en tennismatch på Sankt Sigfrid.

Det visade sig nu att vi stod alldeles intill platsen för sjukhusets numera rivna likbod. Det var bakom den som ett fylleslag utspelade sig, och där Johnny senare pekades ut som den som hade smugglat in spriten. Detta orsakade ett av de många avslag på utskrivning som han drabbades av.   

Håkan Nordmark passade nu på att vika in på en annan känd patient på Sankt Sigfrid: Stig Cederholm, Åsa-Nisses skapare. Även han sysslade ju med bedrägerier, sol-och-vårande och nazism. Johnny Bode skrev som bekant senare musiken till den första Åsa-Nisse-filmen. Och mannen som talade på Cederholms begravning var också den samme som höll tal på Ingvar Kamprads bröllop, nämligen fascistledaren Per Engdahl, Johnnys gamle idol. Allt sitter ihop!

Johnny Bode-sällskapet går dock mera isär och förflyttade sig efter detta till Stadshotellet. Där presenterades dagens hemlige gäst: dansbandslegendaren Ingmar Nordström, 93 år och still going strong, och givetvis försedd med saxofon.

I stadshotellets Blå salong intogs snittar och champagne medan Ingmar berättade om sin skivdebut. Den inträffade 1961 just på skivbolaget Oktav, dit där Johnny gick iklädd ozelotpäls som fröken Florence Stephens. Och två av sångerna som Ingmar Nordströms spelade in på skivan var skrivna av ingen annan än Bode själv!

Textlappar delades nu ut och allsång utbröt. Dels sjöngs ”Amigo amigo amigo” från Nordströms debutskiva, dels ”Sinnesundersöknings-visan” som Johnny Bode skrivit tidigare till tonerna av Tico-Tico. En frän uppgörelse med det psykiatriska och medicinska etablissemanget!

Sällskapets sekreterare Fredrik Tersmeden kunde vid denna punkt inte hålla sig, utan störtade upp och höll ett längre föredrag där en rad nya rön om det obskyra skivbolaget Oktav presenterades. Publiken var idel öron.

När detta trevliga mellanspel så var över förflyttade sig hela gruppen till restaurangen Villa de Luxe, där vi förärades ett chambre separée. Nu vidtog den verkliga bacchanalen.

Tapas och pizzor flög hit och dit över borden medan öl och vin flödade och all snaps i baren tog slut. ”Bordellmammas visor” spelades i högtalarsystemet och personalen bjöds emellanåt upp till dans. En av deltagarna bjöd dessutom i Johnny Bodes anda oerhört frikostigt på sprit och hade lyckats få ihop en barnota på över 4 000 kronor när vi slutligen kastades ut ur lokalerna. Till skillnad mot Johnny betalade han synbarligen för sig, men med vems pengar vet man inte så noga.

Allt som allt en synnerligen lyckad exkursion. Tack för detta Växjö!    

Johnny Bode-sällskapet kan nu avslöja sommarens stora begivenhet. Lördagen den 10 augusti blir det stor Johnny Bode-bonanza i Kronobergs metropol, Växjö!

Denna stad fick Johnny högst ofrivilligt stifta bekantskap med under 1930- och 1940-talet, när han i omgångar vistades på S:t Sigfrids sjukhus, eller i olika typer av ”öppenvård” i grannskapet.

Det finns också andra kopplingar till Johnnys liv i och omkring Växjö. Detta har den kände JBS-medlemmen ”Whisky-Hasse” Nilsson fördjupat sig i som en av skaparna av en antologi om kända Växjöbor. Hasse kommer att vara sällskapets ciceron under dagen tillsammans med JBS-styrelsens främste smålänning Gustaf Hulting.

De exakta detaljerna i programmet kommer att avslöjas senare, samtidigt som vi öppnar för anmälningar. Men redan nu kan de stora dragen målas upp:

*Arrangemanget kommer att ta sin början vid järnvägsstationen kl 13 när deltagarna hämtas upp med buss.

*Aktiviteterna kommer bland annat att omfatta exkursioner till S:t Sigfrids sjukhus och till godset Huseby utanför staden, där den bekanta (och i likhet med Johnny omyndigförklarade) adelsfröken Florence Stephens huserade.

*Lunch på Huseby och middag i Växjö stad lär förekomma.

*Liksom Lennart Hyland och Lasse Holmqvist kommer vi att ha så kallad öppen sluttid på vårt program. Efter middagen övergår det mer styrda innehållet i fri hopp och lek.

*Antalet deltagare kommer att vara begränsat och styras av hur många som får plats i bussen och på matställena. Först till kvarn-principen kommer att tillämpas när vi väl öppnar för anmälan.

Så håll edra radioapparater påslagna dygnet runt för att inte missa kommande utsändningar. Alla uppgifter om att motståndet givits upp är falska! Var redo!

Lördag den 4 juli träffades större delen av Johnny Bode-sällskapets styrelse i Göteborg för att, i sällskap med diverse demimonder och lycksökare, fira att vi precis spenderat den största summan i föreningens historia. Aldrig tidigare har så mycket medlemspengar gått upp i rök.

Otroligt nog var det inte vår ofantligt omfattande krogrunda som kostade så mycket, utan ett projekt som ännu inte nått sin fullbordan, och vars utveckling alla medlemmar och sympatisörer snart (vilket i den här föreningens ordlista betyder ”inom det närmaste kvartalet”) kommer att bli varse.

Just nu berättar vi inte mer. Vi nöjer oss med att visa lite bilder från hur trevligt vi hade. Nästa gång bjuder vi in alla som vill vara med. Eller i varje fall gör vi det när vi nått en tillvaro utan farsot.

Ordförande Görfelt hade tagit på sig sina bästa benläder från 1920-talet och bjöd på en betatestning av en Bode-relaterad stadsvandring genom Göteborg. För att inte förstöra nöjet när vi genomför den i större sällskap avslöjar vi inte så mycket om den, mer än att den lyckades omfatta ett förvånansvärt stort antal fenomen som vi alla förknippar med den trinde odygdspåsen. På köpet fick man dessutom en hel del stadshistoria.

Ett av stoppen var Lorensbergsparken, där Karl Gerhard blev petad i näsan. Ingen hade dock på sig finsk frivilliguniform och gjorde politiskt olämpliga gester, så vi var ända relativt skötsamma.

I samma park hittade vi även denna märkliga installation. Uppenbarligen är den designad för att sällskap om fem personer på ett smittsäkert vis ska kunna avnjuta punjak, piprökning och 78-varvsmusik. En vital funktion i det offentliga rummet som borde uppmuntras på fler platser.

Under eftermiddagen och kvällen besökte vi en häpnadsväckande stort antal etablissemang (de flesta glesbefolkade och i många fall utomhus). Sekreterare Tersmeden undslapp sig till och med ett ”Förvånande vad många inrättningar med röda draperier det finns i Göteborg” vilket måste ses som ett tecken på framgång.