Möte med Bode II

september 16th, 2012 by Gustaf

Följande berättelse har sällskapet fått sig tillsänt av museimannen och f d journalisten Hans Permbo i Ystad. Den har tidigare publicerats i gratistidningen Nya Upplagan, men är väl värd att uppmärksammas även här. Ordet över till Hans Permbo:

Hej!

När jag bodde i Malmö på 70- talet råkade jag av en händelse stöta på Johnny Bode. Vid den tidpunkten gjorde jag en platta med egna låtar på Playback i Malmö. Jag vet att Chrichan som ägde skivbolaget nämnde något om” Båtpipp” och ”Tågpipp” som han hade spelat in men jag tror inte det var Bodes produktioner utan istället tillhörde en av rösterna Gunnel Brost om jag inte missminner mig. (Dock med manus av Johnny Bode/JBS anm.)

Mitt möte med Johnny glömmer jag aldrig och när Lars Yngve, utgivaren av den kulturprisbelönta tidningen Nyaupplagan tillfrågade mig om jag ville göra en artikel om detta möte så tvekade jag inte.

Artikeln publicerades i novembernumret av Nyaupplagan 2009 och är ni intresserade så bifogar jag härmed texten om mitt ofrivilliga möte med Johnny.

Så gick det till när jag träffade schlagersångaren, mytomanen och svindlaren, Johnny Bode.

Det måste ha varit på våren 1972. Jag hade vunnit en cykel på Hemmets Journal där jag jobbade som retuschör sedan början av 60-talet. Jag hade gissat och kommit närmast Kalle Ankas upplaga i en tävling i personaltidningen, och nu var jag lycklig ägare till en minicykel. En sådan man kunde skruva ihop, precis som en IKEA-möbel.

Vid denna tidpunkt bodde jag sedan ett år tillbaka på Balladgatan i Malmö tillsammans med min sambo Karin Andersson, som några år senare skulle bli min hustru.

Det var lördag och Karin jobbade som vanligt på Posten, och jag var som vanligt ledig. Denna lördag fick jag för mig att jag skulle cykla till Limhamn och ta färjan över till Dragör. Det ekade i ost och vin-skafferiet, så det kändes motiverat med en avkopplande båttur på Öresund i provianteringssyfte.

Resan mellan Limhamn och Dragör gick bra, och det slank nog ner någon pilsner också, om jag känner mig själv rätt. Men givetvis tillsammans med en rostbiffmacka!

I Dragör var det ont om tid. Färjan låg bara inne en timme. Ville man hinna handla fick man skynda på. I den butik jag steg in i var det fullproppat med svenskar. Här kunde man räkna med att det skulle ta tid. Den kraftige och runde expediten var klädd i vit rock och vit Vegamössa med svart skärm. Han rörde sig nervöst bakom glasdisken och var knallröd om äppelkinderna. I görligaste mån försökte han koordinera försäljningen med den splittrade köordning som uppstått. Han var uppenbarligen underbemannad och hade inte väntat sig en sådan invasion denna lördagsförmiddag. Det syntes att han muttrade något ohörbart eftersom underkäken guppade upp och ner. Alla affärens tålmodiga kunder följde honom med blicken under värdig tystnad.

Plötsligt slank det ur mig. Högt och ljudligt; ”Snackar han med osten?” sa jag. En befriande skrattsalva fyllde hela butiken. Jag skämdes och kröp ihop, en decimeter. Sekunderna efteråt kände jag någon som grep tag i min arm. Ur trängseln uppenbarade sig en man i 35-årsåldenr, tillsammans med en ung dam. ”Du verkar vara en rolig kille”, sa han. ”Vi håller ett bord på båten så kan vi träffas och prata lite mer”.

När jag gick ombord på färjan önskade jag inget hellre än att få vara ifred. Men glad och hurtfrisk dök han upp igen. Han visade mig ett bord där hans damsällskap redan satt.”Slå dig ner här så länge”, sa han. ”Jag skall bara hämta en man till”.

Några minuter senare kom han dragande med en liten kortväxt man. Han hade korta ben, en päronformad kropp och ett plufsigt ansikte. Han tycktes för länge sedan passerat bäst före-datum. Ansiktet satt direkt på kroppen utan antydan till hals. Don Martin skulle kunna vara hans lillebror. Han bar på två tunga lådor som var snörda med band, så att han lättare kunde bära dem. Under resans gång betedde han sig vimsigt, närvarande men ändå frånvarande. Det gick inte att få ut något vettigt ur honom. Vilket förmodligen inte heller var meningen. Han föreföll vara en viktig och inflytelserik person som i nästa ögonblick förvandlades till en liten tramsig gubbe.

Han visade stolt upp sitt tvåfärgstryckta visitkort, i rött och lila, med texten ” Johnny del Gada Association Victoria” med adresser och telefonnummer i London och Malmö. Vidare kunde man på kortet läsa: ”General Manager: Johnny del Gada. Generalsekreterare i Sveriges Internationella parti SIB”.

Vid framkomsten till Limhamn utsågs jag till den som skulle bära hans lådor igenom tullen. Jag fick också förhållningsregler. Blev jag tagen för kontroll så skulle jag bara visa tulltjänstemannen visitkortet. Då skulle jag enligt den päronformade mannen passera utan problem. Jag övertygades att kortet hade samma funktion som ett diplomatpass.

Vid tullkontrollen sågs ingen tulltjänsteman denna lördag. Så vi kunde samlas på kajen, och hålla rådslag. Den 35-åriga mannen, som stod som arrangör för detta spektakel, agerade världsvant och belevat. Det bestämdes att vi alla skulle hem till den lille päronformade mannen, som i sin tur hade ytterst bestämda åsikter om att allt som företogs var OK. En röd liten Ford hämtades och kördes fram av 35-åringens damsällskap medan varorna vaktades av den lille päronformade mannen, 35-åringen och jag själv. Bagageluckan öppnades och diverse pavor i olika emballage tog plats i bilen, inklusive mina två påsar. Det fanns ingen möjlighet för mig och min cykel att åka med. Istället fick jag en papperslapp med en adress som jag skulle cykla till. Jag såg den röda Forden med de tre passagerarna lämna hamnområdet.

Jag cyklade på Limhamnsvägen österut och sneglade på parallellgatorna som jag passerade. Där fanns ju de flotta Patriciavillorna. Självklart måste han bo i en sådan, tänkte jag. För han skulle bo mycket flott, det var jag helt övertygad om. Men inget av gatunamnen stämde med adressen på lappen. Efter trettio minuters cykelfärd nådde jag till slut den rätta adressen. Jag stod nu framför ett femvånings hyreshus på hörnan Bellevuevägen – John Ericssons väg. Namnet på visitkortet stämde med det på tavlan i trapphuset. När jag kommit upp till fjärde våningen ringde jag på dörrklockan. Till min förvåning var det 35-åringen som öppnade med sitt lyckliga leende. Han hade tydligen full koll på läget och gillade det dessutom. Jag steg in i hallen, en liten korridor, och gick in till höger, där korridoren slutade. Där i det lilla vardagsrummet satt damsällskapet, vid ett litet soffbord omgiven av några oöppnade pilsnerflaskor. De hade haft vänligheten att invänta mig. Värden syntes inte till och illusionen av ett besök i en flott Patriciavilla sprack totalt. Jag befann mig nu i en liten tvåa, med pentry, i ett hyreshus på fjärde våningen i ett femvåningshus, tillsammans med tre okända människor, varav en ytterst udda typ.

Pilsnerna öppnades och vi satt en stund och försökte hitta något gemensamt att prata om. Efter en stund for sovrumsdörren upp med en smäll och ut i korridoren i riktning mot toaletten uppenbarade sig den päronformade mannen i full karriär. Iklädd endast vit undertröja och vita fladdriga kortkalsonger, som nådde honom till knäna, kom han springande med ett Tarzan-vrål in på toaletten. När lugnet åter lagt sig såg vi lika häpna ut alla tre. Det var då jag hann kasta en blick bort mot pentryt, på motsatta sidan korridoren, och notera att det var fyllt med mediciner av alla de slag. En del förvarades i stora bruna glasflaskor. Dessa gjorde sällskap av diverse spritflaskor i varierande sorter. Då hade det redan gott upp för mig att denna man inte var riktigt klar i knoppen.

Men det skulle snart bjudas på mer enmansunderhållning. Och två av dessa scener kommer jag aldrig att glömma.

Den lille mannen såg om möjligt ännu roligare ut när han efter toalettbesöket äntrade vardagsrummet i sina vita underkläder. Hans korta armar i det ärmlösa linnet visade nu också tydligt hans sluttande axlar. Han var faktiskt päronformad ur vilken vinkel som helst.

I det lilla spartanskt möblerade vardagsrummet fans också ett vitt piano. Detta tycktes lysa upp den för övrigt slätstrukna möbleringen. Plötsligt och utan anmodan, satte han sig vid pianot, och hans korta fingrar började löpa, nästan smekfullt, över tangenterna.

Efter en introduktion började han sjunga högt och lidelsefullt. Låten hade jag aldrig hört tidigare. I hans utförande medföljde ett gungande kroppsspråk som gav texten en prägel av sentimentalitet och vemod. Han varierade, gick upp i höga toner med len späd vibrato, för att sedan dra ner i varv med låg stämma.

Det framgick att han sjöng en hyllningssång åt sig själv. Ideligen återkom frasen

”Johnny, I love you”, samtidigt som han sjönk ihop i en båge så att pannan nuddade tangenterna på pianot. Plötsligt upptäckte jag att han dessutom grät medan han sjöng. För oss åhörare infann sig en blandning av dramatik och pinsam stämning i rummet. Jag upplevde detta som om vi bevittnade en mänsklig tragedi.

När han avslutat sin musikaliska sorgesång applåderade vi artigt alla tre i soffan där vi satt. Tårarna på estradören torkade snabbt, och ett nytt tvärkast ägde rum. Nu var det plötsligt dags att ringa till vännen Frank Sinatra i Los Angeles. Den svarta telefonen stod vid ett telefonbord precis under vardagsrummets enda fönster. Han slog det första numret till en telefonoperatör som skulle leda hans samtal via atlantkabeln till London, New York, Washington och slutligen till Los Angeles. Där låg det hotell där han visste att Frank Sinatra uppehöll sig. Det tog lång tid och var snärjigt och komplicerat. Flera växeltelefonister fick under resans gång också veta vem dem hade att göra med. Han rabblade skarpt och snabbt på flytande engelska, (blandat med rotvälska). Att Johnny del Gada var en världsvan och inflytelserik artist, som alla borde känna till fick också en och annan av telefonisterna uppläst i telefonen. Det var en befängd idé han hade fått och det uppstod många och långa pauser innan han kunde gå vidare mot sitt mål; Att språka en stund med vännen Frank Sinatra.

Vi i soffan satt spänt och bevittnade föreställningen. Tänk om han lyckades ringa från Malmö till Los Angeles mitt framför ögonen på oss. Bara det var ju stort. Till slut hade han nått enda fram till hotellets reception då han av receptionisten fick veta att Mr Sinatra just lämnat hotellet. Med högfärd och arrogans lade han på luren. En sten föll. Men ack vad jag blev besviken. Det var ju så nära.

Därefter försvann han med ett förtretat grymtande in i sovrummet. Jag förutsåg att han gick och la sig för att sova ut ett dygn eller två, för det tycktes han behöva. Själv kom jag på att jag måste ringa hem och berätta var jag blivit av. Klockan hade passerat tre på eftermiddagen. Luren såg ut att ha hunnit svalna efter det långa interimssamtalet till Los Angeles. Jag lyfte den mot örat, men vad var nu detta? Telefonen var stendöd. Jag tryckte upprepade gånger på klykan, vände mig till mitt sällskap och förkunnade snopet: ”Den är sten död!”

Det visade sig att Televerket hade stängt av telefonen sedan lång tid tillbaka. Abonnenten hade inte betalt sina räkningar. Hela det långa telefonsamtalet via atlantkabeln till Los Angeles hade bara varit ett fejkat skådespel.

Nu hade vi fått nog. Vi fullkomligt stormade ut ur lägenheten och ner för trapporna samtidigt som skrattsalvorna ekade i trappan.

Här slutade också våra strapatser. Jag fick 35-åringens namn och telefonnummer. Han hette Åke Larsson och jobbade på Reel Film i Malmö. Vi skildes, alla tre, och sågs aldrig mer.

På måndagen gick jag till Nils-Åke Mårtensson, en äldre kollega på Hemmets Journal, och berättade min historia. Han lyssnade, fnittrade och utan att tveka konstaterade han: ”Du har träffat Johnny Bode.”

Jag hade, utan att veta om det, varit hemma hos Johnny Bode (1912-1983), den bortglömde estradören med sitt tragikomiska livsöde. Mannen som av normännen hade anklagats för att vara nazist under andra världskriget, som hade stulit matsilvret hos Hasse Ekman, som hade ett förflutet som operettkompositör och grammofonartist på stenkakans tid och som slutade sin schlagerkarriär med ”Bordellmammas visor,” år 1968.

Som pornograf, notorisk bedragare, tjuv, operettsångare och mytoman var han under hela sitt vuxna liv rejält skandalomsusad. Han satt dessutom i finkan ett flertal gånger. Han stal och bedrog samtidigt som han skrev många gamla kära örhängen. Mest känd är kanske ”En herre i Frack” som spelades in av Gösta Ekman den äldre.Två böcker har skrivits om honom. ”En herre i Frack”, 1999 och ”Jakten på Johnny Bode”, 2003. Båda är skrivna av Ingmar Norlén i Arvika. Vill man få sig ett gott skratt, som stundom fastnar i halsen, bör man låna båda två på biblioteket.

Hans Permbo

 

Tags: , ,

Leave a Reply