Följande vittnesmål skickades ut som julhälsning till alla medlemmar i december, men eftersom sällskapet fått mer än 80 nya medlemmar sedan dess, så publicerar vi det även här. Det kan ju dessutom tänkas att även icke-medlemmar kan ha behållning av detta…

Berättelsen kommer från en av Johnny Bode-sällskapets medlemmar, en viss ”Pricken”, som träffade Johnny Bode i Lund under ett par intensiva veckor i slutet på 1960-talet . En period när Jonny kanske inte mådde som bäst men likväl fortfarande var full av energi. ”Pricken” har dessutom kontaktat två av sina studiekamrater, som bidragit med sina minnen av samma episod. Eftersom alla tre idag är etablerade medborgare med högt uppsatta positioner inom den organiserade brottsligheten så önskar de vara anonyma. Det förändrar dock inte dessa vittnesmåls autencitet.

Möte med Bode

 
Drama i tre akter.
Plats: Lund
Tid: Sent 1960-tal
Vittnesmål av ”Pricken”, Student X och Kandidat Y.

EPISOD I
”Pricken” berättar

Det hela började någon dag efter övligt festande kring sista april och första maj. Vi var ett bakfullt
litet sällskap på fyra – fem ynglingar som uppsökte Lillkällaren vid Stortorget i Lund. Det beställ-
des in öl, snapsar och smörgåsar, stämningen var snart mycket god, och solen stod högt på him-
len, när studenten X reste sig till hälften och vänd mot entrén utropade: ”Nämen, vafan, Johnny Bode! Kom hit och sätt dig!”

En rundnätt herre i en illasittande, gråblå kostym närmade sig bordet. Till yttermera visso hade den
lille knubbisen en kamera i brun väska av skinnimitation på magen. Han såg verkligen inte ut som
den stjärna som euforin hos X antydde.

Själv hade jag aldrig hört namnet och förstod inte uppståndelsen hos några av mina vänner. ”Jamen”
sade en kurskamrat ”du känner väl till Runka mig med vita handskar!” Jo, det gjorde jag, förstås.

JB påstod att han hade sovit i en korridor på Akademiska Föreningen under natten, och därstädes skrämt upp en städerska på morgonen. som hade kommit på honom i adamskostymen.

Det blev en händelserik dag, där JB lyckades lugga oss på öl och brännvin en masse. Då vi framåt småtimmarna skulle dra oss hemåt kändes det helt naturligt att knubbisen (som nu hade avancerat till en berättare av olympiska mått) följde med oss hem. I synnerhet som han hade ställt i utsikt att han hade åtskilligt flera snaskigheter att dela med sig av.

Några av oss hyrde Britt Wadners villa, centralt belägen i Lund, och dit ställdes nu färden. Britt var en dåtidens megakändis och f d piratradiodrottning. Vid den här tiden hade Britt flyttat till Gambia, där hon byggde upp en riksradio. Hon kom hem till Nygatan i Lund ibland och bodde då i en vindsavdelning i villan. Att Britt och JB var ”gamla bekanta” enligt Johnny skulle snart komma att visa sig föga fördelaktigt för den lille knubbige berättaren. Se episod II!

Nå, vi hade gott om vin kvar efter en stor fest någon dag tidigare. Nu var vi nog en åtta-tio personer som bänkade oss runt matsalsbordet. Damer hade också tillkommit, och det hela såg ut att arta sig riktigt väl.

Johnny beställde fram vin och en telefon, för nu skulle han tala med sin Stora Kärlek, revyartisten, sångerskan och skådisen Anna Sundquist, som vid tillfället råkade befinna sig på Grand hotell. Efter att ha blivit nobbad av all upptänklig personal i hotellväxeln och -receptionen hade JB emellertid blivit varm i kläderna och skulle nu ”snacka med Herman”. Det visade sig att Herman var Sveriges dåvarande justitieminister. Den som har minnet i behåll vet, att det var Herman Kling som var på tapeten. Kanske ville Johnny att Herman skulle ingripa mot den bångstyriga personalen på Grand som förvägrade JB att kuttra med sin ”lilla pulla”, som han kallade henne. Det hade i så fall varit helt i stil med de nivåer som Johnny enligt egen utsago rörde sig på. Om inte detta skulle hjälpa, kunde eventuellt JB:s ”gode vän” prins Bertil vara behjälplig, enligt Johnnys utsago.

Efter ett antal försök lyckades JB få kontakt med Herman Klings hustru, som yrvaket undrade, om ”något hade hänt”. Trots mycket lock och pock lyckades vår hjälte inte få fru Kling att väcka sin make, och när JB började övergå till hotelser, lade fru Kling helt sonika på luren och svarade sedan inte trots upprepade försök att nå kontakt.

Han påstod med emfas, att han egentligen var Johnny Bode del Gada, kommendör av Galapagosöarna. Här talades inte om Kreti och Pleti, inte!

Då vi skrattade åt hans mytomani, tog han raskt fram ett pass med foto, som uppenbarligen föreställde honom själv iförd något slags operettparafernalia med ståtlig, vit uniform med epåletter och blänkande skärmmössa med… jaa, var det inte något som liknade gradbeteckningar?

På den här tiden var passen lätta att manipulera. Fotot var helt klart en ersättning för annan bild, som hade suttit på samma plats. Jag vill minnas att det var något med häftklamrar och grejer. Under fotot hade ”någon” uppenbarligen skrapat bort den ursprungliga texten och skrivit dit med sirlig handstil – joodå, mycket riktigt: ”Johnny Bode del Gada, kommendör av Galapagosöarna”.

Natten försvann i vindimmorna med den självklare underhållaren i centrum. Dagen efter begav jag mig tillsammans med en kamrat till Stockholm för att därstädes bevista någon festartad tillställning. Dessvärre hade jag före avfärden lovat, att JB kunde ”knoppa” i mitt rum ett par nätter, Det skulle jag inte ha gjort.

När jag kom tillbaka efter en vecka var rummet belamrat med urinfyllda vinflaskor, och Johnny var utflugen. Han hade inte orkat uppsöka toaletten, då behov uppstod, men han orkade försvinna innan jag kom hem, i alla fall. Han hade fått god hjälp på vägen av Britt Wadner, som plötsligt hade kommit hem från Gambia.

Eftersom jag själv var i Stockholm överlämnar jag ordet till ovan nämnde X, som också bodde i Britts hus.

EPISOD II
Student X berättar

Det var några turbulenta dagar i maj som Johnny bodde hos oss, han bara flyttade in utan att fråga och hänvisade till Britt Wadner som var i Gambia. Varje morgon satte han sig vid skrivbordet och gjorde upp en lista över vilka han skulle ringa: 0, 1, 2, 3 o s v.

Siffran 0 var prins Bertil, sen var det andra kändisar/höjdare som han ”förde samtal” med, högt och ljudligt så att vi skulle bli imponerade. Jag minns ett dråpligt samtal med hovmarskalken hos Berra, om samtalet var på riktigt eller bara fejk är omöjligt att säga. Varje telefonseans slutade med att han jagade Anna Sundquist på ett hotell i Köpenhamn, han fick vad vi hörde aldrig tag i henne, men det var meddelanden om att hon skulle ta ombord hans Jaguar på färjan över till Malmö. För övrigt hade Johnny inte ett kopek under hela vistelsen, han lånade av oss och tog på krita i mjölkaffären bakom skolan.

Plötsligt en dag i början av maj kom Britt hem från Gambia och blev förskräckt över att Johnny bodde i huset, men han flyttade inte frivilligt. En natt vaknade jag av ett jäkla liv i trädgården, poolen var vackert upplyst sedan Valborgsmässoafton. Johnny stod på gräsmattan och ropade ”Käringdjävul!” upp till Britt som bodde uppe på vinden. ”Jag ringer till polisen” skrek Britt. ”Ja gör det, så får vi se vem som åker ut” svarade Johnny.

Polisen var snabbt på plats, Britt var ju stadens kändis nr 1. Johnny stod med en burk starköl i handen nedanför mitt fönster, hans bagage mitt på gräsmattan. Johnny kollrade bort poliserna med en svada utan like, sa till dem att öppna soptunnelocket i andra änden av trädgården, vilket de snällt gjorde.

Med en graciös rörelse knäböjde den lille tjockisen och kastade ölburken över hela trädgården, den studsade på kanten av tunnan och ned i den. Johnny vände sig till poliserna och sa: ”Engelska flottans bäste bombkastare.” Det hela slutade med en av de mest dråpliga synerna i mitt liv: Poliserna tog allt bagage, en stor låda som de bar mellan sig, medan Johnny inte bar på någonting men dirigerade dem ut genom trädgårdsporten.

Allt stuvades in i en bil som stod parkerad utanför på Nygatan och som tydligen Johnny disponerade, jag tror inte han körde själv. Han sov över i bilen, för nästa morgon krävde han frukost hos oss.

Innan Johnny skrevs in på Sankt Lars (för vilken gång i ordningen?) hann han en eftermiddag göra ett besök på Akademiska Föreningens restaurang, där ett par andra kamrater för tillfället spisade sen lunch.

EPISOD III

På AF-chrougen en eftermiddag för länge sedan satt ett gäng glada grabbar.

In vältrar sig en fet man, sätter sig oombedd vid vårt bord, presenterar sig som hertigen av Del Gada och låter sig generöst bjudas på vin och tilltugg av oss, alltunder det att han börjar berätta om häpnadsväckande episoder ur sin levnad. Bland andra denna:

Johnny var en gång i Paris med sina synnerligen goda vänner Karl Gerhard, Maurice Chevalier samt Prins Bertil (förstås). Gänget tipsades om en obskyr, illegal nattklubb och begav sig dit. Nattklubbsdirektören utlovade att här skulle ske något alldeles ”extraordinaire” från scenen om en stund.

Publiken drack och tittade på bensprattel i väntan på huvudattraktionen. Så dags för det stora ögonblicket och in från vänstra delen av scenen kommer en man gående, alldeles spritt språngande naken, vitmålad i ansiktet. Han har en trumpet i handen, och efter en kort bugning sätter han instrumentet mot sin stjärt och frampressar från analöppningen Haydns trumpetkonsert. Johnny illustrerar händelsen genom att nynna styckets tema och genom att sätta en tomflaska, som skall föreställa trumpeten, mot sin egen bakdel, allt inför häpna kroggäster. Till slut avviker Herr Bode och vi sitter förstummade kvar. Till slut säger någon: ”Undrar om det var sant det han berättade”.

Och visst fanns det fog för att tvivla på vissa detaljer i Bodes redogörelse…