På Johnny Bode-sällskapets 10-årsfest den 10 augusti (som kommer att få ett eget inlägg inom kort) nåddes vi av ett sorgligt besked. Lars-Olof ”Lola” Lindberg hade gått bort samma dag, efter en kort tids sjukdom.
Lola var, i det parallella universum där även JBS existerar, mest känd under sitt kulturhjälte-alias Grosshandlare Lindberg. Den drivande kraften och mångårige ordföranden i Thor Modéen-sällskapet TOFS (Thor Odert Folke-sällskapet), en förening han även själv varit med och grundat.
Det speciella med Lola var inte bara den glädje han spred, utan också den värme han utstrålade. Han var en extremt trevlig och sympatisk man som alltid ansträngde sig extra för sina medmänniskor. Dessutom väldigt rolig.
Jag (Gustaf) lärde först känna Lola 2011, efter att vi haft viss kontakt på nätet. Lola och hans fru Anja hörde av sig när de var i Göteborg eftersom deras då tonåriga söner skulle gå på Metal Town. Det slutade med att Lisa och jag blev bjudna på en hel kvälls cocktaildrickande på Skojarebacken.
Året efter dök Lola och Anja upp igen på Johnny Bodes 100-årsjubileum, tillsammans med diverse representanter för TOFS och det närbesläktade Ekmansällskapet.
Jag hade bett Lola att hålla låda medan Lillemor Dahlqvist bytte om i mellanakten av sitt nummer. I min förvirring sa jag att han skulle hålla på i 10 minuter, en alldeles för lång tid. Men Grosshandaren intog scenen utan betänkligheter och höll ett långt anförande som avslutades med att han ivrigt påhejad av publiken sjöng ”Jag är en äkta mexikanare”, komplett med viftande med eldgaffel.
Senare på kvällen blev jag gripen av polis på scenen medan Grosshandlaren läste upp krav på att JBS skulle ersätta familjen Ekman för matsilvret som Johnny Bode hade stulit 1935, ett krav som med ränta och inflation under årens lopp ökat från 19 kronor och 12 öre till 29 086 kronor och 14 öre!
Så småningom lyckades vi dock reda ut detta intermezzo och genom åren blev det upprepade kontakter, dels mellan JBS och TOFS (Lola var dubbelorganiserad), men också då och då rent privat när Lisa, jag och barnen träffade Anja och Lola. Antingen när de var i Göteborg eller vi var i Stockholm.
Till exempel langade jag och Bosse Sjökvist öl åt TOFS när de åkte Blå Tåget ToR och enbart stannade en timme på Hotell Eggers i Göteborg, varefter de påbörjade resan tillbaka till huvudstaden igen.
En annan gång gav Lola vår familj en privat guidning av Johnny Bodes tidigare bostad på Valhallavägen 66, följt av en sväng förbi den före detta Ekmanska våningen.
Anja och Lola var också en stor anledning till att flera av de absolut bästa pilsnerfilmerna (och samtidigt hela Johnny Bodes filmografi) återutgavs i flera dvd-boxar, inte minst för att de sponsrade projektet med betydande belopp. En sann kulturgärning!
Förra året gästade Lola JBS årsmöte i Göteborg, där han var som en ostoppbar maskin med sin påse med dåliga vitsar och sitt sprudlande humör.
Senare, på sommaren, deltog han och Anja på Johnny Bode-sällskapets picknick på Långholmen, och dagen därefter mötte Lola mig och den övriga familjen (som inte hade varit med på picknicken) för en fika. Det blev sista gången vi sågs.
För den som vill höra Lars-Olof Lindberg i sitt esse och samtidigt få en känsla för hur han var, rekommenderas det avsnitt av podden Snedtänkt där han och Kalle Lind pratar pilsnerfilm.
Det var också Kalle Lind som höll talet på jubileumsfesten och berättade den tragiska nyheten att Lola ryckts bort, bara 61 år gammal.
53 personer höll en tyst minut och utbringade sedan en skål följt av ett kraftfullt ”Jo, jag menar det!”, Grosshandlarens ständiga catch phrase i Thor Modéens anda.
Därefter spelade festens DJ:s ”Jag är en äkta mexikanare” på stenkaka, och jag var tvungen att gå in på toaletten och gråta lite.
Du var verkligen en äkta mexikanare, Lola. Vi saknar dig redan!
Alla tankar och det djupaste beklagande till Anja och hennes och Lars-Olof söner.
Senaste kommentarer