Den här artikeln skrev jag redan sommaren 2014, efter att ha pratat med Peter Hellman i telefon. Han hade kontaktat oss via mail och jag tyckte det lät väldigt intressant. De flesta människor som skriver till oss med egna minnen av Johnny Bode har stött på honom i Malmö eller Lund under ”Bordellmammas visor-epoken” i slutet 1960-talet eller början 1970-talet. Men Peter Hellmans berättelse handlar om Bode i Stockholm 10-15 år tidigare, när han umgicks med Peters far Jöns Hellman.

Att texten blivit liggande så länge beror på att Peter Hellman trodde att det skulle kunna finnas foton på Johnny Bode och Jöns Hellman och/eller korrespondens dem emellan. Men eftersom inget sådant framkommit så kör vi nu texten utan bilder. Den är intressant nog ändå.

/Gustaf Görfelt

Johnny Bode kanske inte badade i brudar och champagne, som han hävdade i sin sista intervju. Men han badade i varje fall med brudar och champagne, det kan Peter Hellman i Stockholm vittna om.

Peter Hellman är född 1952 och har livliga minnen av Johnny Bode från sin barn och ungdomstid. Johnny var nämligen god vän med hans far, Jöns Hellman, född 1909.

– Jag träffade Johnny Bode ett tjugotal gånger i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. De måste ha känt varandra sedan 30-talet, säger Peter Hellman.

Jöns Hellman kom från Norrköping och hade en bakgrund som något av en playboy.

– Min farfar ägde en textilfabrik och när han dog -34 ärvde pappa och farmor en hel del pengar. 5-6 miljoner, det var väldigt mycket på den tiden. Men min farmor hade ingen ordning på pengarna, utan de började rulla rätt ordentligt.

Det var motbokens tidevarv och spritsmugglingens guldålder. Peter Hellman tror också att det var i dessa sammanhang Johnny och hans pappa lärde känna varandra.

– Far seglade mycket och var ute till (estniska) Ösel och Dagö. De smugglade sprit, men det är väl preskriberat nu, haha. Johnny var med på någon av de där seglatserna. Han och pappa hade en viss jargong och han kallade alltid min far för ”Kapten Hellman”.

Om man läser Johnny Bodes (tämligen fantasifulla) självbiografi Brokiga förflutna från 1950 (finns att läsa här), så berättar han själv på sidan 27 att han runt 1929 hade kontakter med spritsmugglare. Kanske är Jöns Hellman rent av identisk med ”Smugglarkungen” som nämns där? Den dramatiska skildringen av båtjakt bland grynnor och skär behöver man inte nödvändigtvis fästa så stor tilltro till, det kan lika gärna vara en produkt av Johnnys fantasi.

Senare i boken dyker Jöns Hellman upp med namn, närmare bestämt i kapitel 10 (börjar på sidan 58). Där framgår det att Hellman och Bode tillsammans med en viss Arne Mehrens (som senare hade en kortare karriär som filmregissör innan han flyttade till Belgien) gemensamt hade anmält sig som frivilliga på Finlands sida i Fortsättningskriget 1941. Mehrens kom aldrig iväg, men Hellman och Bode gjorde det. Hellman som soldat, Bode som fältartist.

Johnny var med och skrev en revy i Åbo under vintern, men utvisades redan efter en kort tid av okänd anledning. Tillbaka i Stockholm gick han på den uttalat anti-nazistiske Karl Gerhards revy Tingeltangel iförd finsk uniform med ett väl synligt hakkors på bröstet. Enligt påstående skulle han också ha varit inne i Karl Gerhards, heilat och frågat om han fick spela upp en melodi, vilket han inte fick.

I pausen kom polisen och grep Bode. Han var försöksutskriven från mentalsjukhus men hade inte anmält sig till sin övervakare på en längre tid och till exempel inte meddelat att han åkte till Finland.

Skandalen och Johnny Bodes nazist-stämpel var ett faktum. Detta ledde i sin tur till att Johnny  kontaktades av Gestapo och värvades till det engagemang i Quisling-Norge som slutgiltigt kom att krossa hans schlagerkarriär.

Men vi spolar 10-15 år framåt i tiden, och återgår till Peter Hellmans berättelse:

På 1950-talet var Jöns Hellman bosatt i Stockholm och gift för andra gången. Han var inte längre lika förmögen, men fortfarande något av en nöjesprofil. Inte så förvånande kanske att Jöns och Johnny kom bra överens.

– Det var alltid mycket fest med Johnny, men det var det med min pappa också. Min far kunde Stockholms restaurangvärld rätt bra. Ofta träffades de på en krog som hette Gillet och låg i Klarakvarteren – vid dåvarande Brunkebergstorg, som inte finns längre. Gillet var både hotell, restaurang och teater. Povel Ramels Knäppupp-revyer spelade där, så det var mycket skådespelare och alla möjliga där. Jag minns att jag var med och satt under bordet, säger Peter Hellman.

Men det festades inte bara på krogar. Johnny Bode var också en återkommande gäst hemma i det Hellmanska hemmet.

– Han kom ofta sent och hade med sig folk. Minst en gång var han där med Nils Ferlin*, men ofta var det unga tjejer i 20-årsåldern. En gång badade han med två tjejer i vårt badkar, det var ju en stor sak tyckte jag då. Jag tror det var i början av 60-talet, när vi bodde i Årsta.

Att Johnny ofta dök upp i Stockholm berodde på att han hade en fast punkt i huvudstaden.

– Johnnys mor bodde på Gärdet så han var ofta där. Själv reste han runt väldigt mycket, man visste aldrig var han var riktigt. Han var nere i Skåne, nere i Österrike, en massa olika ställen, säger Peter Hellman.

50-talet och början av 60-talet var en tid av både med- och motgångar för Johnny Bode. I början av decenniet trodde han fortfarande att han skulle kunna försörja sig som affärsman. Medan hans fru Kerstin var kvar i Solna gav han sig ut på maniska affärsresor i Europa, framförallt till DDR, där han hade sin bas på Hotel Newa i Östberlin. Det hela slutade med personlig konkurs och utvisning.

Hemma i Sverige blev han 1953 inblandad i en stöldkupp mot en blind massör och abortör. Stölden avslöjades och marken brände plötsligt under fötterna på Johnny.

– Min far hjälpte honom till Arne Mehrens i Belgien**, säger Peter Hellman.

När svensk polis begärde honom utlämnad från Bryssel tog sig Johnny Bode vidare till Wien, där han strax inledde en lovande karriär som kompositör av film- och operettmusik. 1955 kom dock rättvisan i fatt honom, det blev utlämning till Sverige, rättegång och åtta månaders fängelse. Dessutom tog Kerstin ut skilsmässa.

När fängelsestraffet var avtjänat återvände Johnny Bode, eller Juan Delgada som han nu kallade sig, till Österrike där han strax gifte om sig med den 23 år yngre Inge Pelz. Nu inleddes en period av high life med flera framgångsrika operetter. Dock slutade det även denna gång med en kraschlandning: skandaler, hotellsmitningar, bankrutt och skilsmässa. 1961 återvände han till Sverige, pank och försedd med en blåtira.

Peter Hellman minns att han tyckte att Johnny Bode var en skojig gubbe.

– Absolut. Han var liten och ganska tjock, väldigt duktig på att sjunga och spela piano. Han kunde spela allt möjligt, han var väldigt all round. En naturbegåvning. Och det hände ju en massa saker när han var med, det var mycket dråpliga historier. Jag minns en epsiod från 60-talet. Man hade 1 maj-tåg som gick från Gärdet till Norra Latin. Då hade han en motdemonstration. En egen demonstration. Han gillade ju inte Socialdemokraterna.

En annan händelse, som inträffade på 1950-talet, höll dock på att orsaka en fnurra på tråden mellan Jöns och Johnny.

– Jag var väldigt ung när det hände, men jag fick det berättat för mig efteråt. Min far hade ju varit frivillig i Finska vinterkriget och Fortsättningskriget och Johnny stal en del av hans medaljer när han var hemma hos oss. Men jag tror far fick tillbaks dem. Han sa att han lånat dem. Far var lite förbannad… Johnny ville väl visa att han varit med i Finland, han pratade ju om saker som han inte riktigt varit med om ibland, eller gjort… Han hade en förmåga att överdriva om jag säger så. Han var ju mycket speciell, man visste aldrig vad som hände när han var med.

Trots denna incident så stod sig vänskapsrelationen mellan Johnny Bode och Jöns Hellman genom åren, och Johnny hörde ofta av sig.

– Han skickade kort vid jul och nyår, och det var telegram från Johnny till min far. När farmor gick bort skickade han telegram till begravningen och såna saker. De hade en relation. Johnny hade nog inte så många sådana, han hade ju bränt nästan alla. Jag tror att han hade stort förtroende för min far, de måste ha hittat varandra en gång i tiden.

Kanske var anledningen till att vänskapen höll att Jöns inte verkar ha lånat ut pengar till Johnny. Det var annars den vanligaste anledningen till att det skar sig mellan Bode och hans olika vänner och bekanta.

– Johnny hade ju aldrig så mycket pengar och hade han det försvann de rätt fort. Men jag har aldrig hört att han varit skyldig, utan det var nog mer att han blev bjuden när de var ute. Speciellt kan jag tänka mig att där i början, när min fars familj hade det gott ställt, så var det säkert far som betalade notan på restauranger och så.

När Johnny Bode återupptog sin karriär som porrförfattare efter hemkomsten till Sverige, så fick Jöns Hellman läsa de ännu opublicerade manusutkasten.

– Det var ju lite häftigt, man läste dem i smyg.Det var ganska stort stoff tyckte jag då, jag var ju väldigt ung, säger Peter Hellman.

Sedan kom Bordellmammas visor. En skiva Peter Hellman snabbt kom i kontakt med, trots att han bara var 16 år vid tidpunkten.

– Jag hade en kompis som var DJ, och många pratade om den. Johnny blev väldigt omtalad, i varje fall i min generation.

Vid den här tiden hade Peter Hellmans föräldrar skilt sig, och eftersom det var Johnny och Jöns som främst var vänner träffade inte Peter Johnny Bode något mer. Men han vet att Johnny och Jöns hade kontakt ända till slutet.

– Min pappa dog också 1983. Sista åren var ju Johnny i Skåne, och min far låg på sjukhus, men jag tror de hördes av.

Idag har Peter Hellman blandade känslor inför sin familjs band till den ökände skandalsångaren, inte minst med tanke på Bodes nazistiska engagemang på 1940-talet.

– Hade han haft rätt vägledning hade han kunnat bli en gudabenådad artist. Samtidigt… även min farfar var väldigt pro Tyskland. Man måste se saker i ett historiskt perspektiv. Det är lätt att säga när man sitter med facit i hand att det var helt vansinnigt, men det slog slint för Johnny. Han var ju på mentalsjukhus och satt i fängelse också.

För Jöns Hellmans del verkar inte Johnny Bodes försyndelser under kriget ha spelat så stor roll.

– Jag vet att Zarah Leander var hemma hos min far, hon bodde ju utanför Norrköping, så det var ju rätt mycket den typen av kontakter redan på fars sida. Han spelade även bridge med Putte Kock, det var lite olika kända personer.

Av naturliga skäl är Peter Hellmans barndomsminnen av Johnny Bode begränsade och dessutom uppblandade med saker han fått återberättat i andra hand. Men på frågan om han kommer ihåg något mer så drar han sig till minnes ytterligare en detalj.

– Han var väldigt pro Falköping. Min far var väldigt förtjust i Västerbottensost, men Johnny skulle alltid ha ost från Falköping. Det kommer jag ihåg.

*Nils Ferlin och Johnny Bode var vänner sedan 1940-talet. Efter kriget, när Johnny var totalt utfrusen av kulturetablissemanget, lät Ferlin honom tonsätta en rad dikter under pseudonymen Rickard Ritzi (läs mer om Bodes pseudonymer här).

**Efter intervjun med Peter Hellman tog jag kontakt med två av Arne Mehrens döttrar, för att höra om de också hade några minnen av Johnny Bode och/eller visste något mer om Mehrens och Bodes samröre. Det framgår av Ingmar Norléns böcker att Johnny stannade i Belgien några månader innan han drog vidare till Österrike där han fick jobb för musikförlaget Doblinger med att göra filmmusik och operett. Min misstanke var att Mehrens, med sitt tidigare engagemang i filmbranschen kanske hjälpte till att förmedla kontakten. Ingen av döttrarna visste dock något om förbindelsen mellan deras far och Johnny Bode. Det enda som framkom var att Arne Mehrens varken sysslade med film eller musik i Belgien.