Johannes Nilsson talar ut!

oktober 12th, 2017 by Gustaf

Som vi tidigare uppmärksammat, så har författaren Johannes Nilsson under de senaste fyra veckorna publicerat en talbok i följetongsformat via podden Bibliotek. Ämnet för berättelsen är Johnny Bode som hemlig agent, ett ämne som förstås intresserar detta illustra sällskap. Ordförande Görfelt ringde upp för att stilla sin nyfikenhet.

Johannes Nilsson. Foto: Oscar Norling.

 

Varför har du skrivit en historia om Johnny Bode?

– Jag har länge velat skriva en spionroman som utspelar sig i Sverige under andra världskriget. Det är faktiskt märkligt att det inte gjorts innan. Tittar man på filmklassiker som Casablanca så bygger ju historien på att de är på en neutral plats där spionerna kan hålla på med sina täckmantlar. Stockholm måste ju varit en enorm spioncentral vid den här tiden.

Sedan tänkte jag vidare på vilka lämpliga människor som fanns i Sverige på den tiden, och eftersom min podd-kollega K. Svensson nyligen förärats med Johnny Bode-priset så gick mina tankar till Bode. Jag känner ju till honom sedan tidigare, och om han var en hemlig agent skulle det ju faktiskt förklara hans beteende. Först är han i Finland, sedan kommer han hem och beter sig märkligt, därefter åker han till Norge och beter sig ännu konstigare. (Se avsnittet ”Johnny Bode och nazismen” i Bodes Wikipedia-artikel/Red anm.)  Det finns två förklaringar; antingen är han en galning, eller så är han verkligen en hemlig agent. Och det är förstås mycket mer intressant.

Efter kriget hävdade ju Bode själv att han varit en agent, hade du koll på det?

– Javisst. Jag har läst de två böckerna om honom, En herre i frack och Jakten på Johnny Bode. Dessutom läste jag hans egna memoarer Brokiga förflutna, som jag hittade via er hemsida. Min ambition har varit att historien ska stämma överens med det man verkligen vet hände. Hans roll som underhållare är perfekt eftersom han rör sig i de miljöer som man förknippar med spionhistorier, där det finns spel och drinkar och sådant.

Tror du att det gör någon skillnad om lyssnaren känner till Johnny Bode sedan innan eller inte?

– Jag hoppas att det inte gör det. Känner man till honom kanske man kan uppskatta leken med historien, gör man det inte kan man upptäcka en av våra mest intressanta kulturpersonligheter.

Jag tycker personligen att tonen i berättelsen är precis som man skulle förvänta sig av en av Johnny Bodes egna lögnhistorier. Det är hårdkokt, snaskigt och balanserar på gränsen mellan trovärdigt och helt skruvat. Hur har du själv tänkt där?

– Jag har tänkt precis så, läsaren ska undra om det händer på riktigt eller bara är ännu en utdragen, långsökt rövarhistoria från Johnny Bode. Hans vana att ljuga är också en faktor som gör honom perfekt som hemlig agent. En agent måste ju ljuga och sprida historier för att dölja sina verkliga förehavanden.

Samtidigt: att Johnny Bode är berömd som mytoman gör att jag verkligen kan ta mig friheter med karaktären. Ibland kan tillgång till historiskt bakgrundsmaterial göra att man blir låst som författare, men här har jag känt att jag fått stöd och hjälp, istället för att det blivit ett fängelse. Och om Johnny Bode hade levt idag så är jag ganska säker på att jag fått hans gillande.

Du har med en hel del referenser i texten, karaktärer som tagit namn av verkliga personer (till exempel Gestapo-officeren Otto Weininger) osv. Är det blinkningar till lyssnaren, eller beror det bara på att du inte orkat hitta på?

– Både och. Historien börjar ju till exempel väldigt likt den första Bondboken Casino Royale, och scenen där Bode spelar baccarat är nästan helt tagen från den boken. Det gjorde jag eftersom jag inte själv vet så mycket om spel, men tänker att Ian Fleming hade koll. Sedan om man kallar det stöld, lån eller en postmodern referens är upp till betraktaren.

Jag har tagit med saker som jag tycker ger rätt känsla, och dessutom är det alltid roligt med referenser. Johnny Bode själv var ju inte främmande för att stjäla, så det är också en slags hyllning till honom.

Du har skrivit berättelsen som en följetong, där du författat varje avsnitt i mellantiden till nästa. Varför det?

– Det berodde egentligen på att K. Svensson skulle vara ledig från podden en månad och att det blev bråttom. Jag har haft ett löst synopsis från början, men annars har jag gjort varje avsnitt från ax till limpa på en vecka. Det blev motsvarande heltidsarbete och har varit väldigt hektiskt faktiskt, inte minst eftersom jag haft barnen hos mig tre helger av fyra.

Men samtidigt var det intressant att se att det gick att producera under så hög press. Nu arbetade jag som Charles Dickens, Dostojevskij och de gubbarna. Det har bland annat lett till att jag inte överarbetat materialet. Jag tycker ofta det är en svaghet i moderna romaner, att de är litterärt överkonstruerade. I en följetong måste varje kapitel vara en egen enhet som står på egna ben. Samtidigt ska det skapa intresse som leder vidare till nästa. Dessutom är det ju skrivet för högläsning. Det är intressant hur mediet påverkar slutprodukten.

”I fredens hemliga tjänst” utspelar sig under Johnny Bodes drygt månadslånga vistelse i Åbo vintern 1942, som slutade med att han blev utvisad. Kommer det att komma en fortsättning?

– Finland är ju som en prolog till det som kommer sedan, och jag är sugen på att gå vidare. Men det beror lite på intresset från lyssnarna. Varje person som lyssnar vidare från ett avsnitt till nästa är förstås en tumme upp.

Beror det bara på hur många som lyssnar eller handlar det också om hur mycket pengar ni får in?

– Ja. Det går att swisha mig pengar på nummer 0709-50 27 58, man kan höra mer om det i sista avsnittet. Sedan har vi ett Patreon-system för hela podden Bibliotek, som bygger på att vi levererar ett avsnitt högläst litteratur varje vecka. Man kan också hjälpa till genom att sprida oss.

Jag tycker även att den här historien känns som en kommersiell idé, så jag hoppas hitta någon större förläggare som vill ge ut fortsättningen.

Om det blir en fortsättning om Johnny Bodes Norgevistelse, kommer det med vansinniga apdvärgar då?

– Hehe, jag är lite sugen på att klämma in dem bara för sakens skull. Samtidigt försöker jag ju hålla någon sorts rimlighetsnivå som funkar för berättelsen. Men om jag hittar någon öppning där de kan hoppa ut, så är det inte omöjligt.

 

Baksidan till ett av Bodes egna litterära spänningsalster, ”Dö i tid” (1950)

Leave a Reply