På Johnny Bode-sällskapets årsmöte förra veckan framträdde Erik Backlund och vittnade med följande historia om sitt möte med den päronformade legenden. Det är alltid roligt att höra berättelser från folk som verkligen träffat Johny, det är inte utan att man ibland får en känsla av att han aldrig existerat mer än i någon fylltratts bisarra fantasi. Läs och förundras.

MITT KORTA MÖTE MED JOHNNY BODE

Jag träffade Johnny Bode 1968, eller möjligen våren 69. Då var jag 21 år och jobbade som vikarierande skötare på Malmö Östra Sjukhus, MÖS, ett klassiskt mentalsjukhus som det fanns många av på den tiden.

Dom här sjukhusen skrek efter arbetskraft, hade aldrig tillräckligt med personal, och det var vanligt att unga människor tog jobb där och stannade en kortare eller längre tid. Jag jobbade där i ca 1,5 år och trivdes mycket bra, men det är en annan historia.

En morgon på intagningsavdelningen fick vi reda på att en man ”med akuta alkoholbesvär” hade kommit in under natten. Han jobbade som ”någon sorts musiker”. Det var i princip allt vi vikarierande personal fick reda på.

Eftersom jag själv sedan 5 år tillbaka försökte livnära mig som dansbandsmusiker,tyckte jag att det lät spännande och tänkte att jag skulle försöka lära känna den här mannen. Vid den här tidpunkten hade jag inte hört talas om vare sig Johnny Bode eller Bordellmammans visor. Han var helt okänd för mig. Det var först flera år senare som jag hörde Bordellmammans visor och begrep att kompositören var den mannen som jag hade mött på MÖS flera år tidigare!

Att bli intagen på grund av ”akuta alkoholbesvär” var väldigt vanligt. Oftast stannade man bara 1-2 veckor. Man fick sova ut, fick lagad mat, och framför allt ingen alkohol. Sen var man ”fit for fight” igen. Min minnesbild är att han var intagen i ca en vecka.

Jonny Bode var kort och jättetjock, han var nästan rund som en badboll, och hade ett mycket härjat utseende. Helt naturligt med tanke på ett långdraget supande. Jag presenterade mig och sa ”Jag hörde att du var musiker. Vad roligt! Det är jag också, jag spelar i ett dansband!” Han tittade misstänksamt på mig, men bekräftade att ”Jodå, jag är musiker”. Sen sa han inte så mycket mer den första dagen, men allteftersom veckan gick så blev han mer meddelsam.

Han berättade om sin musik, dock inte ett ord om vare sig sin porrkarriär eller andra skandaler. Han berättade varför han hade blivit intagen. Han hade komponerat en hyllningsmarsch till Drottning Margerethe av Danmark (eller om hon var kronprinsessa vid den tidpunkten). Sedan hade han sökt audiens hos det danska kungahuset för att presentera sin komposition, och FÅTT audiens!

När han sedan kom till Amalienborg och skulle hälsa på Drottningen så såg han att det stod ett piano i rummet. Då hade han utan vidare åthävor gått fram till pianot, satt sig ner och börjat bre ut sina noter för att spela sin hyllningsmarsch. Då hade han blivit utslängd. Det hade tagit honom så hårt att han hade börjat dricka okontrollerat. Långt senare begrep jag att det naturligtvis var en rövarhistoria, men när han berättade den så svalde jag den med hull och hår.

Under de sista dagarna han var intagen så gav han mig en ”ny skiva som jag precis har spelat in”. Det var ”Vi är inte som andra”. Jag gick hem och spelade skivan och jag tyckte den var så bra! Både musiken och texten. 1968 talade man inte högt om homosexualitet, jag hade aldrig hört någon musik som behandlade ämnet, och så hör jag denna fantastiskt fina text. Han steg i min aktning.

Det var min korta bekantskap med Jonny Bode. Historien är i princip slut här, men det finns faktiskt en liten fortsättning:

I början av 80-talet jobbade jag mycket som trubadur. Jag skulle göra ett program med Ulf Peder Olrog visor. Då besökte jag Svenskt Visarkiv i Stockholm. Det var Ulf Peder Olrog som på sin tid grundade Svenskt Visarkiv, och efter honom så blev hans son chef där. Jag skulle alltså tala med Olrogs son om pappans visor (jag minns inte hans namn), men jag hade även med mig Bodes skiva ”Vi är inte som andra”. Jag visade skivan för personalen, ”känner ni till den här?” Dom skrattade ”Det är klart vi känner till Johnny Bode och Bordellmammans visor. Han är ju dödskallemärkt.” ”Ja ja, men har ni hört DENNA sången?” undrade jag. Det hade dom inte. Dom spelade skivan och blev helt förstummade. Dom vägrade nästan att tro på att författaren till Bordellmammans visor kunde skriva en sådan högklassig text.

Ja, det var det hela…

Erik Backlund

Läs om fler möten med den korpulente kompositören här, här, här, här och här. Också här, där Rickard Herrström berättar om hur han träffade Johnny Bode under liknande former som Erik Backlund. Johnny var ju en ganska frekvent besökare på Östra Sjukhuset och liknande institutioner, speciellt under sina sista decennier.

PS: Höll på att glömma den bästa historien av alla, utanför Ingmar Norléns böcker. Nämligen poeten Jacques Werups makalösa skildring. Läs den här.

Den här artikeln skrev jag redan sommaren 2014, efter att ha pratat med Peter Hellman i telefon. Han hade kontaktat oss via mail och jag tyckte det lät väldigt intressant. De flesta människor som skriver till oss med egna minnen av Johnny Bode har stött på honom i Malmö eller Lund under ”Bordellmammas visor-epoken” i slutet 1960-talet eller början 1970-talet. Men Peter Hellmans berättelse handlar om Bode i Stockholm 10-15 år tidigare, när han umgicks med Peters far Jöns Hellman.

Att texten blivit liggande så länge beror på att Peter Hellman trodde att det skulle kunna finnas foton på Johnny Bode och Jöns Hellman och/eller korrespondens dem emellan. Men eftersom inget sådant framkommit så kör vi nu texten utan bilder. Den är intressant nog ändå.

/Gustaf Görfelt

Johnny Bode kanske inte badade i brudar och champagne, som han hävdade i sin sista intervju. Men han badade i varje fall med brudar och champagne, det kan Peter Hellman i Stockholm vittna om.

Peter Hellman är född 1952 och har livliga minnen av Johnny Bode från sin barn och ungdomstid. Johnny var nämligen god vän med hans far, Jöns Hellman, född 1909.

– Jag träffade Johnny Bode ett tjugotal gånger i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. De måste ha känt varandra sedan 30-talet, säger Peter Hellman.

Jöns Hellman kom från Norrköping och hade en bakgrund som något av en playboy.

– Min farfar ägde en textilfabrik och när han dog -34 ärvde pappa och farmor en hel del pengar. 5-6 miljoner, det var väldigt mycket på den tiden. Men min farmor hade ingen ordning på pengarna, utan de började rulla rätt ordentligt.

Det var motbokens tidevarv och spritsmugglingens guldålder. Peter Hellman tror också att det var i dessa sammanhang Johnny och hans pappa lärde känna varandra.

– Far seglade mycket och var ute till (estniska) Ösel och Dagö. De smugglade sprit, men det är väl preskriberat nu, haha. Johnny var med på någon av de där seglatserna. Han och pappa hade en viss jargong och han kallade alltid min far för ”Kapten Hellman”.

Om man läser Johnny Bodes (tämligen fantasifulla) självbiografi Brokiga förflutna från 1950 (finns att läsa här), så berättar han själv på sidan 27 att han runt 1929 hade kontakter med spritsmugglare. Kanske är Jöns Hellman rent av identisk med ”Smugglarkungen” som nämns där? Den dramatiska skildringen av båtjakt bland grynnor och skär behöver man inte nödvändigtvis fästa så stor tilltro till, det kan lika gärna vara en produkt av Johnnys fantasi.

Senare i boken dyker Jöns Hellman upp med namn, närmare bestämt i kapitel 10 (börjar på sidan 58). Där framgår det att Hellman och Bode tillsammans med en viss Arne Mehrens (som senare hade en kortare karriär som filmregissör innan han flyttade till Belgien) gemensamt hade anmält sig som frivilliga på Finlands sida i Fortsättningskriget 1941. Mehrens kom aldrig iväg, men Hellman och Bode gjorde det. Hellman som soldat, Bode som fältartist.

Johnny var med och skrev en revy i Åbo under vintern, men utvisades redan efter en kort tid av okänd anledning. Tillbaka i Stockholm gick han på den uttalat anti-nazistiske Karl Gerhards revy Tingeltangel iförd finsk uniform med ett väl synligt hakkors på bröstet. Enligt påstående skulle han också ha varit inne i Karl Gerhards, heilat och frågat om han fick spela upp en melodi, vilket han inte fick.

I pausen kom polisen och grep Bode. Han var försöksutskriven från mentalsjukhus men hade inte anmält sig till sin övervakare på en längre tid och till exempel inte meddelat att han åkte till Finland.

Skandalen och Johnny Bodes nazist-stämpel var ett faktum. Detta ledde i sin tur till att Johnny  kontaktades av Gestapo och värvades till det engagemang i Quisling-Norge som slutgiltigt kom att krossa hans schlagerkarriär.

Men vi spolar 10-15 år framåt i tiden, och återgår till Peter Hellmans berättelse:

På 1950-talet var Jöns Hellman bosatt i Stockholm och gift för andra gången. Han var inte längre lika förmögen, men fortfarande något av en nöjesprofil. Inte så förvånande kanske att Jöns och Johnny kom bra överens.

– Det var alltid mycket fest med Johnny, men det var det med min pappa också. Min far kunde Stockholms restaurangvärld rätt bra. Ofta träffades de på en krog som hette Gillet och låg i Klarakvarteren – vid dåvarande Brunkebergstorg, som inte finns längre. Gillet var både hotell, restaurang och teater. Povel Ramels Knäppupp-revyer spelade där, så det var mycket skådespelare och alla möjliga där. Jag minns att jag var med och satt under bordet, säger Peter Hellman.

Men det festades inte bara på krogar. Johnny Bode var också en återkommande gäst hemma i det Hellmanska hemmet.

– Han kom ofta sent och hade med sig folk. Minst en gång var han där med Nils Ferlin*, men ofta var det unga tjejer i 20-årsåldern. En gång badade han med två tjejer i vårt badkar, det var ju en stor sak tyckte jag då. Jag tror det var i början av 60-talet, när vi bodde i Årsta.

Att Johnny ofta dök upp i Stockholm berodde på att han hade en fast punkt i huvudstaden.

– Johnnys mor bodde på Gärdet så han var ofta där. Själv reste han runt väldigt mycket, man visste aldrig var han var riktigt. Han var nere i Skåne, nere i Österrike, en massa olika ställen, säger Peter Hellman.

50-talet och början av 60-talet var en tid av både med- och motgångar för Johnny Bode. I början av decenniet trodde han fortfarande att han skulle kunna försörja sig som affärsman. Medan hans fru Kerstin var kvar i Solna gav han sig ut på maniska affärsresor i Europa, framförallt till DDR, där han hade sin bas på Hotel Newa i Östberlin. Det hela slutade med personlig konkurs och utvisning.

Hemma i Sverige blev han 1953 inblandad i en stöldkupp mot en blind massör och abortör. Stölden avslöjades och marken brände plötsligt under fötterna på Johnny.

– Min far hjälpte honom till Arne Mehrens i Belgien**, säger Peter Hellman.

När svensk polis begärde honom utlämnad från Bryssel tog sig Johnny Bode vidare till Wien, där han strax inledde en lovande karriär som kompositör av film- och operettmusik. 1955 kom dock rättvisan i fatt honom, det blev utlämning till Sverige, rättegång och åtta månaders fängelse. Dessutom tog Kerstin ut skilsmässa.

När fängelsestraffet var avtjänat återvände Johnny Bode, eller Juan Delgada som han nu kallade sig, till Österrike där han strax gifte om sig med den 23 år yngre Inge Pelz. Nu inleddes en period av high life med flera framgångsrika operetter. Dock slutade det även denna gång med en kraschlandning: skandaler, hotellsmitningar, bankrutt och skilsmässa. 1961 återvände han till Sverige, pank och försedd med en blåtira.

Peter Hellman minns att han tyckte att Johnny Bode var en skojig gubbe.

– Absolut. Han var liten och ganska tjock, väldigt duktig på att sjunga och spela piano. Han kunde spela allt möjligt, han var väldigt all round. En naturbegåvning. Och det hände ju en massa saker när han var med, det var mycket dråpliga historier. Jag minns en epsiod från 60-talet. Man hade 1 maj-tåg som gick från Gärdet till Norra Latin. Då hade han en motdemonstration. En egen demonstration. Han gillade ju inte Socialdemokraterna.

En annan händelse, som inträffade på 1950-talet, höll dock på att orsaka en fnurra på tråden mellan Jöns och Johnny.

– Jag var väldigt ung när det hände, men jag fick det berättat för mig efteråt. Min far hade ju varit frivillig i Finska vinterkriget och Fortsättningskriget och Johnny stal en del av hans medaljer när han var hemma hos oss. Men jag tror far fick tillbaks dem. Han sa att han lånat dem. Far var lite förbannad… Johnny ville väl visa att han varit med i Finland, han pratade ju om saker som han inte riktigt varit med om ibland, eller gjort… Han hade en förmåga att överdriva om jag säger så. Han var ju mycket speciell, man visste aldrig vad som hände när han var med.

Trots denna incident så stod sig vänskapsrelationen mellan Johnny Bode och Jöns Hellman genom åren, och Johnny hörde ofta av sig.

– Han skickade kort vid jul och nyår, och det var telegram från Johnny till min far. När farmor gick bort skickade han telegram till begravningen och såna saker. De hade en relation. Johnny hade nog inte så många sådana, han hade ju bränt nästan alla. Jag tror att han hade stort förtroende för min far, de måste ha hittat varandra en gång i tiden.

Kanske var anledningen till att vänskapen höll att Jöns inte verkar ha lånat ut pengar till Johnny. Det var annars den vanligaste anledningen till att det skar sig mellan Bode och hans olika vänner och bekanta.

– Johnny hade ju aldrig så mycket pengar och hade han det försvann de rätt fort. Men jag har aldrig hört att han varit skyldig, utan det var nog mer att han blev bjuden när de var ute. Speciellt kan jag tänka mig att där i början, när min fars familj hade det gott ställt, så var det säkert far som betalade notan på restauranger och så.

När Johnny Bode återupptog sin karriär som porrförfattare efter hemkomsten till Sverige, så fick Jöns Hellman läsa de ännu opublicerade manusutkasten.

– Det var ju lite häftigt, man läste dem i smyg.Det var ganska stort stoff tyckte jag då, jag var ju väldigt ung, säger Peter Hellman.

Sedan kom Bordellmammas visor. En skiva Peter Hellman snabbt kom i kontakt med, trots att han bara var 16 år vid tidpunkten.

– Jag hade en kompis som var DJ, och många pratade om den. Johnny blev väldigt omtalad, i varje fall i min generation.

Vid den här tiden hade Peter Hellmans föräldrar skilt sig, och eftersom det var Johnny och Jöns som främst var vänner träffade inte Peter Johnny Bode något mer. Men han vet att Johnny och Jöns hade kontakt ända till slutet.

– Min pappa dog också 1983. Sista åren var ju Johnny i Skåne, och min far låg på sjukhus, men jag tror de hördes av.

Idag har Peter Hellman blandade känslor inför sin familjs band till den ökände skandalsångaren, inte minst med tanke på Bodes nazistiska engagemang på 1940-talet.

– Hade han haft rätt vägledning hade han kunnat bli en gudabenådad artist. Samtidigt… även min farfar var väldigt pro Tyskland. Man måste se saker i ett historiskt perspektiv. Det är lätt att säga när man sitter med facit i hand att det var helt vansinnigt, men det slog slint för Johnny. Han var ju på mentalsjukhus och satt i fängelse också.

För Jöns Hellmans del verkar inte Johnny Bodes försyndelser under kriget ha spelat så stor roll.

– Jag vet att Zarah Leander var hemma hos min far, hon bodde ju utanför Norrköping, så det var ju rätt mycket den typen av kontakter redan på fars sida. Han spelade även bridge med Putte Kock, det var lite olika kända personer.

Av naturliga skäl är Peter Hellmans barndomsminnen av Johnny Bode begränsade och dessutom uppblandade med saker han fått återberättat i andra hand. Men på frågan om han kommer ihåg något mer så drar han sig till minnes ytterligare en detalj.

– Han var väldigt pro Falköping. Min far var väldigt förtjust i Västerbottensost, men Johnny skulle alltid ha ost från Falköping. Det kommer jag ihåg.

*Nils Ferlin och Johnny Bode var vänner sedan 1940-talet. Efter kriget, när Johnny var totalt utfrusen av kulturetablissemanget, lät Ferlin honom tonsätta en rad dikter under pseudonymen Rickard Ritzi (läs mer om Bodes pseudonymer här).

**Efter intervjun med Peter Hellman tog jag kontakt med två av Arne Mehrens döttrar, för att höra om de också hade några minnen av Johnny Bode och/eller visste något mer om Mehrens och Bodes samröre. Det framgår av Ingmar Norléns böcker att Johnny stannade i Belgien några månader innan han drog vidare till Österrike där han fick jobb för musikförlaget Doblinger med att göra filmmusik och operett. Min misstanke var att Mehrens, med sitt tidigare engagemang i filmbranschen kanske hjälpte till att förmedla kontakten. Ingen av döttrarna visste dock något om förbindelsen mellan deras far och Johnny Bode. Det enda som framkom var att Arne Mehrens varken sysslade med film eller musik i Belgien.

I från sällskapets förste arkivarie Fredrik Tersmeden i Lund inkommer följande vittnesmål:

”Då och då händer det att jag av äldre lundensare får höra spridda anekdoter om Johnny Bodes bravader i Lund under hans tid som bosatt i det närbelägna Malmö. Tyvärr har jag inte tidigare sett till att skriva ner dessa, men härmed lovas bättring på denna punkt.

Denna historia berättades alldeles nyligen för mig av journalisten Anders Fagerström, vinskribent på en välkänd lokal tidning. Någon gång på 1970-talet hade han och en kamrat varsnat Johnny Bode vid ett bord å restaurang Chrougen på Akademiska Föreningen. Bode hade vinklat de båda ynglingarna till sig och dessa hade sedan trakterats väl med champagne, historier och dylikt (på vems bekostnad är något oklart). Då samtalet pågått en stund kände Bode uppenbarligen att tiden hade kommit att vara förtrolig. Han lutade sig därför fram mot sina båda bordskamrater och anförtrodde dem följande:
– Ni kanske inte vet det, men jag är den siste hertigen av Azorerna.”

För att läsa fler vittnesmål om möten med den vandrande legenden, läs här, här eller här.

Följande berättelse kommer från Roland Öhrstrand i Malmö. Har du som läser också en berättelse om hur du mötte Johnny Bode (antingen i liv eller verk)? Skriv till Johnny Bode-sällskapet och berätta i så fall. Fler berättelser om möten med Bode läser du här och här.

Men nu till Rolands berättelse:

NÄR JAG MÖTTE JOHNNY
Efter 18 år i ett hus byggt 1899, med 200 kvm boyta fördelat på 7 rum och kök och beläget på Kulladal i Malmö, bestämde vi oss för att flytta. Året var 2004.

Jag hade tröttnat på att ägna nästan varje ledig stund plus större delen av lönen på husrenovering. Dessutom hade 75% av barnen vuxit upp och lämnat hemmet. Huset kändes både för stort och för dyrt i drift för två vuxna, en tonårsdotter och katten Zlatan. (Katten fick detta namn eftersom han var så galen i bollar).

Sagt och gjort. Beslutet var taget. Vi skulle flytta.
Hela karusellen med mäklare, visningar etc drog igång. Dessutom skulle vi själva också hitta någonstans att bo, vilket ju egentligen var det viktigaste i sammanhanget.

Nytt hem
Ganska snabbt hittade vi ett nytt bra boende. Utbudet var stort. Ett enplans radhus med en mindre trädgård på framsidan och med en liten insynsskyddad atriumgård. Perfekt planering som ett äldreboende. Man måste ju tänka långsiktig. Dessutom låg huset i Limhamn, den del av Malmö där både hustrun och jag är födda och uppvuxna.

Problemet var emellertid synkroniseringen. Vi skulle lämna vårt hus den 1 juli, men hade inte tillträde till den nyinköpta fastigheten förrän den 1 nov. Alltså behövde vi ett tillfälligt boende under 4 månader. Senare visade det sig att det blev 7 månader, vilket är en helt annan historia. Men intressant!

Hur hitta en lägenhet för ett temporärt boende, till ett rimligt pris dessutom? Lösningen fanns till vår glädje inom familjen.

En dotter bodde i en sparsamt möblerad tvårumslägenhet och var villig att härbergera ytterligare tre personer, inklusive Zlatan, under en kortare period om gästerna (alltså vi) stod för den totala hyreskostnaden. Hon tänkte ekonomiskt!

Möbler, husgeråd, böcker, nästan alla kläder och annat av livets nödtorft magasinerades, för att senare kunna stå färdigt för hemleverans när inflyttningen till det nya huset skulle ske.

Meningsfull aktivitet?
Men vad göra i en 2-rumslägenhet på 62 kvm? Med hustru, två ”barn” 17 och 24 år gamla och en katt, galen i bollar, som dessutom var van vid att vistas utomhus större delen av dygnet.

Upplevde det som att jag befann mej i en isoleringscell. Van vid frihet och rymd, en stor trädgård och ett garage med snickarplats. Ett hus som dessutom låg bara ett stenkast från Pub Vagabond, det lokala vattenhålet. Nu var plötsligt min sfär reducerad till ett minimum på 62 kvm!

Sysselsättningen som fanns att tillgå var i stort sett: Äta, Sova, Läsa. Det låter idag nästan som titeln på en aktuell film!

Livet blev monotont. Alla dar var lika. Det var nästan som att man trivdes mer på jobbet än hemma.

Förändringen
Men det skulle snart inträffa något som kom att påverka hela livssituationen. Jag mötte Johnny!

Följande hände:
En lördag läste jag i Sydsvenskan recensionen av den relativt nyutkomma boken ”Jakten på Johnny Bode, skandalernas man.” Det var inte bara en recension, utan en koncentrerad skildring av ett människoöde. Jag blev fascinerad av artikeln och människan bakom. Den boken måste jag läsa. Och inte i nästa vecka, utan nu!

En snabb check på datorn och på Malmös Stadsbiblioteks hemsida. Boken finns där. Och är tillgänglig. Dom stänger klockan 3. Vad är klockan? Tio i 3. Jag hinner!

Kastade mej på cykeln och trampade i full fart ut på Mariedalsvägen, korsade Regementsgatan och därefter snabbt genom Slottsparken. Nådde fram till Stadsbiblioteket ett fåtal minuter innan stängningsdags. Snabbt in i lokalen, hittade rätt hylla relativt lätt och klev 10 minuter senare ut genom dörrarna med dagens fynd. BOKEN: ”Jakten på Johnny Bode, skandalernas man”

En vanlig lördag eftermiddag som blev speciell
Väl hemkommen från biblioteket intog jag min favoritposition på favoritplatsen. Alltså liggandes på rygg i soffan med en skön kudde under nacken. Förväntansfull och nyfiken tog jag boken i mina händer.

Naturligtvis har ni alla läst boken. Men för att blåsa nytt liv i upplevelsen kommer här en repetition. Den börjar så här på sid 9:

”Stora blöta snöflingor slaskade mot vindrutan. Det var en grå februaridag i Malmö 1993 som äventyret Johnny Bode började för min del. Fotografen Hans Karphagen hade hämtat mig på hotellet och nu åkte vi längs Regementsgatan”
Lite kul tyckte jag. Visserligen är Regementsgatan ganska lång, men jag hade ju faktiskt för mindre än en halvtimme sedan passerat över denna gata på väg till biblioteket. Kändes lite nära faktiskt. Kul.

Jag läste vidare.
”Så passerade vi restaurang Kronprinsen och svängde upp på Mariedalsvägen”
Ja, det är ju lite lustigt tänker jag. I en inre syn ser jag författare Norlén och fotograf Karphagen framför mej, körandes i en bil på samma väg som jag nyss cyklat på.

Jag fortsatte läsa.
” Så tredje tvärgatan till höger. Fågelbacksgatan.”
Det här var ju otroligt Det är ju här jag är! På samma lilla gata. Fågelbacksgatan.

Fortsatte ivrigt i texten.
”Här är det, hyreshuset rakt fram, nummer 23 A.”
Nä, nu går det för långt. Dotterns lägenhet som vi har hyrt in oss i har just adressen Fågelbacksgatan 23 A. Och det är här som jag just nu ligger och läser boken. Här har alltså Johnny Bode bott! Tanken svindlar.

Men vad är detta för ett sammanträffande egentligen? Måste göra en paus. Finns det någon öl i kylen? Har aldrig upplevt något liknande. Efter att skyndsamt hällt i mej den lugnande vätskan skyndar jag snabbt tillbaka till soffan och boken.

Vänder hastigt blad och på sidan 10 läser jag:
”Vi tittade upp mot hyreshusets fasad. Där uppe bodde han alltså. På fjärde våningen.”
Phuuu! Johnny bodde högst upp, vi höll till på första. Jag andades ut. Det hade ju nästan varit för bra om det hade varit på samma våningsplan också. Men det var kul så länge som det varade i alla fall. Slappnar av och fortsätter läsa boken.

Ingmar Norlén skriver:
”Vi gick de fyra trapporna upp. När jag såg skylten på dörren – ”Bode-Delgada” – funderade jag över om någon av hans grannar hade en aning om vilket märkligt människoöde som fanns därinne.”
Ja, tänkte jag. Det gör åtminstone en av de nuvarande boende i huset, men tyvärr 20 år för sent.

Trollbunden av texten om Johnny Bodes leverne, hans energi och företagsamhet kan jag inte släppa boken. Det var nästan som att vi hade ett förhållande. Vi var ju grannar. Eller kunde ha varit. Johnny och jag.

Plöjer ivrigt igenom sida efter sida med kapitel som ”En herre i frack”, ”Hästen i våningen”, ”Med hakkors på bröstet”, ”Brännvin i Lapp-Lisas stövlar”,” Oväntat möte på tåg” och ytterligare ett femtiotal fantastiska avsnitt i boken. Sträckläser i stort sett hela boken med undantag för matintag och några timmars sömn.
På söndag morgon fortsätter jag läsandet och kommer till slutet av boken.

På sidan 243 står det så här i Ingmar Norléns mästerverk:
”Hur Johnnys sista tid gestaltade sig är det just Lillemor Dahlqvist som bäst kan berätta om. Lillemor, som vid den här tiden var den som stod honom närmast, berättar i ett brev till mig om deras 15-åriga vänskap från 1968 till 1983. Hon skriver:
Umgänget var dock sporadiskt fram till hans fem sista levnadsår, då vi hade så gott som daglig kontakt. /—-/ Njöt gjorde han också när jag klippte hans hår. Det var en sjuklig, ensam, bortglömd man som satt som en fånge på fjärde våningen i ett hus utan hiss. Endast med största möda, och helst med hjälp av någon, kunde han ta sig upp och nerför trapporna. Först ett halvår före sin död fick han en lägenhet på nedre botten. Då var det försent. Han var rädd att ens gå över gatan till tobaksaffären för att köpa en tidning.”

Men hallå! Vad stod det? Läste jag rätt? Måste läsa om Lillemors brev en gång till. Noga.
”Först ett halvår före sin död fick han en lägenhet på nedre botten.”

Jag läser det ytterligare en gång.
”Först ett halvår före sin död fick han en lägenhet på nedre botten.”

Nä, nu blommar löken! Johnny Bode har bott på första våningen! Det finns tre lägenheter på detta våningsplan. En till vänster, en rakt fram och så vår till höger. Herregud. Tänk om Johnny har bott här. I den lägenhet där jag just nu i detta ögonblick ligger och läser boken. Jag fick plötsligt en tanke i skallen som jag inte kunde släppa. Måste kolla om… ja, ni förstår vad.

Svaret!
En snabb koll av hur mycket som återstår av boken ”Jakten på Johnny Bode”. Inklusive några avslutande sidor med bland annat bouppteckningen, Lillemors slutord och diverse register är det 24 sidor.

Jag snabbläser dessa sidor, slår ihop boken och sätter mej framför datorn. Loggar in på birthday.se och skriver Lillemor Dahlqvist i rutan. Det visar sej att hon bor ett stenkast från Fågelbacksgatan. Jag klickar på raden tele. Hennes telefonnummer framträder på skärmen. Vågar jag ringa henne? Klart att jag vågar. Jag måste ju. Måste få veta om Johnny bott i dotterns lägenhet. Lyfter luren och slår numret. Detta är spännande. Låter fem-sex signaler gå fram. Inget svar.

Försöker ett par gånger till under söndag eftermiddag utan att lyckas. Vid sextiden på kvällen svarar Lillemor. Jag berättar i korthet min historia och vi småpratade lite om Johnny.

Sen ställer jag FRÅGAN:

– I vilken av de tre lägenheterna på första våningen bodde Johnny?
Lillemor: – I vilken lägenhet är du?
– Jag är i den högra, svarar jag.
Lillemor: – Johnny bodde i mitten.
Ok. Då fick jag veta det.

Tackar för att hon tog sej tid till att prata med mej och upplysningen om var lägenheten var belägen. Önskar henne god kväll och lägger på.

Jaså, det var i lägenheten vid sidan om oss som Johnny hade bott och slutat sina dagar. En litet tvärt slut kanske på en historia som hade följt mej under 24 intensiva timmar. Men jag kan försäkra er att under de återstående fem månader som vi tillbringade i lägenheten på Fågelbacksgatan 23 A och jag gick de fem trappstegen upp till vår ytterdörr hade jag alltid blicken riktad mot Johnnys dörr och tänkte på honom.

Under de följande åren hade jag ibland ärenden till dottern i lägenheten på Fågelbacksgatan och minnet av ovanstående händelse poppade upp varje gång. ”Det var här som jag mötte Johnny”, brukade jag tänka.

Efter något år flyttade den äldre dottern och den yngre övertog hennes lägenhet. År 2010 flyttade även yngsta dottern och vi fick därför lämna Johnnys trappa för alltid. Men inte riktigt. För ibland när jag har vägarna förbi på det hållet, gör jag en liten sväng om Fågelbacksgatan och tittar in genom glasrutan i ytterdörren mot ”Johnnys dörr”. Och naturligtvis tar jag ibland fram BOKEN och läser lite och minns.

Roland Öhrstrand
Medlem nr 296 i Sällskapet

Följande vittnesmål skickades ut som julhälsning till alla medlemmar i december, men eftersom sällskapet fått mer än 80 nya medlemmar sedan dess, så publicerar vi det även här. Det kan ju dessutom tänkas att även icke-medlemmar kan ha behållning av detta…

Berättelsen kommer från en av Johnny Bode-sällskapets medlemmar, en viss ”Pricken”, som träffade Johnny Bode i Lund under ett par intensiva veckor i slutet på 1960-talet . En period när Jonny kanske inte mådde som bäst men likväl fortfarande var full av energi. ”Pricken” har dessutom kontaktat två av sina studiekamrater, som bidragit med sina minnen av samma episod. Eftersom alla tre idag är etablerade medborgare med högt uppsatta positioner inom den organiserade brottsligheten så önskar de vara anonyma. Det förändrar dock inte dessa vittnesmåls autencitet.

Möte med Bode

 
Drama i tre akter.
Plats: Lund
Tid: Sent 1960-tal
Vittnesmål av ”Pricken”, Student X och Kandidat Y.

EPISOD I
”Pricken” berättar

Det hela började någon dag efter övligt festande kring sista april och första maj. Vi var ett bakfullt
litet sällskap på fyra – fem ynglingar som uppsökte Lillkällaren vid Stortorget i Lund. Det beställ-
des in öl, snapsar och smörgåsar, stämningen var snart mycket god, och solen stod högt på him-
len, när studenten X reste sig till hälften och vänd mot entrén utropade: ”Nämen, vafan, Johnny Bode! Kom hit och sätt dig!”

En rundnätt herre i en illasittande, gråblå kostym närmade sig bordet. Till yttermera visso hade den
lille knubbisen en kamera i brun väska av skinnimitation på magen. Han såg verkligen inte ut som
den stjärna som euforin hos X antydde.

Själv hade jag aldrig hört namnet och förstod inte uppståndelsen hos några av mina vänner. ”Jamen”
sade en kurskamrat ”du känner väl till Runka mig med vita handskar!” Jo, det gjorde jag, förstås.

JB påstod att han hade sovit i en korridor på Akademiska Föreningen under natten, och därstädes skrämt upp en städerska på morgonen. som hade kommit på honom i adamskostymen.

Det blev en händelserik dag, där JB lyckades lugga oss på öl och brännvin en masse. Då vi framåt småtimmarna skulle dra oss hemåt kändes det helt naturligt att knubbisen (som nu hade avancerat till en berättare av olympiska mått) följde med oss hem. I synnerhet som han hade ställt i utsikt att han hade åtskilligt flera snaskigheter att dela med sig av.

Några av oss hyrde Britt Wadners villa, centralt belägen i Lund, och dit ställdes nu färden. Britt var en dåtidens megakändis och f d piratradiodrottning. Vid den här tiden hade Britt flyttat till Gambia, där hon byggde upp en riksradio. Hon kom hem till Nygatan i Lund ibland och bodde då i en vindsavdelning i villan. Att Britt och JB var ”gamla bekanta” enligt Johnny skulle snart komma att visa sig föga fördelaktigt för den lille knubbige berättaren. Se episod II!

Nå, vi hade gott om vin kvar efter en stor fest någon dag tidigare. Nu var vi nog en åtta-tio personer som bänkade oss runt matsalsbordet. Damer hade också tillkommit, och det hela såg ut att arta sig riktigt väl.

Johnny beställde fram vin och en telefon, för nu skulle han tala med sin Stora Kärlek, revyartisten, sångerskan och skådisen Anna Sundquist, som vid tillfället råkade befinna sig på Grand hotell. Efter att ha blivit nobbad av all upptänklig personal i hotellväxeln och -receptionen hade JB emellertid blivit varm i kläderna och skulle nu ”snacka med Herman”. Det visade sig att Herman var Sveriges dåvarande justitieminister. Den som har minnet i behåll vet, att det var Herman Kling som var på tapeten. Kanske ville Johnny att Herman skulle ingripa mot den bångstyriga personalen på Grand som förvägrade JB att kuttra med sin ”lilla pulla”, som han kallade henne. Det hade i så fall varit helt i stil med de nivåer som Johnny enligt egen utsago rörde sig på. Om inte detta skulle hjälpa, kunde eventuellt JB:s ”gode vän” prins Bertil vara behjälplig, enligt Johnnys utsago.

Efter ett antal försök lyckades JB få kontakt med Herman Klings hustru, som yrvaket undrade, om ”något hade hänt”. Trots mycket lock och pock lyckades vår hjälte inte få fru Kling att väcka sin make, och när JB började övergå till hotelser, lade fru Kling helt sonika på luren och svarade sedan inte trots upprepade försök att nå kontakt.

Han påstod med emfas, att han egentligen var Johnny Bode del Gada, kommendör av Galapagosöarna. Här talades inte om Kreti och Pleti, inte!

Då vi skrattade åt hans mytomani, tog han raskt fram ett pass med foto, som uppenbarligen föreställde honom själv iförd något slags operettparafernalia med ståtlig, vit uniform med epåletter och blänkande skärmmössa med… jaa, var det inte något som liknade gradbeteckningar?

På den här tiden var passen lätta att manipulera. Fotot var helt klart en ersättning för annan bild, som hade suttit på samma plats. Jag vill minnas att det var något med häftklamrar och grejer. Under fotot hade ”någon” uppenbarligen skrapat bort den ursprungliga texten och skrivit dit med sirlig handstil – joodå, mycket riktigt: ”Johnny Bode del Gada, kommendör av Galapagosöarna”.

Natten försvann i vindimmorna med den självklare underhållaren i centrum. Dagen efter begav jag mig tillsammans med en kamrat till Stockholm för att därstädes bevista någon festartad tillställning. Dessvärre hade jag före avfärden lovat, att JB kunde ”knoppa” i mitt rum ett par nätter, Det skulle jag inte ha gjort.

När jag kom tillbaka efter en vecka var rummet belamrat med urinfyllda vinflaskor, och Johnny var utflugen. Han hade inte orkat uppsöka toaletten, då behov uppstod, men han orkade försvinna innan jag kom hem, i alla fall. Han hade fått god hjälp på vägen av Britt Wadner, som plötsligt hade kommit hem från Gambia.

Eftersom jag själv var i Stockholm överlämnar jag ordet till ovan nämnde X, som också bodde i Britts hus.

EPISOD II
Student X berättar

Det var några turbulenta dagar i maj som Johnny bodde hos oss, han bara flyttade in utan att fråga och hänvisade till Britt Wadner som var i Gambia. Varje morgon satte han sig vid skrivbordet och gjorde upp en lista över vilka han skulle ringa: 0, 1, 2, 3 o s v.

Siffran 0 var prins Bertil, sen var det andra kändisar/höjdare som han ”förde samtal” med, högt och ljudligt så att vi skulle bli imponerade. Jag minns ett dråpligt samtal med hovmarskalken hos Berra, om samtalet var på riktigt eller bara fejk är omöjligt att säga. Varje telefonseans slutade med att han jagade Anna Sundquist på ett hotell i Köpenhamn, han fick vad vi hörde aldrig tag i henne, men det var meddelanden om att hon skulle ta ombord hans Jaguar på färjan över till Malmö. För övrigt hade Johnny inte ett kopek under hela vistelsen, han lånade av oss och tog på krita i mjölkaffären bakom skolan.

Plötsligt en dag i början av maj kom Britt hem från Gambia och blev förskräckt över att Johnny bodde i huset, men han flyttade inte frivilligt. En natt vaknade jag av ett jäkla liv i trädgården, poolen var vackert upplyst sedan Valborgsmässoafton. Johnny stod på gräsmattan och ropade ”Käringdjävul!” upp till Britt som bodde uppe på vinden. ”Jag ringer till polisen” skrek Britt. ”Ja gör det, så får vi se vem som åker ut” svarade Johnny.

Polisen var snabbt på plats, Britt var ju stadens kändis nr 1. Johnny stod med en burk starköl i handen nedanför mitt fönster, hans bagage mitt på gräsmattan. Johnny kollrade bort poliserna med en svada utan like, sa till dem att öppna soptunnelocket i andra änden av trädgården, vilket de snällt gjorde.

Med en graciös rörelse knäböjde den lille tjockisen och kastade ölburken över hela trädgården, den studsade på kanten av tunnan och ned i den. Johnny vände sig till poliserna och sa: ”Engelska flottans bäste bombkastare.” Det hela slutade med en av de mest dråpliga synerna i mitt liv: Poliserna tog allt bagage, en stor låda som de bar mellan sig, medan Johnny inte bar på någonting men dirigerade dem ut genom trädgårdsporten.

Allt stuvades in i en bil som stod parkerad utanför på Nygatan och som tydligen Johnny disponerade, jag tror inte han körde själv. Han sov över i bilen, för nästa morgon krävde han frukost hos oss.

Innan Johnny skrevs in på Sankt Lars (för vilken gång i ordningen?) hann han en eftermiddag göra ett besök på Akademiska Föreningens restaurang, där ett par andra kamrater för tillfället spisade sen lunch.

EPISOD III

På AF-chrougen en eftermiddag för länge sedan satt ett gäng glada grabbar.

In vältrar sig en fet man, sätter sig oombedd vid vårt bord, presenterar sig som hertigen av Del Gada och låter sig generöst bjudas på vin och tilltugg av oss, alltunder det att han börjar berätta om häpnadsväckande episoder ur sin levnad. Bland andra denna:

Johnny var en gång i Paris med sina synnerligen goda vänner Karl Gerhard, Maurice Chevalier samt Prins Bertil (förstås). Gänget tipsades om en obskyr, illegal nattklubb och begav sig dit. Nattklubbsdirektören utlovade att här skulle ske något alldeles ”extraordinaire” från scenen om en stund.

Publiken drack och tittade på bensprattel i väntan på huvudattraktionen. Så dags för det stora ögonblicket och in från vänstra delen av scenen kommer en man gående, alldeles spritt språngande naken, vitmålad i ansiktet. Han har en trumpet i handen, och efter en kort bugning sätter han instrumentet mot sin stjärt och frampressar från analöppningen Haydns trumpetkonsert. Johnny illustrerar händelsen genom att nynna styckets tema och genom att sätta en tomflaska, som skall föreställa trumpeten, mot sin egen bakdel, allt inför häpna kroggäster. Till slut avviker Herr Bode och vi sitter förstummade kvar. Till slut säger någon: ”Undrar om det var sant det han berättade”.

Och visst fanns det fog för att tvivla på vissa detaljer i Bodes redogörelse…