Som tidigare nämnts släpper Studio S nu Den stora pilsnerboxen 2. I boxen ingår filmen Smålänningar från 1935, med kortfilmen Musik och teknik som bonusmaterial. Dessa båda filmer är unika, etersom de innehåller de enda kända rörliga bilderna på Johnny Bode.
Johnny Bode-sällskapet fick sig tillskickat rullarna för recension. Ordförande Görfelt tog sig an uppgiften tillsammans med en erforderlig mängd kall Carnegie Porter.
MUSIK OCH TEKNIK (1938) är kanske på sätt och vis den mest värdefulla filmen sett ur ett bodefierat perspektiv. Filmen är en sorts journalfilm, som i praktiken är förtäckt reklam för skivmärket Sonora. Man får se ett antal artister sjunga i grammofonstudion till Gösta Johnssons orkester, och därefter följa tillverkningen av en stenkaka, en intressant process som verkar ha varit full av mer eller mindre horribla arbetsmoment. Bland annat bakades 165 grader varm bakelitmassa ihop till en boll för hand(!) och placerades i ett ”våffeljärn” där den pressades till en skiva.
Artisterna som sjunger i studion är Hilmer Borgerling, Sylvan Beré, Sven-Olof Sandberg, Anna-Lisa Baude, Johnny Bode och slutligen Gösta Johnsson själv. Johnny Bode framför Den röda pelargonian, en sång som aldrig återutgivits på cd och inte heller finns tillgänglig på internet. (EDIT: Nu finns den här.) Sven Arefeldt (bild t h) kompar på piano och ser otroligt skön ut. Johnny Bode själv har en söt liten plutmun och framstår på något vis ännu mer ut som en ondulerad griskulting i rörlig bild än på stillbild, sin slanka kroppsbyggnad till trots.
I övrigt ser Sven-Olof Sandberg precis lika sliskig ut som han låter och Gösta Johnsson lika energiskt crazy. Sylvan Beré har mycket långa tänder och Anna-Lisa Baude är iklädd hatt och har en stor bisampäls(?) på sig i studion.
Långfilmen SMÅLÄNNINGAR (1935) visar en tre år yngre och (ännu) slankare Bode, i en statistroll som gårdssångare. Han spelar dragspel och sjunger Efter regn – solsken medan hinkvis med filmregn öser ner över honom. En på sätt och vis talande illustration över stora delar av Bodes liv.
I övrigt ståtar filmen med stora delar av 1930-talets svenska skådespelarelit: Thor Modéen är en tokrolig gårdfarihandlare, Sigurd Wallén en klurig svenskamerikan, Sture Lagerwall* en bildskön hjälte och Sickan Carlsson hans glada och söta paramour. Addera Julia Caesar** som hotellägarinna och såklart även birollskungen Wiktor ”Kulörten” Andersson (186 filmer under bältet) som hennes vaktmästare. Stallet är komplett.
Intrigen är nästintill lika arketypisk. Sture Lagerwall har utvecklat en briljant ny båtmotor som han tyvärr inte ännu fått att fungera felfritt. Hans farfar har pantsatt sin snickerifabrik till den onde fabrikören och hatthandlaren(!) Hatt-Johan, som nu vill ta över verksamheten och därför intrigerar för att diskreditera motorn. Sture försöker sälja motorn till direktör Blomgren (Eric Abrahamsson). Blomgren är svåger till Hatt-Johan och dessutom far till den söta Inga (Sickan Carlsson) som Lagerwall är förälskad i. Sigurd Wallén är i sin tur Lagerwalls pappa och tvingas låtsas vara dollarmiljonär för att hålla borgenärerna stångna.
Verkar det rörigt? Ingen fara. I slutändan kokar så klart allt ner till en dramatisk båttävling på Mälaren. Det här med tävlingar där olika typer av hembyggda bil- och båtmotorer alternativt hemkokta specialbränslen skulle bevisa sitt värde var som bekant oerhört populärt i svenska filmer ända från 1930- till 1960-talet. (Eller kanske ännu längre. Göta kanal, hallå!) I till exempel Ragnar Frisks Åsa-Nisse-filmer var de näst intill stapelvara. Fast i Smålänningar tar själva båttävlingen i alla fall inte mer än en kvart i anspråk, i Åsa-Nisse i rekordform varar den gott och väl halva filmen***.
Titelmelodin har (den föga originella) titeln Apladalen i Värnamo och sjöngs sedermera in av Johnny Bode själv, men det är inte hans version vi hör i vinjetten. Inte heller märks det på något vis att berättelsen till stora delar utspelar sig i Värnamo, filmen kunde tvärtom ha marknadsförts med sloganen ”Ingen talar småländska!”. Däremot får man både höra och se Thor Modéen nasa halmhattar med den fantastiska repliken ”Alla framstående män bära halmhatt: Prinsen av Wales, Sven Hedin, Hitler, Per-Albin!”****, bevittna Sickan Carlsson i matrosmössa samt tjocka gubbar med byxlinningen över naveln och slipsar där den smala änden är längre än den breda.
Sammanfattningsvis: jag såg filmerna för Johnny Bodes skull, men hade trevligt mest hela tiden och skrattade mer än en gång, fast kanske inte alltid åt det som filmmakarna avsett. Därför kan jag varmt rekommendera dessa båda alster till alla kännare av kultur. Ladda upp med ett batteri lättgrogg och cigarr (eller varför inte porter och pipa), bjud in några vänner och njut i tv-soffan! I sant salongsberusad och korrupt anda kan jag faktiskt rekommendera hela boxen, utan att ens ha sett de andra filmerna. De är säkert lika bra. För att citera slutklämmen i filmen: ”Leve Sverige, leve Småland!”
G. Görfelt
EDIT: Ska du beställa en box, gör det då av vår käre Grosshandlare Lindberg. Han och grosshandlerskan har investerat stora pengar i detta projekt och får betalt tillbaka i boxar av filmmogulerna. Så skicka alla dina pengar till dem! Adressen är grosshandlare.lindberg (snabel-a) hotmail.com
Skvaller, sladder och annat ovidkommande:
*Den unge Sture Lagerwall var skyddsling åt Gösta Ekman d.ä. och verkar även ha varit dennes love interest under en period, enligt Ekmans levnadstecknare Carina Burman. Om känslorna var ömsesidiga är oklart, men Victor Sjöström ska senare ha varnat sin dotter för ett äktenskap med Lagerwall, eftersom han hade ett förhållande med Gösta Ekman. Inom JBS väljer vi naturligtvis både att tro på detta och sprida skvallret!
**Även Julia Caesar hade en uttalad fäbless för det egna könet. I likhet med schlagerdrottningen Kai Gullmar brukade hon hålla till på restaurang Bäckahästen vid Berzelii park. Där höll Caesar (mycket passande med tanke på namnet!) hov för likasinnade kvinnor vid ett långbord på undervåningen. Aspiranter fick börja längst bort vid änden av bordet för att sedan successivt avancera närmare Julia. Läs mer här.
***Martin Kristensson har skrivit mycket underhållande om de många Åsa-Nisse-filmernas alltmer bisarra karaktär i artikeln ”Knohults värmedöd”. Läs den här.
****Filmregissören Gösta Rodin hade säkert inget emot att namedroppa Hitler. Sex år senare, 1941, återfanns han i medlemsregistret för Per Engdahls fascistiska parti Svensk Opposition. I samma register stod även ”Johnny Bode, sångare”. Läs mer om detta här.
EXTRA KURIOSA: Johnny Bode, Sture Lagerwall och Anna-Lisa Baude hade en gemensam historia redan innan inspelningarna av ”Smålänningar” och ”Musik och teknik”. De hade nämligen alla tre medverkat i Folkans (Folkteaterns) nyårsrevy 1930. Det var den då blott 18-årige Johnnys första teaterengagemang. Han väckte genast uppseende genom sina extravaganta vanor. När de andra skådespelarna beställde smörgåsar och mjölk från ett närbeläget kafé ordnade Johnny en leverans med hummer och vitt vin. Anna-Lisa Baude oroade sig för hans uppträdande och blev något av en extra-mamma för honom under Folkan-tiden. (Hon brukade senare skämtsamt kalla honom ”Min son”, på grund av deras snarlika efternamn). Sture Lagerwall å sin sida kallade Bode för ”Lille Kreuger” med tanke på hur han bollade med stora penningbelopp (som han förstås egentligen inte hade). Engagemanget vid teatern fick ett abrupt slut efter att Johnny, som bara hade några småroller, bjudit hela baletten på champagne med orden ”Direktionen betalar!”. Men det gjorde direktionen inte. Istället fick Johnny sparken.
Senaste kommentarer