Ingmar Norlén har avlidit. Söndagen den 9 februari drabbades han av en kraftig hjärnblödning i sitt hem i Arvika. Två dagar senare dödförklarades han, bara 60 år gammal.
I ett slag hade inte bara hans familj berövats sin make och far, och många vänner en god kamrat. Sverige hade också förlorat sin utan tvivel störste expert på Johnny Bode. Ja, inte bara det – Ingmar Norlén var den allra siste journalist som intervjuade Bode, och blev sedan mannen som berättade hans häpnadsväckande livshistoria för eftervärlden. 1991 gav han ut boken ”Herrre i frack, berättelsen om Johnny Bode” tillsammans med Bengt Nyquist, och 2003 kom den utbyggda versionen ”Jakten på Johnny Bode, skandalernas man”. Denna gång med Ingmar ensam som upphovsman.
Ingmar Norlén skrev även böcker om bland andra Calle Jularbo, Bertil Boo, Ray Adams och Per Olof Ekström, förutom att han arbetade som journalist och redaktör. Men det var för sina historier om Johnny Bode som han fick mest uppmärksamhet – och troligen var det också detta av alla artistöden som låg honom varmast om hjärtat. Utan Ingmar Norlén hade Johnny Bode kanske varit lika bortglömd idag som vid sin död 1983. Och något Johnny Bode-sällskap hade troligen inte funnits.
Jag träffade Ingmar första gången i Kungsbacka 2005, där jag själv arbetade som journalist (vilket jag fortfarande gör). Jag var ute på stan med en kollega för att göra en enkät. Året innan hade jag läst ”Jakten på Johnny Bode” och jag kände igen namnet när mannen vi hejdat presenterade sig. När jag berömde hans bok blev han mycket glad och lovade mig att jag skulle få en cd-skiva med Bodes musik. Den utlovade skivan verkade han senare ha glömt bort, men däremot kom han väl ihåg mig när jag fyra år senare, 2009, ringde upp och berättade att vi grundat ett Johnny Bode-sällskap och ville att han skulle bli förste hedersmedlem.
”Jag har aldrig varit hedersmedlem någonstans förut” sade Ingmar, uppenbart stolt. Han berättade att han själv kände att hans forskning om Bode nått vägs ände och att han var ”mätt” på ämnet efter mer än 25 år. Allt sitt researchmaterial och det mesta av sina Bode-prylar hade han precis i samma veva överlämnat till Bo Sjökvist, som ville göra en dokumentärfilm om Johnny Bode. Nu var han mycket glad över att någon annan ville ta över stafettpinnen. Inte minst i takt med att han såg att både sällskapet och dokumentärproduktionen var både långsiktiga och seriösa satsningar– fast med glimten i ögat, precis som han själv.
Han kom ofta med kommentarer eller rättelser till saker på den här hemsidan och när jag pratade sista gången med honom i januari sade han att han brukade titta förbi flera gånger i veckan. Inte illa med tanke på att sidan i snitt bara uppdateras någon gång i månaden! Han var även på senare år ordförande i Johnny Bode-Delgadas stiftelse. På det viset förvaltade han också rent bokstavligt Johnny Bodes arv.
Idag är jag mycket glad över att Ingmar kunde vara med både när vi firade Johnnys 100-årsminne i Göteborg 2012 och när vi reste hans minnessten i Malmö i somras, på dagen 30 år efter Bodes död. Men jag är mycket bedrövad över att hans liv tog ett så abrupt, och alldeles för tidigt slut. ”Jag hade förväntat mig ytterligare åtminstone tjugo års skriverier från denne fine kille” som en medlem skrev i ett mail. Det är bara att instämma. Jag grämer mig också bittert över att jag aldrig gjorde den där ordentliga intervjun med Ingmar som jag tänkte genomföra i flera år. ”Jag finns här, det är bara att ringa” sade han själv när jag förde saken på tal en gång. Nu finns han inte längre.
Vid ett extra möte tidigare i veckan beslöt styrelsen enhälligt att skicka en krans från Johnny Bode-sällskapet till Ingmar Norléns begravning nästa vecka. Utan honom hade inte föreningen funnits. Nu kan vi bara säga: Tack för allt Ingmar. Ditt arv lever vidare.
/Gustaf Görfelt, ordförande JBS
Senaste kommentarer