Johnny Bode-sällskapet har två huvudsakliga delmål. Det ena är att bevara Johnny Bodes minne, vilket vi till exempel gjort genom den plakett vi satt upp på hans födelsehus i Falköping och den minnessten vi placerade på Limhamns kyrkogård i Malmö i somras.

Det andra målet är att sprida och tillgängliggöra Bodes verk för en bredare publik. Mycket av det han gjorde har aldrig återutgivits, utan finns idag enbart att få tag på via antikvariat eller om man kommer över gamla 78-varvare och vinylskivor på begagnat-marknaden.

Därför lanserar nu JBS med stolthet två nya projekt. Det ena är Johnny Bodes soundcloudsidor. Här kommer vi, genom styrelseledamot Henrik Påhle, kontinuerligt att lägga upp sällsynta och svåröverkomliga inspelningar med Johnny Bode. Allt från stenkakor till utländska skivor och svåråtkomliga porr-vax. I nuläget finns det två olika sidor, en för 78-varvare och en för den danska utgåvan Bordelmutters viser. Detaljer om de olika spåren hittar du på vår diskografi-sida. Tune in, turn on, drop out!

Dessutom har vår kulturhjälte i Lund, Fredrik Tersmeden, påbörjat arbetet med att scanna in flera av Bodes böcker som pdf. Den första som görs tillgänglig på detta vis är den pornografiska romanen ”Min kärlek var till salu”, först utgiven under pseudonymen Kiddie Niles 1950, senare återutgiven under namnet Johnny Delgada 1965. Tersmeden är nu i full gång med att scanna in Bodes lögnaktiga självbiografi ”Brokiga förflutna”, även den utgiven 1950.

EDIT: Nu finns även ”Brokiga förflutna” skannad och klar. Läs och förfasas över nazisternas bruk av små galna apdvärgar här!

NÅGOT OM ”MIN KÄRLEK VAR TILL SALU”
(SPOILERVARNING! HANDLING AVSLÖJAS)
”Min kärlek var till salu” handlar om en ung flickas ”karriär” som prostituerad, från det att hennes föräldrar säljer henne till den lokale lanthandlaren när hon är 14 år, till att hon når en respektabel ställning som aktad societetsfru. Ett motiv som påminner om flera historiska klassiker inom den litterära porren, inte minst om portalverket ”Fanny Hill” skrivet av John Cleland redan 1748. Till skillnad från ordbruket på porrskivorna från 1960- och 1970-talet är dock inte språket i ”Min kärlek var till salu” speciellt grafiskt. Johnny Bode håller tillbaka på de runda orden och lyckas klämma in oförmodat mycket handling på drygt 200 sidor.

I stilen påminner berättelsen istället mer om 1970-talets s k exploitationfilmer. Författaren verkar förespegla sig att osminkat återge en rå verklighet, men det verkliga skälet till skildringen är förstås att få frossa i snusk och snask. Tillsammans med tvivelaktig syn på kvinnor i allmänhet och på prostituterade sådana i synnerhet ger detta så klart en tämligen dålig smak. Något annat kanske inte heller var förväntat med tanke på författaren.

Det som gör boken intressant är att Johnny Bode använt sitt eget liv som förlaga för huvudpersonens. Kiddie lämnar landsorten för att komma till mellankrigstidens Stockholm som tonåring, frotterar sig med nazister (bland annat är hon hålldam åt en SS-general och dansar naken inför självaste Hitler!) och hamnar sedan på mentalsjukhus där hon utsätts för tvångssterilisering. (Under detta avsnitt i boken blir författaren ovanligt engagerad). Läsaren bjuds också på en detaljerad skildring av Stockholmspolisens (verkliga) razzia mot dansrestaurangen Hotell Atlantic, natten mot lucia 1941. Razzian gällde otillåten spritservering och omfattande prostitution, och Johnny Bode hävdade efteråt att han varit där, men fått gå.

Trots alla övergrepp hon utsätts för vägrar dock Kiddie att låta sig knäckas. I slutet av berättelsen, när hon blivit en respektabel dam, kan hon ändå inte känna sig tillfreds. I hennes klagan är det inte utan att man hör en viss smörsångares röst:

”Det fanns inte längre någon romantik i mitt liv. I varje fall inte sådan romantik som jag vant mig vid. Det var som om gatorna lockade och brände, nätternas spännande jakt, det intressanta och motbjudande, smutsen och det sublima. Blodets berusande vanvett, det otillåtnas hemlighetsfulla dragkraft.”

Eller vad sägs för den delen om karaktären ”Slampen”, som beskrivs så här:

”Han skröt och ljög ihop  om stordåd han utfört, vilka höga befattningar han innehaft, vad han nu skulle uträtta och vilka inflytelserika och berömda människor han hade i sin bekantskapskrets. Om någon inom sällskapet kände någon stor skådespelare så visade det sig strax att ”Slampen” stod på förtrolig fot med någon inom kungahuset. För att göra detta trovärdigt skenade hans fantasi utan gräns. Faktum var, att han lyckades övertyga de flesta, att hans historier var sanna. Han ljög så fräckt och invecklat, fann så många trovärdiga anknytningar, hänvisade till så många personer och byggde upp en sån logisk följdriktighet i vad han sa, att även kritiska personer föll för hans duperingskonst. Denna förmåga hos honom var en stor tillgång när det gällde att skaffa pengar. Och det underliga var att han kunde köra upp samma person flera gånger. Men det berodde väl på att han överträffade sej själv varje gång och förstod att på ett mycket skickligt sätt komma med lockande förespeglingar.” 

Spekulativt snusk eller hemlig nyckelroman? Kanske båda samtidigt. Läs och döm själv!

Fredag den 11 oktober har göteborgsbandet The Don Darlings releasefest för sin nya skiva på Pustervik vid Järntorget. En av låtarna på skivan heter ”If you can’t be good, be careful” och har Johnny Bode som huvudperson. Kanske är titeln tänkt som ett varningsord? Det handlar ju om en man vars hela liv präglades av ogenomtänkta dumheter.

Bandet kontaktade JBS för att få hjälp med bildmaterial till en kommande video, och vi passade på att ställa några frågor till The Don Darlings trummis  Johan Conse.

Varför en låt om Johnny Bode?
– Vem kan inte fascineras av hans livsöde?! Snubblade på hans namn efter att ha hört ”En herre i frack” på radion. Kan det ha varit den gode herr Eldeman som spelade den kanske? När låten dök upp i replokalen tyckte jag den skulle passa till historien jag gick och filade på.

Hur har ni lagt upp den textmässigt?
– Ja, det kunde ju inte direkt bli en Candle in the wind…
Det är en lite av en odyssé genom hans liv fram till 60-talet. Förutom en handfull kända händelser så ligger fokus på hans förmåga att alltid hitta nya vägar – han var verkligen en imponerande comeback-kung! Han knyter näven trots att han känner sig missförstådd, driven av att bevisa sin talang och mot samtidens trångsynthet.

Vad har ni själva för förhållande till Johnny, hans musik och hans liv?
– Förhållandet är ganska nytt och man slås ju av att han är hur mycket rock ’n’ roll som helst! För egen del har jag en svaghet för 78-varvare och det var en spännande upptäckt att han figurerat i flera sammanhang.

Kortfattat, vad är The Don Darlings för typ av band? Vad är det för typ av musik?
– Vi brukar använda oss av epitetet Dark Southern Americana för att beskriva vår musik. En sammanblandning av mörk alternativ-country och ruffig rock. I recensioner nämns ofta Tom Waits och Nick Cave och det kanske inte är ett sammanträffande.
Själva träffades vi genom att ha samma favorithak här i Göteborg och gjorde faktiskt slag i saken att börja spela ihop, det brukar ju annars bli mycket snack om det framåt småtimmarna, haha.

Känner ni till Wilmer X låt ”Balladen om Ljugar-Johnny”? Vad tycker ni i så fall om den?
– Jajjemän, sedan är det ju först ni i efterhand vi fattade att den handlade om Bode. Rent låtmässigt är det ett fint hantverk med en refräng som sätter sig direkt. Textmässigt har vi inte valt att fokusera på det tragiska på samma sätt som Wilmer X gjort.

If You Can’t Be Good, Be Careful

Crawling on a dusty floor
Safe behind my own front-door
Empty home ‘n’ a broken chair
I close my eyes but still I stare
At what I have left
Well, to me I am blessed

Took your silver and your gold
Changed my name and got it sold
With a smile I played my part
Looking for a brand new start
Again, all over again
I’ll be back in the end

If You Can’t Be Good, Be Careful
If You Can’t Be Good, Just Be Careful

Joined the force of evil Kraut
Took me in and threw me out
All dressed up in uniform
All brought down by the storm
In their world without end
They say I’m the one insane

Back alive in ‘49
Writing down God’s chosen lines
All the lying takes a man
A dirty poet a one-man band
And I’m good, I’m really good
I’m sorry, you never really understood

If You Can’t Be Good, Be Careful
If You Can’t Be Good, Just Be Careful

There’s nothing here I can’t do
Just imagine that I’m you
Puttin’ on my black and white
Got another show tonight
And I’m gone, another way
Well, I’m gone, gone, gone another day
Yeah, I’m gone another day
I’m gone, gone, gone another way

Lyssna på låten här

PS: Missa inte heller The Don Darlings turné med vampyrcountrybandet The Coffinshakers i november. Blodisande underhållning utlovas!

Den 26: oktober klockan 13 är det dags för Johnny Bode-sällskapets nästa möte. Efter sommarens Skåne-utflykt är vi nu tillbaka i Göteborg. Temat för mötet är 60-talssunk och med anledning av detta har vi valt ett verkligt klassiskt lokus, nämligen Kinesiska Muren på Västra Skeppsbron. Det är Sveriges äldsta ännu existerande kinarestaurang, öppnad redan 1961.

Idag för Kinesiska Muren en lika tynande tillvaro som huset det huserar i och snart är dess historia all, eftersom byggnaden är utdömd och ska rivas. (Andra halvan revs redan i samband med att Götatunneln byggdes för snart 10 år sedan.) Givetvis måste vi se till att gästa den innan dess!

Inspirerad av omgivningen har vi  valt att ha ett lunchmöte, för vad kan väl vara mer dekadent än att dricka öl på en kinakrog klockan ett på eftermiddagen?

Förutom att till exempel diskutera vem som bör få Johnny Bode-priset 2014, så kan mötesdeltagarna se fram emot ett föredrag av styrelseledamoten och bibliotekarien Hjalte Strandén. Han kommer att tala om Ragnar Åslunds bisarra ljugbok ”Svenska bordeller” från 1967 och om porrboken ”Sadistiskt övergrepp del 1 och 2” från samma årtionde, vars kvinnliga författare dömdes till en månads fängelse!

Gamla och nya melemmar likaväl som andra intresserade är välkomna. Men om du vill komma, anmäl dig till info (at) johnnybode . com (fast ordentligt skrivet såklart)  senast onsdag 23 oktober. Anmäl även vad du vill äta, menyn hittar du här:

https://www.kinesiskamuren.se/

PRESSMEDDELANDE:

HIMLENS GYLLNE BRO
– Lapp-Lisa och Johnny Bode

Marcus Brännström sjunger och berättar,
ackompanjerad av Rutger Åsheim, piano.

Frälsningsarmén, Västervik
Lördag 21 september kl. 17.00.

Lapp-Lisa var frälsningssoldat och sjöng andliga sånger och visor runt om i Sverige, i Norden och i Amerika under mer än 60 år. Sångaren och kompositören Johnny Bode är idag mest förknippad med skabrösa LP:n ”Bordellmammas visor” från 1969. Kan Lapp-Lisa nämnas i samma mening som den illa beryktade Johnny Bode? Ja, faktiskt. Det hela började med att Frälsningsarmén i Hedemora behövde nya stolar…

– Ingen av ”Bordellmammas visor” kommer att sjungas på lördag, försäkrar Marcus Brännström. Rutger Åsheim och jag fokuserar istället på ”Himlens gyllne bro” och de andra andliga sångerna som Bode skrev för kortfilmen ”Lapp-Lisa sjunger”, 1949.

För en del av sångtexterna till filmmelodierna svarade Einar Westling, som också låg bakom ”Barnatro”, den sång som mer än någon annan förknippas med Lapp-Lisa, Anna-Lisa Öst.

Bodes skamfilade rykte hade inte nått Lapp-Lisas röda stuga i Hedemora. Den andliga sångerskan såg sig inte som någon filmstjärna, men Frälsningsarméns kår i Hedemora behövde nya stolar. Till detta ändamål beslöt hon att skänka sitt filmgage – det första och sista.

Men Lapp-Lisa fick lida för sitt samarbete med Johnny Bode. I samma veva hade Bode både gett ut några romaner med tvivelaktigt innehåll och sjungit nidvisor om Sverige i norska radion, som då var tyskockuperad.

– Givetvis blev Lapp-Lisa förskräckt. Hon fick veta att Bode var känd som en skurk och en bedragare genom ett öppet brev från redaktören Rune Moberg i tidningen Se. Men Lapp-Lisa gillade ändå Bodes sånger, för hon gjorde nyinspelningar av både ”Himlens gyllne bro” och ”Hembygdens sång” i slutet av 1950-talet.

Då hade Johnny Bode dragit vidare mot nya djärva mål och var operettkung i Wien… Att Johnny Bode under många år var persona non grata i svenskt kulturliv är allmänt känt. Inte lika känt är att han tonsatte dikter med andligt innehåll. Då använde han pseudonymen Rickard Ritzi.

– Det är inga lätta saker, varken att spela eller att sjunga, berättar Rutger Åsheim. Men vi vill ändå presentera några av dem: ”Stilla sova de nu” och ”Kan du höra honom komma”, båda med texter av Nils Ferlin.

På programmet står också sånger som alla känner igen och kan sjunga med i. Lapp-Lisa har blivit odödlig genom sina 450 grammofoninspelningar av andliga sånger – en genre som har kommit att kallas just ”Lapp-Lisasånger”.

– ”Jag tror inte att det är förbjudet att sjunga med i kören”, brukade Lapp-Lisa säga. Och det gäller även den här kvällen på Frälsningsarmén i Västervik, lovar Marcus Brännström.

I korthet: Anna-Lisa Öst (1889-1974) var nybyggardottern från byn Mark i Vilhelmina socken i Lappland som blev hela Sveriges Lapp-Lisa.

Johnny Bode (1912-1983) var sångare och kompositör med 50-talet inregistrerade pseudonymer. De saliga sångerna till Lapp-Lisa skrev han under namnet Rob. Robertson.

Rutger Åsheim med rötter i missionsförbundet i Västergötland, är till vardags kyrkomusiker i Flemingsbergs församling.

Marcus Brännström är visarkivarie vid Västerviks musikbibliotek och visarkiv sedan 2003 och en av Sveriges främsta Lapp-Lisakännare.

För mer information, var god kontakta

Marcus Brännström
Tfn 070-290 17 05

Att efternamnet Bode skulle ha någon speciell geografisk koppling är ingen självklar gissning. Men Sam Olsson ser ett samband i Johnnys släktträd. Så här skriver han:

Ser på släkttavlan att Johnnys far kom från Karlshamn. Hans farfar och farfarsfar från Asarum en halvmil utanför (där jag själv härstammar från.) Med anledning av den tyska Bodelastbilen kan jag berätta att det i Karlshamn finns ett Hotell Bode och ett Antikvariat Bode. Om det har med Johnny eller att Karlshamn hette Bodekull innan det blev stad 1663 är svårt att veta. Men som hamnstad kan jag berätta att det fanns två bordeller där på 60-talet. Johnny besökte nog bägge.

Med vänlig hälsning / Sam Olsson

Där ser man. Hotell Bode, det kanske vore ett ställe att smita från räkningen på någon gång?

Den förträfflige Andy Lundgren höll sig även framme med filmkameran. Varsågoda, här är smakprov från såväl Fredrik Tersmedens som Lillemor Dahlqvists framförande av ”En herre i frack”.

Invigningen av Johnny Bodes minnessten 25/7 2013 from Richard Ritzie on Vimeo.

Bode-bloggens läsekrets har hörsammat efterlysningen och skickat in mer fotomaterial från den 25 juli. Håll till godo.

Kvällens primadonna Lillemor Dahlqvist.
Foto: Niclas Tilosius

Ännu en bild från Lillemor Dahlqvists och Dage Johnssons framträdande.
Foto: Andy Lundgren

Dessa läckra bakelser hade två glada herrar med som present åt Lillemor och arrangörerna.
Foto: Joachim Tevebring

På väg hem hamnade Ingmar Norlén bakom den här lastbilen på E6. Ett tecken från ovan?
Foto: Ingmar Norlén

Efter ceremonin på Limhamns kyrkogård skingrades deltagarna. Åtta personer gick med Roland Öhrstrand på en kyrkogårdsvandring, medan ett tiotal andra följde med hem till sunkadelica-profilen Joachim Tevebring på begravningskaffe med konjak. Där fick vi även tillfälle att beundra hans enorma samling av mer eller mindre subkulturell populärkultur med vidhörande artefakter. Inte minst en samling James Fjong-original på sängkammarväggen som fick Anna Jakténs ögon att tåras.

Efter kaffet blev det, som det anstår ett Bode-firande sällskap, taxiresa. I detta fall till Hotell Savoy, skådeplatsen för Johnny Bodes berömda skinkkupp julen 1975. Där intog ett 25-tal personer Bishops Arms matsal och åt och drack så mycket vi orkade och hann. Här två bilder från supéns inledning, innan alla anlänt.

När maten var uppäten och ölen uppdrucken blev det taxi på nytt, denna gång till en lokal där Johnny Bode-sällskapet ordnade konsert och fest tillsammans med likasinnade lokala förmågor. 78-varvsskivor spelades hela kvällen, givetvis med stor tonvikt på aftonens huvudperson. Publiken drack lättgrogg, tittade på den fina utställningen som sällskapet fått ärva av Västerviks musikbibliotek och visarkiv och handlade Bode-produkter som vita handskar, cd-skivor och luktsnussorterna ”Vällustens pris” och ”Rättshaveristens blandning”.

Kvällens höjdpunkt var uppträdandet med Lillemor Dahlqvist och hennes pianist Dage Jonsson (som även han anlände i taxi, något brådstörtat eftersom han tagit fel på datum). Trots att det var cirka 50 grader varmt i den lilla trånga lokalen uppträdde Lillemor i full frack och cape och hade publiken fullständigt i sin hand när hon sjöng ”En herre i frack”, den odödliga melodin som Johnny Bode skrev åt Gösta Ekman d ä.

Stämningen blev närmast andaktsfull när Dage Jonsson presenterade ett potpurri av melodier från Johnny Bodes och Jules Sylvains österrikiska succéoperett ”Keine Zeit für Liebe” som aldrig tidigare framförts i Sverige. Till skillnad mot den i ärlighetens namn ganska sorliga atmosfären på 100-årsjubileet var publiken denna gång så gott som knäpptyst under hela den 10-15 minuter långa instrumentala passagen. Sedan gjorde Lillemor Dahlqvist ny entré i helt ny outfit och sjöng bland annat Erna Tauros ”Höstvisa”, mycket passande med tanke på att det trots var 30-årsdagens av en artists bortgång som uppmärksammades. Applåderna var intensiva och duon fick även framföra ett extranummer innan de kunde gå ut och svalka sig i friska luften.

Tyvärr har sällskapet inte själv tillgång till några bilder från Lillemors och Dages uppträdande. Har du som läser några egna får du gärna skicka dem.

Dock kan vi dela med oss av dessa snapshots från kvällen:

Joachim Tevebring tackar Mats Rehle för gott samarbete – eller är det tvärtom?I bakgrunden JBS kassör och förste korruptionsansvarig, Torvid Fant.

Herrar i väst. Ordförande Gustaf Görfelt tillsammans med Stupor Schwärtze och Dennis Gustafsson. Den sistnämnde är upphovsman till serien om den ockulte detektiven Viktor Kasparsson, som huserar i 1920-talets Hälsingborg. Rekommenderas.

Bland övriga bemärkta personer som bevistade dagens och kvällens aktiviteter kan nämnas operasångaren Bengt Krantz, ordförande i Jussi Björling-sällskapet (aktuella med aktiviteter på Skansen i Stockholm på Jussi Björling-dagen 10 augusti), Andy Lundgren, som bland annat gjorde programmet P3 Sunk ihop med Kalle Lind, samt en delegation vältatuerade herrar som rest ner från Jönköping  (och Skottland!) och där en av dem (professionell tatuerare på studion Den gamla skolan i Borås) snart skulle göra en Johnny Bode-tatuering på en annan. Hör av er när det är gjort, det är hög tid att starta ett tatueringsgalleri här på sidan, där inte minst vice ordförande Fredriks tjusiga Bode-tatueringar förtjänar en plats.

Det finns så klart mer att berätta, men tystnadslöften och dimmiga minnesbilder förbjuder oss. Man kan bara konstatera att det var en på alla vis lyckad tillställning!

En extra bild på de blommor och kransar som lades vid stenen. Kransen har lagerblad från Wien i rosetten och kommer från Johnny Bode-sällskapet, de vita liljorna från Malmös 78-varvssällskap. Rosor från Lillemor Dahlqvist och flera andra deltagare.

Förutom Sydsvenskans ”Hallå där” dagen innan, så bevakades invigningen av Johnny Bodes minnessten av flera andra skånska tidningar. Kvällspostens Henrik Högström var på plats och skrev en artikel som går att läsa här. Högström hade gjort sin research ordentligt och lyckades hålla isär sällskap och stiftelser med deras respektive syften, vilket i ärlighetens namn kan vara lite komplicerat.

Detta märktes inte minst i Max Jedeur-Palmgrens artikel i Skånska Dagbladet. Där hade Ingmar Norlén blivit ordförande i Johnny Bode-sällskapet istället för i Johnny Bode-Delgadas stiftelse. Det var också lite si och så med citeringen, eftersom det sista citatet härrör från Gustaf Görfelt, vilket inte framgår. Men man ska inte klaga för mycket. ”Huvudsaken är att de skriver” som någon sa. Dessutom lyckades fotografen fånga ett laddat ögonblick, då Bo Fureby lägger ner den mycket vackra krans han förfärdigat för sällskapets räkning, medan Gustaf Görfelt och Mats Rehle från Malmös 78-varvssällskap står med avtagna hattar intill stenen.

Dessutom har lokale JBS-medlemmen och hembygdskännaren Roland Öhrstrand utlovat artiklar i Limhamnstidningen samt eventuellt i Lokaltidningen. Vem vet, kanske blir det mer ändå. Nästan varannan närvarande person på kyrkogården var ju journalist…