På Johnny Bode-sällskapets årsmöte förra veckan framträdde Erik Backlund och vittnade med följande historia om sitt möte med den päronformade legenden. Det är alltid roligt att höra berättelser från folk som verkligen träffat Johny, det är inte utan att man ibland får en känsla av att han aldrig existerat mer än i någon fylltratts bisarra fantasi. Läs och förundras.
MITT KORTA MÖTE MED JOHNNY BODE
Jag träffade Johnny Bode 1968, eller möjligen våren 69. Då var jag 21 år och jobbade som vikarierande skötare på Malmö Östra Sjukhus, MÖS, ett klassiskt mentalsjukhus som det fanns många av på den tiden.
Dom här sjukhusen skrek efter arbetskraft, hade aldrig tillräckligt med personal, och det var vanligt att unga människor tog jobb där och stannade en kortare eller längre tid. Jag jobbade där i ca 1,5 år och trivdes mycket bra, men det är en annan historia.
En morgon på intagningsavdelningen fick vi reda på att en man ”med akuta alkoholbesvär” hade kommit in under natten. Han jobbade som ”någon sorts musiker”. Det var i princip allt vi vikarierande personal fick reda på.
Eftersom jag själv sedan 5 år tillbaka försökte livnära mig som dansbandsmusiker,tyckte jag att det lät spännande och tänkte att jag skulle försöka lära känna den här mannen. Vid den här tidpunkten hade jag inte hört talas om vare sig Johnny Bode eller Bordellmammans visor. Han var helt okänd för mig. Det var först flera år senare som jag hörde Bordellmammans visor och begrep att kompositören var den mannen som jag hade mött på MÖS flera år tidigare!
Att bli intagen på grund av ”akuta alkoholbesvär” var väldigt vanligt. Oftast stannade man bara 1-2 veckor. Man fick sova ut, fick lagad mat, och framför allt ingen alkohol. Sen var man ”fit for fight” igen. Min minnesbild är att han var intagen i ca en vecka.
Jonny Bode var kort och jättetjock, han var nästan rund som en badboll, och hade ett mycket härjat utseende. Helt naturligt med tanke på ett långdraget supande. Jag presenterade mig och sa ”Jag hörde att du var musiker. Vad roligt! Det är jag också, jag spelar i ett dansband!” Han tittade misstänksamt på mig, men bekräftade att ”Jodå, jag är musiker”. Sen sa han inte så mycket mer den första dagen, men allteftersom veckan gick så blev han mer meddelsam.
Han berättade om sin musik, dock inte ett ord om vare sig sin porrkarriär eller andra skandaler. Han berättade varför han hade blivit intagen. Han hade komponerat en hyllningsmarsch till Drottning Margerethe av Danmark (eller om hon var kronprinsessa vid den tidpunkten). Sedan hade han sökt audiens hos det danska kungahuset för att presentera sin komposition, och FÅTT audiens!
När han sedan kom till Amalienborg och skulle hälsa på Drottningen så såg han att det stod ett piano i rummet. Då hade han utan vidare åthävor gått fram till pianot, satt sig ner och börjat bre ut sina noter för att spela sin hyllningsmarsch. Då hade han blivit utslängd. Det hade tagit honom så hårt att han hade börjat dricka okontrollerat. Långt senare begrep jag att det naturligtvis var en rövarhistoria, men när han berättade den så svalde jag den med hull och hår.
Under de sista dagarna han var intagen så gav han mig en ”ny skiva som jag precis har spelat in”. Det var ”Vi är inte som andra”. Jag gick hem och spelade skivan och jag tyckte den var så bra! Både musiken och texten. 1968 talade man inte högt om homosexualitet, jag hade aldrig hört någon musik som behandlade ämnet, och så hör jag denna fantastiskt fina text. Han steg i min aktning.
Det var min korta bekantskap med Jonny Bode. Historien är i princip slut här, men det finns faktiskt en liten fortsättning:
I början av 80-talet jobbade jag mycket som trubadur. Jag skulle göra ett program med Ulf Peder Olrog visor. Då besökte jag Svenskt Visarkiv i Stockholm. Det var Ulf Peder Olrog som på sin tid grundade Svenskt Visarkiv, och efter honom så blev hans son chef där. Jag skulle alltså tala med Olrogs son om pappans visor (jag minns inte hans namn), men jag hade även med mig Bodes skiva ”Vi är inte som andra”. Jag visade skivan för personalen, ”känner ni till den här?” Dom skrattade ”Det är klart vi känner till Johnny Bode och Bordellmammans visor. Han är ju dödskallemärkt.” ”Ja ja, men har ni hört DENNA sången?” undrade jag. Det hade dom inte. Dom spelade skivan och blev helt förstummade. Dom vägrade nästan att tro på att författaren till Bordellmammans visor kunde skriva en sådan högklassig text.
Ja, det var det hela…
Erik Backlund
Läs om fler möten med den korpulente kompositören här, här, här, här och här. Också här, där Rickard Herrström berättar om hur han träffade Johnny Bode under liknande former som Erik Backlund. Johnny var ju en ganska frekvent besökare på Östra Sjukhuset och liknande institutioner, speciellt under sina sista decennier.
PS: Höll på att glömma den bästa historien av alla, utanför Ingmar Norléns böcker. Nämligen poeten Jacques Werups makalösa skildring. Läs den här.
Senaste kommentarer