Trots att Johnny Bode utsattes för tvångssterilisering på mentalsjukhus under 1940-talet, så var han inte barnlös. Redan som 15-åring lyckades han 1927 göra en jämnårig flicka gravid under en herdestund i Skara folkpark. Resultatet blev sonen Sigurd, ett barn som Johnny aldrig tog något ansvar för och som han aldrig träffade (utom en gång, när den vuxne Sigurd serverade Johnny mat på ett tåg, men då var ingen av dem medveten om vem den andre var, enligt Ingmar Norléns biografi.) På så vis upprepade Johnny det mönster som hans egen pappa Alvar grundlagt när han lämnade familjen vid Johnnys födelse. (Läs mer om detta här.)

Sigurd bytte efternamn till Bode på äldre dagar, men större delen av sitt liv hette han Jätbrink. En som kände Sigurd ”Sigge” Jätbrink i hans yngre dagar är Jan Nilsson i Lerum. Inför 100-årsjubileet i vintras skickade han en samling fotografier framkallade från diafilm och ett brev. Så här skriver Jan Nilsson:

Lerum 2011-12-21

Referererande till våra tidigare kontakter har jag nöjet att översända fotografier på Sigurd ”Sigge” Jätbrink/Bode. Korten är tagna utav mig sommaren 1968. Platsen är ”Porto Franko Ölkällare” på Marstrand som Sigge drev en sommar.

Lite historik:

Vi träffades 1958 då jag var anställd hos Ramells. Ramells var på 50-talet tillsammans med Landerö och Acke Jacobsson de stora radiohandlarna i Göteborg. Sigge och jag var anställda i filialbutiken på Östra Larmgatan 4. Sigge kom ifrån företaget Hermelins i Stockholm. Dessa levererade köksutrustningar till hotell och storkök. Vid sidan om hade vi ett stort intresse för musik . Jag var trumslagare och han gitarrist med sång.  Dessa egenskaper (hans) lockade till sig flickor. Sigge hade en enastående röst och en fin repertoar. Han sjöng och tittade långt in i ögonen på publiken och det var full fart till långt in på nätterna. På morgonen var han pigg och alert.

Sigge hade boende på Mölndalsvägen i höjd med Lisebergs södra ingång. Vid ett tillfälle 1963 anmälde jag honom till en vokalisttävling på Rondo/Liseberg. Efter noggranna repetitioner sjöng han ”Kärleksvår” till Ronnie Hartleys orkester som ackompanjerade. Det blev ett enastående framträdande på scenen med mycket applåder. Tyvärr fick han en dålig placering. Rock n’ roll var då stort och Sigge som var lite äldre fick se sig slagen av flera ungdomar.

Sigge slutade på Ramells c:a 1965 och återgick till Hermelins under 1 år. Sedan öppnade han en liten ”Dagens rätt (slink in)” på Övre Husargatan vid Skanstorget i Göteborg. Det varade något år.

1968-69 förvann Sigge. Vart???

Vi tappade totalt kontakten. Jag fick senare veta av några vänner boende i Lysekil att han flyttat till Dalarna. Har sedan via Bode-sällskapet sett att han avled 2003.

Under vår tid tillsammans talade han aldrig om sina föräldrar. Hans namn var ”Sigge” Jätbrink.

När man tittar på bilderna ovan (frän kavaj, förresten!) och läser om Sigge Bodes musikalitet och sångröst, råder det inget tvivel om att han bråddes på sin pappa. Förhoppningsvis ska vi snart kunna skriva lite mer om hans liv, bland källorna finns till exempel en nytillkommen medlem som bor i Sigurd Bodes gamla hus i Insjön utanför Leksand. Vi kommer även att kunna berätta en del mer sensationella saker om Johnny Bodes arv.

För den som vill se bilderna på Sigge Jätbrink/Bode i större version finns de på sällskapets Flickr-sida. Tryck bara på knappen märkt ”Bilder”ute i höger-marginalen.

I februari 1967 skriver Johnny Bode-Delgada detta brev till sin ingifte morbror Jonas Haglund på Lidingö. Anledningen är att Johnnys moster Signe avlidit och han vill att Haglund ska köpa en krans att lägga på graven. En krans som ska betalas senare, eftersom ”Kammersänger och kompositer” Bode-Delgada befinner sig i Polen.  (Där han för övrigt har svenska ambassaden som postadress.)

Huruvida Jonas Haglund gjorde som Johnny ville och huruvida han i så fall verkligen fick betalt för sina utgifter vet vi inte, men brevet (som donerats till Johnny Bode-sällskapet av Rolf Green i Falköping) bjuder på flera intressanta upplysningar.

För det första får man ett smakprov på Johnny Bodes melodramatiska stil, när han på bara fyra sidor passerar genom en rad sinnesstämningar; från sorgsen melankoli över sin mosters bortgång till irritation över att ingen släkting kontaktat honom för att lämna beskedet, vidare till självömkan över att han är ett ”mene tekel för ett litet lands förföljelser” och att han drabbats av leukemi. Sluttonen är dock optimistisk, med ett ohämmat skryt över framgångar, såväl gamla som nya och några som han räknar med ska komma.

Bland framgångarna finns hans vid tidpunkten tio år gamla operettsuccéer från Wien, som åtminstone enligt Bode själv fortfarande spelades runtom i Europa. Dessutom nämner han sina litterära ”porr-succeser”, däribland manusstölden ”Jag var en kärlekskonstens mästare” från 1965 (som du kan läsa mer om här) och ”Min kärlek var till salu”, en bok han första gången givit ut redan 1950 under pseudonymen Kidde Niles, men som återutgivits 1965 under författarens verkliga namn och dessutom givits ut på danska 1966.

Bode skriver också om den kommande ”Sex och svek”, som i likhet med de tidigare verken ”Dö i tid” och ”Brokiga förflutna” (båda 1950) är ett försök att med mer eller mindre sanna historier slå mynt av tiden i Quislings Norge. Att den är ”berömd utomlands” beror på att den året innan, alltså 1966, givits ut i Danmark under titeln ”Landsforræder”.

Verket ”150 oanständigt anständiga historier” (?) som enligt brevet ska ges ut i juli 1967, verkar dock aldrig ha kommit ut.  Möjligtvis kan den vara identisk med ”Liderlægen” som publicerades i Danmark 1968 och blev Johnny Bode-Delgadas sista bok. 1968 var ju året då han upptäckte möjligheten att kombinera sina båda karriärer som pornograf och sångare, med känt resultat.

På den allvarligare sidan kan man notera att Johnny redan 1967 fått diagnosen leukemi, den sjukdom som 16 år senare skulle ända hans liv.

Ett tidigare brev från Johnny Bode kan du läsa här.

Johnny Bode-sällskapets aktiviteter har hittills haft en tendens att vara koncentrerade till Göteborg och Västergötland. Nu kan vi dock glädja alla medlemmar och sympatisörer i Stockholmsområdet med några lämpliga arrangemang i den kungliga huvudstaden. Det vill säga, Johnny Bode-sällskapets styrelse har inte haft något med planerna att göra, men eftersom numera flera ledande personer i såväl Ekman-sällskapet som Thor Modéen-sällskapet TOFS är dubbelorganiserade i JBS så är vi liksom med på köpet!

Den 27 maj, Mors Dag, är det allsång i Filmstaden i Råsunda. Flera Johnny Bode-nummer från guldåldern på 30-40-talet har utlovats.Läs mer här.

Den 6 juni, självaste Nationaldagen, är det dessutom Pilsnerfilmspicknick på Djurgårdsslätten för alla Ekman- , Thor Modéen- och Johnny Bode-sällskapsmedlemmar. Medtag filt, picknickkorg och lämpliga förfriskningar för att njuta av trattgrammofonhits i gröngräset! Exakt tid och plats meddelas inom kort.

Mer information om bägge arrangemangen kan man dessutom få från grosshandlare.lindberg@hotmail.com eller ekmansallskapet@gmail.com

100 år efter sin födelse och 29 år efter sin död fortsätter ”Samhällets lilla fiende nummer 1” att väcka känslor. Lyssna bara på det här brevet som  Anders Eldeman på Sveriges Radio P4 mottagit.  Anledning till skribentens ilska: att Eldeman sedan årsskiftet inlett varje avsnitt av sitt program Da Capo med en Johnny Bode-sång!

Nu är jag jättearg! Varför har du med den där Johnny Bode varje gång? Vad är det för märkvärdigt med honom? Du har skämt ut dig som programledare och hela programmet! Nu vill jag och flera med mig undra hur länge du tänker hålla på med Johnny Bode? Gör ett helt program med honom så är vi av med honom en gång för alla!

/En som är tolk för många arga lyssnare

PS. Nästa gång skriver jag till Sveriges Radio P4 och talar om hur missbelåten många lyssnare är med dig och ditt fula tilltag med Johnny Bode! DS.

Anders Eldeman låter sig dock inte nedslås utan meddelar bara lite menande att Johnny skulle fyllt hundra år hela 2012… Därefter läser han en lyssnarönskan om Johnny Bodes version av Jules Sylvains ”För hennes skull” och snurrar igång skivan.

PS. Lyssna även på ”Den vredgade sjömanshustrun”, en av världens bästa låtar! DS.

Johnny Bode-sällskapet är en opolitisk förening och, som det står i stadgarna: ”toleransnivån för opassande uppträdande är naturligtvis hög”.

Med detta sagt vill vi i styrelsen dock undanbe oss människor som torgför rasistiska, främlingsfientliga eller fascistiska idéer. Vissa personer verkar tro att eftersom Johnny Bode (bland mycket annat dumt) under en period beblandade sig med nazister, så skulle det finnas någon sorts sympatier för denna sorts idéer inom JBS.

Inget kunde vara mer fel.

För oss är det viktigt att alla som är intresserade av att gå med i sällskapet ska känna sig välkomna. Vare sig man är hetero- eller homosexuell, inföding eller invandrare, moderat eller anarkist. Vi har en väldigt hög toleranströskel för allt – utom för intolerans.

Det betyder inte att vi frågar någon som vill vara med om deras politiska åskådning. Tvärtom. Vi tycker inte att politik har i Johnny Bode-sällskapet att göra. Så har du bruna åsikter men ändå vill vara med – håll dem för dig själv.

Vi behöver inte heller ”reklam” på högerextrema forum, den eller de som sysslar med det kan vänligen sluta.

För övrigt är det ganska absurt att vissa högerextremister verkar se en person som Johnny Bode som någon sorts meningsfrände.

Bodes pronazistiska engagemang under kriget blev en superflopp och det enda han lyckades åstadkomma med sin Norgevistelse var att förarga och genera tyskar och quislingar samt förstöra sin egen svenska karriär. Äventyret slutade som bekant med att han greps av nazisterna, placerades i det ökända Grini-fängelset och utvisades. På sin ålders höst sa Johnny Bode att engagemanget för nazismen var det enda i hela sitt liv som han verkligen ångrade.

Senare under livet bekände han sig till diverse politiska läror, allt eftersom vad som passade för stunden. Att viss rasism blandades in bland den massiva sexismen på ”Bordellmammas visor” kan knappast ses som något annat än ren provokation. Johnny Bode drack med vem som helst som ville betala och betedde sig, vad det verkar, lika illa mot alla. Han var knappast någon rasist.

På tisdag 24 april begår Johnny Bode-sällskapet en liten våraktivitet. Vi styr kosan mot fartyget S/S Marieholm som ligger förtöjd invid Göteborgsoperan. Där huserar numera anrika restaurang Jazzå, och varannan tisdag är båten också skådeplats för Göteborgs bästa klubb: Musikdirektör Bengtssons stenkaks-lounge.

Här kan man njuta av god öl och mat medan den musikaliske mångsysslaren Lucas Stark spelar guldkorn från 20-, 30-, 40- och 50-talet. Varje gång framträder även en hemlig gäst live och dessutom brukar det bjudas på fasta inslag som till exempel ”kvällens Snoddas”.

Lyssna på ett reportage om denna eminenta klubb här eller läs på Lucas Starks egen sida här.

Det är ingen förhandsanmälan till kvällen utan det är bara att dyka upp och hoppas att man får en sittplats. Därför rekommenderar vi också att man kommer tidigt, förslagsvis redan vid sju när klubben börjar.

Skepp ohoj!

– Hade vi missat det här, så hade vi ångrat det resten av våra liv! (Äldre par som hade åkt ända från Kalmar).

Ja, superlativerna bara haglade efter det musikaliska hyllningsprogrammet till Johnny Bode som Bo Fureby och pianisten Sören Petterson bjöd på i tisdags kväll. Och publiken – ett 40-tal – fick sjunga med i melodier som ”Bättre och bättre dag för dag” och ”Den gamla spinnrocken”.

Med i bagaget från Nossebro hade Bo Fureby inte bara sångröst och berättarförmåga utan även kläder och rekvisita. ”Zeppelinvalsen” illustrerades med hjälm och flygarglasögon, ”Timmerflottar-Sixten” med vegamössa och snusnäsduk – och så förstås ”Herre i frack”.

Ehuru part i målet tror jag att hyllningsprogrammet skulle ha glatt Johnny Bode! Han var ganska kerublik redan under sin livstid och det är inte svårt att föreställa sig hur han satt på ett moln, tittade ner och log belåtet åt det han fick höra och se den här kvällen…

Utställningen ”Johnny Bode 100 år” visas i Västerviks musikbibliotek & visarkiv t o m 21 april. Förhoppningsvis förmedlar den en helare och lite annan bild av Johnny Bode. Han hann ju med att göra så oerhört mycket mer än bara ”Bordellmammas visor”.

Text & bild: Marcus Brännström

Dessutom: Radio!

Nu fortsätter jubileumsåret 2012 med en utställning vid Visarkivet i Västervik. 3-21 april visas ”Johnny Bode 100 år”, med unikt material bland annat utlånat av Johnny Bode-sällskapet. Bilder, texter, citat, skivor, signerade originalnoter och tidningsklipp från tiden berättar den sällsamma historien om Johnny Bodes liv.

Tisdagen den 3 april klockan 19.00 öppnas utställningen med ett musikaliskt hyllningsprogram till Johnny Bode. Kuplettcharmören Bo Fureby från Nossebro, medlem i Johnny Bode-sällskapet, bjuder på örhängen från Bodes tidiga grammofonrepertoar. För pianoackompanjemanget svarar Sören Pettersson från Gamleby.

– Det är verkligen roligt att få lyfta fram Johnny Bode som sångare och kompositör! Tidigare har jag gjort program som förknippas med Ernst Rolf, Karl Gerhard, Edvard Persson, Sven Olof Sandberg och Ulla Billquist med flera, berättar Bo Fureby.

Publiken får lyssna till melodier som En herre i frack, Två solröda segel och Timmerflottar-Sixten.

– Det här är melodier som många känner igen och publiken får gärna sjunga med, försäkrar Bo Fureby. Men hur många känner till att det var Johnny Bode som lanserade Den gamla spinnrocken  här i Sverige?

Den som förväntar sig att höra någon av Bordellmammas visor från sent 60-tal blir däremot besviken.

– Det finns andra kanaler för den som vill lyssna på dem. Vi har valt att fokusera på Bodes tidigare produktioner i det här hyllningsprogrammet, säger visarkivarie Marcus Brännström.

Johnny Bode-sällskapet uppmanar självklart alla medlemmar och andra intresserade som har vägarna förbi norra Småland att besöka utställningen!

Bo Fureby

Årsmötet 2012 hölls den 27 januari på Karlssons Garage i Linnéstaden, Göteborg. Med tanke på att det nyss timade jubileet krävt mycket av styrelsens krafter hade årsmötet ganska låga ambitioner och var dessutom tämligen slarvigt förberett. För er som missade det hela gick det till på följande vis:

Styrelsen började med att lite lojt skicka ut en kallelse som inte följde den stadgade tidsgränsen 14 dagar innan mötet och inte heller nådde hela medlemsskaran. (Detta eftersom de medlemmar som handlat biljett i dörren på jubileumskonserten ännu inte var införda i registret.) I kallelsen skrev styrelsen dessutom uttryckligen att de inte ville ha för många medlemmar som drällde omkring och störde på mötet. Detta hörsammades dock inte, utan istället kom 18 personer, vilket var nytt rekord.

Efter inledande hälsningsfraser tillkallades kypare. Mat, dryck och diverse ”djupsinniga” samtal gjorde sedan att stämningen snabbt steg. När den nått lämpliga höjder inleddes så årsmötet.

En första sak som konstaterades  var att sedan förra året hade valberedningen tappats bort. Hela styrelsen ställde dock upp till omval och omvaldes också med rungande bifall av ett enhälligt möte.

Nästa konstaterande var att bägge de revisorer som valts vid förra årsmötet hade lämnat föreningen. Styrelsen hade inte heller orkat inkalla dem till tjänstgöring, utan i stället hade man – helt stadgevidrigt – utsett två nya revisorer. Den ene av dessa försvann dock från mötet i ett tidigt skede och kunde därför aldrig lämna några synpunkter på bokföringen.

Den nämnda bokföringen visade sig vara förd som enkel bokföring i ett dokument avsett för dubbel sådan och dessutom skriven med blyerts. Kassören tillstod dessutom själv att den var i högsta grad förfalskad! Trots detta gav den kvarvarande revisorn räkenskaperna betyget ”VG” och yrkade på ansvarsfrihet. Jublet steg högt bland medlemmarna och ett dundrande ”JA!” blev svaret på denna anmodan.

Den tydligt korrupta revisorn valdes därefter om på stående fot. Som kompletterande andra revisor var mötet i ett svagt ögonblick nära att välja en ekonomiskt och juridiskt kompetent person, men detta avvärjdes i sista stund och i stället valdes kassörens blivande fru.

En rad andra typer av trist formalia avverkades under vilt zickzackande mellan punkterna i dagordningen. Vi ska inte tråka ut läsekretsen med allt som avhandlades, utan nöjer oss med att de viktigaste sakerna var att föreningen beslöt att ta det lugnt i vår, med enbart någon enklare aktivitet framåt april, samt att man ska utveckla sortimentet av Johnny Bode-produkter för att kunna tjäna mer pengar.

Dessutom beslöts att Johnny Bode-sällskapet under 2012 ska inleda arbetet med att låta resa en minnessten över Johnny Bode. Trots att Johnny klart och tydligt skrev i sitt testamente att han ville bli kremerad och och få en sten med namn, titel samt födelse- och dödsår på sin grav, så blev det fel  vid begravningen och han blev i stället anonymt strödd i en minneslund. Föreningen vill nu rätta till detta misstag och ge Johnny en sten på samma kyrkogård, men på annan plats. Arbetet lär dock inte påbörjas förrän efter sommaren och räknas inte vara färdigt innan 2013. Följ denna blogg för fortlöpande information!

När allt detta till slut var avklarat avslutades mötet och drickandet återupptogs. Kvällen förrann snabbt och slutade med att medlemmarna skingrades som löv för vinden. Såvitt styrelsen vet, blev de flesta notor  betalda, men några felbeställda maträtter såg ändå till att  krogpersonalen var reglementsenligt sur.

Ett lyckat årsmöte, med andra ord.

Ett av de intermezzon som inträffade under 100-årskonserten var när Johnny Bode-sällskapets ordförande Gustaf Görfelt kallades upp på scenen av Grosshandlare Lindberg från Thor Modéen-sällskapet TOFS tillsammans med Sara Rådling och Jennifer Vintkvist från Ekmansällskapet. Allting började trevligt(?) nog med att Ekmans vänner räckte över en inramad kopia av en polisanmälan mot Johnny Bode för vissa stölder begådda i det ekmanska hemmet.

(För den oupplyste: Bakgrunden är att Johnny i början av 1930-talet var god vän med Hasse Ekman. De samarbetade musikaliskt genom att Hasse skrev texter till sånger som Johnny komponerade. Bland annat skapade de på detta vis ”En herre i frack” som Hasses far, den legendariske Gösta Ekman d ä, sjöng in.

Vänskapen sprack dock när det visade sig att Johnny stulit diverse värdesaker från familjens hem. Bland annat bestick i såväl nysilver som äkta silver. Stöldgodset hade han lämnat in på pantbank, obetänksamt nog i sitt eget namn, varför det var lätt att binda honom till stölderna. En typisk Johnny Bode-manöver, med andra ord.)

Så långt allt gott och väl i vänskapliga relationer sällskap emellan. Men plötsligt brutaliserades situationen, när en uniformerad Lasse Zachrisson från Vax Records kopplade polisgrepp på ordförande Görfelt. En delgivning om handräckning stacks under näsan på honom. Det visade sig att det gnidna Ekmansällskapet inte tänkte låta udda vara jämnt. Tvärtom krävde de nu Johnny Bode-sällskapet på skadestånd! Och inte nog med det – genom diverse avgifter och räntor hade beloppet för en uppsättning matsilver ökat från 19 kronor och 12 öre till 29 086 kronor och 14 öre! Skandalöst!

Ordföranden vägrade så klart att betala och pläderade för såväl sin egen som Johnnys oskuld tills han släpades av scenen. Johnny Bode-sällskapet vill genom detta inlägg deklarera sin föresats att ALDRIG betala ett ruttet lingon till Ekmansällskapet. Möjligen kan vi tänka oss att bjuda på en lättgrogg eller kanske till och med en bättre lunch nästa gång vi träffas, som tack för den fina inramningen. Men håll hårt i besticken – och räkna med att få ta notan!