Johnny Bode-priset till Michael Brinkenstjärna

januari 16th, 2013 by Gustaf

Johnny Bode-sällskapet ger 2013 års Johnny Bode-pris till managern, discjockeyn och festfixaren Michael Brinkenstjärna.

Priset delas ut till en artist eller kulturpersonlighet som under det föregående året agerat i kompositören, sångaren och skandalartisten Johnny Bode-Delgadas anda, på så vis att han eller hon trampat i klaveret, skapat en skandal eller på annat underhållande vis visat fräckhet och/eller ställt till det för sig själv och sin omgivning.

Priset består av ett diplom samt en summa pengar som Johnny Bode-sällskapet redan festat upp på en bättre restaurang. För Michael Brinkenstjärnas del rör det sig om 6 291 kronor som sällskapet åt och drack gott för på restaurang Puta Madre i Göteborg under sitt årsmöte 5 januari. Kvittot har bifogats diplomet som vi skickat till Michael Brinkenstjärna. Dessutom skänker vi honom ett par vita handskar med Johnny Bode-sällskapets logotyp på. Johnny Bode-priset ska inte förväxlas med Johnny Bode-Delgadas stipendium. Läs mer om de båda utmärkelserna här.

Presentation av vinnaren: Sedan 1990-talet har Michael ”Brinken” Brinkenstjärna varit en frodig planta i Sveriges kulturella undervegetation. Han har skrivit musik och verkat som discjockey (till exempel åt Hells Angels) men framförallt har han under sina år som manager för bland andra Ronny & Ragge, Robinsson-Robban, Svullo, Naken-Janne, systrarna Graaf, Nordman, Aqua och Leila K försett stadshotell från Gällivare till Trelleborg med underhållning.

Samtidigt har Brinkenstjärna under sitt valspråk ”momsen betalar man inte, den sitter man av” alltid sett till att hålla skattmasen, rättssystemet och löpsedelsförfattarna sysselsatta. Även hans vana att under många år köra bil utan körkort har skapat återkommande juridiska konsekvenser. Genom åren har det blivit tre personliga konkurser och elva fängelsedomar.

Hösten 2012 gav Michael Brinkenstjärna ut sin självbiografi ”Ett jävla liv – 4 000 löpsedlar senare” där han berättar historien om sin äventyrliga karriär och samtidigt kommer med en lång rad pikanta avslöjanden om sina tidigare klienter och andra personer i kändis-Sverige. Hans medförfattare Fredrik Söder och Mattias Forsberg har själva sagt att de inte tror att allt de skrivit är sant och bokutgivningen har kantats av stämningshot.

När boken låg på tryckeriet i oktober gjorde Michael Brinkenstjärna en oefterhärmlig manöver och stal 250 exemplar av sin egen bok för att prångla ut på Ica Maxi i Bollnäs, vilket fick hans medförfattare att även de hota med stämning. Brinkenstjärna själv menade att han tagit böckerna som ersättning för förlorad inkomst.

– Vad ska de stämma mig för – snabbhet? Jag plockar bara in de första 250 böckerna för sveda och värk. Jag har ju haft utgifter, sade han till Aftonbladet, och tillade att det gäller att skapa uppmärksamhet.

– Jag måste ju ut i media och det är inte det lättaste.

Under hösten har Brinkenstjärna även avtjänat ett en månad långt fängelsestraff för olovlig körning samt figurerat som misstänkt för grovt bokföringsbrott i Göteborgs tingsrätt.

Juryns motivering: Michael Brinkenstjärnas hela karriär har kännetecknats av stor kreativitet och ständig förmåga att skapa uppmärksamhet runt sig själv och andra. Den uttalade ambitionen är att bli känd, kosta vad det kosta vill.

Hans något lättsamma inställning till lagar och förordningar har skapat många hinder i denna strävan, men Michael Brinkenstjärna har aldrig låtit sig nedslås, utan ständigt gått vidare mot nya projekt med gott humör. Samtidigt har han stor självdistans, vilket inte minst visas genom att han i sin självbiografi presenterar sig själv som ”en människa med avsaknad av såväl gränser som empati” och bjuder läsaren att följa med ”på en tillbakalutad resa genom det svenska rättssystemet”.

Juryn tycker att hela agerandet är helt i Johnny Bodes anda och håller det inte för otroligt att de båda skulle haft samröre om Bode levt och varit verksam idag. Det är därför med stor glädje vi utser Michael Brinkenstjärna till 2013 års Johnny Bode-pristagare och önskar honom lycka till med både bokförsäljningen och framtida företag.

Johnny Bode-sällskapet vill tacka för en utmärkt fest, prispengarna räckte till en riktig helkväll!

Åh, vilket party!

januari 7th, 2013 by Gustaf

Igår, den 6 januari 2013, skulle Johnny Bode ha fyllt 101 år. Och idag, den 7 januari, är det exakt ett år sedan den stora jubileumskonserten på Oceanen i Göteborg. För att fira detta offentliggör nu Johnny Bode-sällskapet den officiella konsertvideon, filmad och redigerad av Bror Augustsson.

Du som inte hade möjlighet att närvara kan nu få chansen att uppleva denna minst sagt speciella kväll, och du som var där kan återuppleva den och drömma dig tillbaka. På fullt allvar kan man kalla denna konsert en helt unik händelse. Musiken, människorna, stämningen, galenskapen – även om vi ordnar fler tillställningar i framtiden kommer det nog aldrig att bli så här!


Årsmöte på Puta Madre

december 26th, 2012 by Gustaf

Den 5 januari är det dags för Johnny Bode-sällskapets årsmöte 2013. Traditionsenligt hålls mötet på trettondagsafton, dagen innan Johnny Bodes födelsedag (detta så att alla medlemmar ska kunna fira denna bemärkelsedag med att vara bakfulla).

Plats i år är den mexikanska restaurangen Puta Madre i Göteborg, samma etablissemang som stod värd för årsmötet 2011. Mötet börjar klockan 17.30 och när vi är färdiga med formaliteterna äter vi och dricker så länge vi orkar. Restaurangen är inredd som en mexikansk 20-talsbordell och har både cocktailbar och tårtbuffé, så alla förutsättningar är utan tvivel de rätta.

Alla JBS-medlemmar kommer att få ett dagordningsförslag utskickat innan mötet. Eftersom vi räknar med att bli ett stort sällskap (med restaurangmått mätt) så vill dock styrelsen be alla som tänker sluta upp att meddela detta till info(at)johnnybode.com senast torsdag 3 januari. Tala samtidigt om vilken mat du vill äta, meny finns på restaurangens hemsida.

Är du inte medlem än, men vill med ändå? Inga problem – sätt bara in en hundring på bankgirot och maila oss. I mailet skriver du att du betalt samt namn, adress och vad du vill äta. Sedan får du medlemskort och knapp på mötet. Lätt som en plätt.

Willkommen, bienvenue, welcome!

Berusad trubadur hyllar Bode

december 26th, 2012 by Gustaf

Veckan innan jul kom det ett vadderat kuvert på posten till Johnny Bode-sällskapets högkvarter. Det innehöll en cd-skiva och ett brev. I brevet stod följande:

God dag!

Här följer en liten julklapp till Johnny Bode-sällskapet. En skiva jag spelat in och skrivit själv i sann JB-anda. Alla låtar är skrivna under alkoholintag och utan hämningar. Som man kan urskilja av omslaget och av låtarnas texter är jag ett stort fan av Johnny Bode.

Skivan har hittills inte mottagits speciellt väl av radio, tidningar etc, men det var inget som förvånat mig. Jag hoppas dock att ni kan få glädje av den som många andra jag träffar på mina spelningar med samma udda humor. God jul!

”Jag har förlorat mina pengar
Alla smycken har jag sålt
Allting kan jag mista, det gör ej ett skvatt
Om jag får behålla min frack!”

Hälsningar
Christopher Escoz, Den Fulle Trubaduren.
Stolt medlem i JBS

 

Att herr Escoz verkligen talar sanning både när det gäller att han är en berusad trubadur och en stor Bode-beundrare råder det inget tvivel om. Det räcker som sagt med att titta på omslaget. I en av sina texter låter han även meddela att ”Bordellmammas visor är favoriten”.

Rent musikaliskt låter det dock inte så mycket som Johnny Bode, en närmare referens både som kompositör och textförfattare är nog Björn Rosenström. Kanske inte så konstigt med tanke på att Christopher Escoz är professionell krogtrubadur.

En rolig detalj är dessutom att han är bosatt i byn Grönskåra i Högsby kommun, Småland. Från samma by kom Karl Gerhards mamma, och bara ett par mil norrut ligger Fågelfors, där Ernst Rolfs pappa växte upp. Går man istället 2,5 mil åt nordost hittar man Lillsjödal, födelseort för Greta Garbos mamma. Och från grannkommunen Mönsterås härstammar såväl Bode-tolkaren Mattias Enn som JBS ordförande Gustaf Görfelt. Ett produktivt hörn av Sverige!

Christopher Escoz opererar främst i östra och centrala Småland samt på Öland. Så bor du i faggorna och vill ha en underhållare på festen som spelar Bordellmammas visor (eller för all del en hel del något annat, han har omkring 1000 låtar på repertoaren) så vet du nu vart du ska vända dig. Mer information samt musikaliska smakprov från skivan finns på Christopher Escoz hemsida.

Från JBS-styrelsens sida tackar vi för skivan och uppmuntrar alla andra artister som tolkar och/eller låter sig inspireras av Johnny Bode att följa Christopher Escoz exempel. Hör av er till oss och skicka gärna smakprov, givetvis uppmärksammar vi alla som håller Bodes arv levande!

God Jul!

december 24th, 2012 by Gustaf

Eftersom den här helgen uppmärksammar mödrar och barn vill Johnny Bode-sällskapet hälsa alla medlemmar och sympatisörer god jul med detta foto. Det härrör från Rolf Greens donation och i förlängningen alltså från Jerker Kilander, Johnnys kusin.

Bilden föreställer en 8-årig Johnny tillsammans med en kvinna som rimligen bara kan vara hans mamma Judith. Det råder i varje fall inget tvivel om släktskapet, de djupt liggande ögonen och den kraftiga benstommen i ansiktet tar man inte fel på. Judith var en hårt prövad kvinna, övergiven av sin förste make Alvar Bode, överviktig och sjuklig, med en son som gång på gång ställde till problem och skämde ut sig. Men hon älskade sin pojke, och Johnny älskade sin mor tillbaka, trots att hon ofta var frånvarande under hans uppväxt. Han talade aldrig illa om henne, till skillnad mot sin far och styvfar, som han inte hade några högre tankar om.

Något änglabarn var kanske inte Johnny Bode, men så kom det heller aldrig några kungar till hans krubba. Med en annan uppväxt hade kanske hans liv blivit annorlunda. Tänk på det och ta hand om varandra i jul!

Johnny Bodes stipendium och pris

november 24th, 2012 by Gustaf

Johnny Bode-sällskapet har beslutat att från och med i år instifta ett Johnny Bode-pris som ska delas ut på årsmötet varje år. Men innan vi berättar mer om det så är det dags att informera om ett pris som redan finns och som faktiskt är instiftat av Johnny själv, nämligen:

JOHNNY BODE DELGADAS STIPENDIUM

Bakgrunden är som följer. När Johnny Bode dog var han luspank. Men en sak hade han kvar, nämligen rättigheterna till mycket av den musik han komponerat under sitt produktiva liv. Dessa pengar beslöt han att testamentera till en stiftelse, vars uppdrag det enligt testamentet är att till ”skånskfödda manliga och kvinnliga upphovsmän av populärmusik, operett, schlager, vis- och filmmusik, utdela årligt stipendum, vilket dock ej må tillfalla upphovsman av så kallad popmusik.”

En sådan stiftelse bildades också vid Johnnys död 1983, och redan 1987 hade det inkommit tillräckligt mycket upphovsrättspengar för att det första stipendiet skulle kunna delas ut. Till en början var prissumman 5 000 kronor, men med tiden har summan höjts till 10 000 kronor.

Att definiera vad som i dagens musikklimat skiljer ”populärmusik” från ”popmusik” är emellertid inte det lättaste och därför har kompositörer inom ganska skilda gebiet fått stipendiet. Sedan 1987 är pristagarna: Anders Ekdal, Anders Neglin, Anders Glenmark, Niklas Strömstedt, Gert Willy Berndt, Hans Alfredson, Nisse Hellberg, Bert Månsson, Michael Saxell, Jan Sigurd, Ale Möller, Danne Stråhed, Tobias Neumann, Hanna Åberg, Sven Kristersson, Margareta Nilsson, Bosse Saxell och Leif Carlsson. (Utdelningen skedde under en period vartannat år, men numera koras en stipendiat varje år igen.)

2012 går Johnny Bode Delgadas stipendium till Anderz Wrethov. I stiftelsens pressmeddelande beskrivs han så här:

Anderz Wrethov är en framgångsrik skånsk låtskrivare, artist och musikproducent med hela världen som sitt arbetsfält. Anderz, som sjunger och spelar piano och gitarr, har skrivit och producerat sånger för bland andra Arash, Günther and the Sunshine Girls, Frida, Hasse Andersson, Markoolio, Bobby Farrell, Samantha Fox och Emil Sigfridsson. Dessutom har han skrivit låtar åt en rad asiatiska megastjärnor. 1999 vann han ”Sikta mot stjärnorna” som Bryan Adams.

Som kompositör har Anderz deltagit i den svenska melodifestivalen två gånger – 2006 med ”Like Fire Tonight” och 2008 med ”Upp o hoppa” – och han är en av upphovsmännen bakom Arashs låt ”Always”, som kom trea i Eurovision Song Contest i Moskva 2011.

2011 sjöng Anderz, som numera arbetar under artistnamnet Wrethov, den officiella VM-låten för det svenska damlandslaget i fotboll, ”One Love One Goal”.

Stiftelsens styrelse består av journalisten-författaren Ingmar Norlén, skådespelerskan-sångerskan Lillemor Dahlqvist, journalisten Christer Borg och musikern-estradören Mikael Neumann, dessutom med Johnny Bode-sällskapets ordförande Gustaf Görfelt som adjungerad medlem.

De motiverar utnämningen med att Anderz Wrethov  är ”en fin representant för det svenska musikundret, som med stor framgång lyckats sprida sina egna slagkraftiga poplåtar. Anderz Wrethov har som skapare av starka melodiska sånger och bra texter lyckats fånga en betydande publik. Hans musikaliska fantasi och förmåga att anpassa sitt skrivande till olika genrer och stilar gör att ett stort antal toppartister runt om i världen framgångsrikt framför hans låtar. Lägg därtill att Anderz är en betydande musikproducent med förmåga att hitta nya sound och idéer till sina produktioner”.

Priset på 10 000 kronor kommer att delas ut på Hotell Savoy i Malmö tisdag den 27 november 2012 klockan 19.

Från Johnny Bode-sällskapets sida anser vi att Anderz Wrethov utan tvivel är en värdig mottagare av priset. Hade Johnny Bode Delgada levt idag hade han säkert med stort nöje skrivit musik åt Samantha Fox, Markoolio och Günther and the Sunshine Girls. Melodifestivalen och Eurovision hade också varit självklara mål för honom. Att Anderz Wrethovs melodi ”Upp o hoppa” i melodifestivalen 2008 framfördes av Frida Appelgren, mest känd för den ekivoka sommarplågan ”Dunka mig gul och blå” är naturligtvis något av en extra bonus i sammanhanget. Och vilken bättre lokal kan finnas för att dela ut priset än Hotell Savoy, skådeplatsen för Johnny Bodes julskinke-kupp 1974?

Nu över till nästa offentliga utmärkelse, nämligen:

JOHNNY BODE-PRISET

Detta pris är till skillnad från stipendiet en nyinstiftad utnämning, och kommer att delas ut första gången på Johnny Bode-sällskapets årsmöte den 5 januari 2013.

Om stipendiet tar fasta på det som Johnny Bode själv ville bli ihågkommen för, nämligen sin musik, så är priset instiftat till minne av något som han blivit minst lika (ö)känd för, nämligen hans leverne. Givetvis är det därför ett pris som delas ut med glimten i ögat.

Så här lyder Johnny Bode-prisets kriterier:

Priset går till en artist eller annan kändis som under det senaste året agerat i Johnny Bodes anda, på så vis att hon/han trampat i klaveret, skapat en skandal eller på annat underhållande sätt visat fräckhet och/eller ställt till det för sig själv och sin omgivning.

Extra meriterade mottagare är personer som trots upprepade självförvållade motgångar vägrar att ge upp, utan envetet kämpar på, starka i tron på sig själva. Priset bör på inget sätt ses som ett hån utan är en uppmuntrande klapp på axeln. Johnny Bode-sällskapet står alltid på underdogens sida och vet att varje kulturellt verk av kvalitet förr eller senare finner sin publik. Ibland tar det bara lite tid!

Pristagaren väljs av en jurygrupp som utsetts på senaste medlemsmötet eller av föreningens styrelse. Medlemmar i Johnny Bode-sällskapet kan nominera lämpliga kandidater, men det är juryn som bestämmer i slutänden. Vem som mottar priset blir offentligt på årsmötet och meddelas därefter omvärlden. I sitt val av pristagare uppmanas juryn visa god dålig smak.

Själva priset består av en summa pengar som jurygruppen under arbetet festar upp på offentlig lokal, eventuellt i samarbete med goda vänner och andra förbipasserande. Summan bör vara ansenlig och deltagarna uppmanas att äta och dricka så mycket de mäktar med. Vi vill ju inte att priset ska verka futtigt.

Notan och kvittot för restaurangbesöket (som alltså betalts med prispengarna) skickas därefter på posten tillsammans med ett diplom till pristagaren så att det når honom eller henne innan årsmötet.

Vem får priset för 2012? Kom på årsmötet eller följ utvecklingen via denna blogg och i massmedia för att få veta!


Årets julklapp – vita handskar!

november 5th, 2012 by Gustaf

Vita handskar med Johnny Bode-sällskapets namn och logotyp på – vad är väl en naturligare merchandise-produkt för vår förening än detta? Den perfekta presenten till dig själv och andra, ett föremål för glädje i varje hem!

Idén föddes egentligen redan för ett år sedan, inför 100-årsjubileet. På grund av för lite tid och för mycket att göra blev det dock inget den gången. Men nu kör vi!

Handskarna kommer att tillverkas i två modeller: en kort herr/unisex-modell och en lång dammodell. Den korta modellen är en militär paradhandske (mycket passande!) i 100% bomull och finns i storlek M och L. Dammodellen är i satin och kan fås i längderna 42 och 63 centimeter. One size fits all, som det något missvisande brukar heta.

Alla högerhandskar kommer att förses med David Nessles Johnny Bode-karikatyr (den som är på medlemskappen) på handryggen intill tumvecket och ”Johnny Bode-sällskapet” i elegant snirkliga bokstäver uppe vid handloven.

Priset för medlemmar i Johnny Bode-sällskapet är 150:- (icke-medlemmar 170:-) plus frakt (preliminärt 30 kronor) för korta handskar och 200:- (icke-medlemmar 220:-) plus frakt för långa handskar. Vår tanke är att trycka upp ett mindre parti för leverans innan jul och vi uppmanar därför alla intresserade att lägga sin beställning senast den 25 november. I samband med denna första beställning vill vi också att alla köpare betalar i förskott, eftersom vi vill minimera summan pengar vi ligger ute med. Vi kommer så klart ända att tillverka fler handskar än vi får beställning på, men förhandsbeställningarna är också till för att ge oss en uppskattning av intresset.

Om du är intresserad av att handla: skicka ett mail till info(at)johnnybode.com med uppgifter på vad du vill ha, vad du heter och var du bor. Sätt sedan in pengar på sällskapets bankgiro 415-6683. (Ska du beställa fler än tre par kan du vänta med portot, så får vi väga och kolla upp det när vi fått handskarna från tryckeriet).

Tveka inte, ett par Johnny Bode-handskar är ett inköp du aldrig kommer att ångra!

 

Minnessten över Johnny Bode

november 5th, 2012 by Gustaf

I Johnny Bodes testamente (som styrelsen fått sig tillsänd i kopia av Lillemor Dahlqvist) skrev han klart och tydligt att han ville bli kremerad efter sin död och begravd i en urngrav med en sten. På stenen skulle det stå hans namn, yrke samt årtal för födelse och död.

På grund av någon typ av missförstånd blev det dock inte på detta vis, utan Johnny Bodes aska begravdes anonymt i minneslunden på Limhamns kyrkogård i Malmö sensommaren 1983.

Nästa år är det 30 år sedan Johnnys död och begravning och vi i sällskapet tycker att det är hög tid att hans sista vilja blir verklighet. I enlighet med beslut vid höstmötet den 23 oktober har JBS kassör nu skrivit till kyrkogårdsförvaltningen i Limhamn för att sondera möjligheterna till att sätta upp en minnessten någonstans på kyrkogården.

Med tanke på att det finns gott om exempel från andra kyrkogårdar på minnesstenar över personer vars exakta gravplats man inte känner till, eller där askan är spridd på annat håll, så borde inte detta vara något problem, menar vi. Jämför till exempel stenen över Stagnelius här till höger. Den är rest i Gärdslösa på Öland, trots att skalden ligger begravd på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm. (Dessutom har den ett porträtt av Stagnelius trots att ingen vet hur han såg ut. Bara en sån sak!)

 

Det finns även många exempel på hur tidigare anonymt begravda personer fått minnesstenar uppsatta efter sig på samma kyrkogård. Här intill avtäcks till exempel en sten över anonymt begravda på Dänningelanda kyrkogård i Småland.

De tankar som finns rör sig dock inte om någon lika stor sten som någon av dem på bilderna, utan mer om en liten och låg sten som påminner om sådana på urngravar. Även andra varianter kan tänkas, lite beroende  på vilka praktiska möjligheter som finns.

På mötet fick styrelsen i uppdrag att arbeta fram en exakt utformning med prisuppgift som ska presenteras på årsmötet vid trettondagshelgen. Målsättningen är att den nya minnesstenen ska kunna sommaren 2013.

Höstmöte på Göta älv

oktober 31st, 2012 by Gustaf

Den 23 oktober höll Johnny Bode-sällskapet höstmöte i Göteborg. Liksom i april huserade församlingen ombord på S/S Marieholm bakom operan, där restaurang Jazzå håller till och där det kvällen till ära var ettårsjubileum för Göteborgs trevligaste klubb: Musikdirektör Bengtssons Stenkakslounge. Eftersom Musikdirektören har begränsat med Johnny Bode i sortimentet bad han oss ta med lite fler. Sagt och gjort, stenkakeportföljen packades.

Bode-kumpaner från så långt bort som Halmstad hade mött upp, och snart var vi tretton runt bordet – ett mycket passande tal i sammanhanget. Till skillnad mot på årsmötet var styrelsen den här gången ordentligt förberedd, dagordningsförslag hade skickats ut och volymen i lokalen var till en början låg, vilket gjorde det möjligt att ha ett rappt och effektivt möte som inte tog längre än cirka 45 minuter. Därefter gick vi över till att äta, dricka, prata och spisa Musikdirektörens plattor, som snart ljöd över däck.

Komplett protokoll kommer att skickas ut till samtliga medlemmar inom en nära framtid (det kommer alltså inte att dröja åtta månader den här gången). Dock beslöts det om tre mycket viktiga göromål, som kommer att presenteras i separata inlägg här ovan.

Innan vi går över till det första av dem kan vi dock bjuda alla sympatisörer som inte hade möjlighet att närvara på en liten bildkavalkad:

Här beskådas Musikdirektör Bengtsson själv, i såväl högform som fez. På begäran från JBS-bordet spelade han förutom väl utvalda Johnny Bode-nummer även bland annat ”Fram för fältsport” med Gösta Johnsson. Världens kanske mest militanta kampsång  för orientering.

 

 

 

 

 

 

 

Klubben firade som sagt ettårsjubileum just denna tisdag och Bengtsson uppvaktades därför av en grupp damer som bakat en kladdkaka i form av en stenkaka till honom. Även Jazzå skänkte honom en tårta, och den noble direktören bjöd därför alla närvarande på dessert, alternativt sött tilltugg till ölen. Mycket trevligt!

 

 

 

 

 

 

 

Eftersom kvällen gick i den dåliga smakens tecken var det givet att en av gästartisterna var svenske mästaren i ordvits. Hans skämt var så låga att de gav publiken dykarsjuka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som sig bör slutade kvällen med att en medlem smet från notan, och kuplettcharmören Mattias Enn fick punga ut för vederbörandes caesarsallad, till övriga närvarandes stora munterhet. För säkerhets skull skall dock påpekas att springnotan berodde på ren tankspriddhet och att smitaren genast såg till att Mattias fick sina pengar när misstaget påpekades. Inga riktiga Bode-takter alltså…

Allt som allt ett mycket trevligt möte med trevligt sällskap, god mat, gott öl, god musik och utsökt dålig smak. Tack till alla närvarande.

Och till alla Bode-fantaster i andra landsändar: det kommer att bli aktiviteter i andra landsändar snart. Bland annat hoppas vi kunna bjuda på ett minst sagt historiskt arrangemang i Skåne 2013.  Men mer om det i nästa inlägg.

Möte med Bode II

september 16th, 2012 by Gustaf

Följande berättelse har sällskapet fått sig tillsänt av museimannen och f d journalisten Hans Permbo i Ystad. Den har tidigare publicerats i gratistidningen Nya Upplagan, men är väl värd att uppmärksammas även här. Ordet över till Hans Permbo:

Hej!

När jag bodde i Malmö på 70-talet råkade jag av en händelse stöta på Johnny Bode. Vid den tidpunkten gjorde jag en platta med egna låtar på Playback i Malmö. Jag vet att Chrichan som ägde skivbolaget nämnde något om” Båtpipp” och ”Tågpipp” som han hade spelat in men jag tror inte det var Bodes produktioner utan istället tillhörde en av rösterna Gunnel Brost om jag inte missminner mig. (Dock med manus av Johnny Bode/JBS anm.)

Mitt möte med Johnny glömmer jag aldrig och när Lars Yngve, utgivaren av den kulturprisbelönta tidningen Nyaupplagan tillfrågade mig om jag ville göra en artikel om detta möte så tvekade jag inte.

Artikeln publicerades i novembernumret av Nyaupplagan 2009 och är ni intresserade så bifogar jag härmed texten om mitt ofrivilliga möte med Johnny.

Så gick det till när jag träffade schlagersångaren, mytomanen och svindlaren, Johnny Bode.

Det måste ha varit på våren 1972. Jag hade vunnit en cykel på Hemmets Journal där jag jobbade som retuschör sedan början av 60-talet. Jag hade gissat och kommit närmast Kalle Ankas upplaga i en tävling i personaltidningen, och nu var jag lycklig ägare till en minicykel. En sådan man kunde skruva ihop, precis som en IKEA-möbel.

Vid denna tidpunkt bodde jag sedan ett år tillbaka på Balladgatan i Malmö tillsammans med min sambo Karin Andersson, som några år senare skulle bli min hustru.

Det var lördag och Karin jobbade som vanligt på Posten, och jag var som vanligt ledig. Denna lördag fick jag för mig att jag skulle cykla till Limhamn och ta färjan över till Dragör. Det ekade i ost och vin-skafferiet, så det kändes motiverat med en avkopplande båttur på Öresund i provianteringssyfte.

Resan mellan Limhamn och Dragör gick bra, och det slank nog ner någon pilsner också, om jag känner mig själv rätt. Men givetvis tillsammans med en rostbiffmacka!

I Dragör var det ont om tid. Färjan låg bara inne en timme. Ville man hinna handla fick man skynda på. I den butik jag steg in i var det fullproppat med svenskar. Här kunde man räkna med att det skulle ta tid. Den kraftige och runde expediten var klädd i vit rock och vit Vegamössa med svart skärm. Han rörde sig nervöst bakom glasdisken och var knallröd om äppelkinderna. I görligaste mån försökte han koordinera försäljningen med den splittrade köordning som uppstått. Han var uppenbarligen underbemannad och hade inte väntat sig en sådan invasion denna lördagsförmiddag. Det syntes att han muttrade något ohörbart eftersom underkäken guppade upp och ner. Alla affärens tålmodiga kunder följde honom med blicken under värdig tystnad.

Plötsligt slank det ur mig. Högt och ljudligt; ”Snackar han med osten?” sa jag. En befriande skrattsalva fyllde hela butiken. Jag skämdes och kröp ihop, en decimeter. Sekunderna efteråt kände jag någon som grep tag i min arm. Ur trängseln uppenbarade sig en man i 35-årsåldenr, tillsammans med en ung dam. ”Du verkar vara en rolig kille”, sa han. ”Vi håller ett bord på båten så kan vi träffas och prata lite mer”.

När jag gick ombord på färjan önskade jag inget hellre än att få vara ifred. Men glad och hurtfrisk dök han upp igen. Han visade mig ett bord där hans damsällskap redan satt.”Slå dig ner här så länge”, sa han. ”Jag skall bara hämta en man till”.

Några minuter senare kom han dragande med en liten kortväxt man. Han hade korta ben, en päronformad kropp och ett plufsigt ansikte. Han tycktes för länge sedan passerat bäst före-datum. Ansiktet satt direkt på kroppen utan antydan till hals. Don Martin skulle kunna vara hans lillebror. Han bar på två tunga lådor som var snörda med band, så att han lättare kunde bära dem. Under resans gång betedde han sig vimsigt, närvarande men ändå frånvarande. Det gick inte att få ut något vettigt ur honom. Vilket förmodligen inte heller var meningen. Han föreföll vara en viktig och inflytelserik person som i nästa ögonblick förvandlades till en liten tramsig gubbe.

Han visade stolt upp sitt tvåfärgstryckta visitkort, i rött och lila, med texten ” Johnny del Gada Association Victoria” med adresser och telefonnummer i London och Malmö. Vidare kunde man på kortet läsa: ”General Manager: Johnny del Gada. Generalsekreterare i Sveriges Internationella parti SIB”.

Vid framkomsten till Limhamn utsågs jag till den som skulle bära hans lådor igenom tullen. Jag fick också förhållningsregler. Blev jag tagen för kontroll så skulle jag bara visa tulltjänstemannen visitkortet. Då skulle jag enligt den päronformade mannen passera utan problem. Jag övertygades att kortet hade samma funktion som ett diplomatpass.

Vid tullkontrollen sågs ingen tulltjänsteman denna lördag. Så vi kunde samlas på kajen, och hålla rådslag. Den 35-åriga mannen, som stod som arrangör för detta spektakel, agerade världsvant och belevat. Det bestämdes att vi alla skulle hem till den lille päronformade mannen, som i sin tur hade ytterst bestämda åsikter om att allt som företogs var OK. En röd liten Ford hämtades och kördes fram av 35-åringens damsällskap medan varorna vaktades av den lille päronformade mannen, 35-åringen och jag själv. Bagageluckan öppnades och diverse pavor i olika emballage tog plats i bilen, inklusive mina två påsar. Det fanns ingen möjlighet för mig och min cykel att åka med. Istället fick jag en papperslapp med en adress som jag skulle cykla till. Jag såg den röda Forden med de tre passagerarna lämna hamnområdet.

Jag cyklade på Limhamnsvägen österut och sneglade på parallellgatorna som jag passerade. Där fanns ju de flotta Patriciavillorna. Självklart måste han bo i en sådan, tänkte jag. För han skulle bo mycket flott, det var jag helt övertygad om. Men inget av gatunamnen stämde med adressen på lappen. Efter trettio minuters cykelfärd nådde jag till slut den rätta adressen. Jag stod nu framför ett femvånings hyreshus på hörnan Bellevuevägen – John Ericssons väg. Namnet på visitkortet stämde med det på tavlan i trapphuset. När jag kommit upp till fjärde våningen ringde jag på dörrklockan. Till min förvåning var det 35-åringen som öppnade med sitt lyckliga leende. Han hade tydligen full koll på läget och gillade det dessutom. Jag steg in i hallen, en liten korridor, och gick in till höger, där korridoren slutade. Där i det lilla vardagsrummet satt damsällskapet, vid ett litet soffbord omgiven av några oöppnade pilsnerflaskor. De hade haft vänligheten att invänta mig. Värden syntes inte till och illusionen av ett besök i en flott Patriciavilla sprack totalt. Jag befann mig nu i en liten tvåa, med pentry, i ett hyreshus på fjärde våningen i ett femvåningshus, tillsammans med tre okända människor, varav en ytterst udda typ.

Pilsnerna öppnades och vi satt en stund och försökte hitta något gemensamt att prata om. Efter en stund for sovrumsdörren upp med en smäll och ut i korridoren i riktning mot toaletten uppenbarade sig den päronformade mannen i full karriär. Iklädd endast vit undertröja och vita fladdriga kortkalsonger, som nådde honom till knäna, kom han springande med ett Tarzan-vrål in på toaletten. När lugnet åter lagt sig såg vi lika häpna ut alla tre. Det var då jag hann kasta en blick bort mot pentryt, på motsatta sidan korridoren, och notera att det var fyllt med mediciner av alla de slag. En del förvarades i stora bruna glasflaskor. Dessa gjorde sällskap av diverse spritflaskor i varierande sorter. Då hade det redan gott upp för mig att denna man inte var riktigt klar i knoppen.

Men det skulle snart bjudas på mer enmansunderhållning. Och två av dessa scener kommer jag aldrig att glömma.

Den lille mannen såg om möjligt ännu roligare ut när han efter toalettbesöket äntrade vardagsrummet i sina vita underkläder. Hans korta armar i det ärmlösa linnet visade nu också tydligt hans sluttande axlar. Han var faktiskt päronformad ur vilken vinkel som helst.

I det lilla spartanskt möblerade vardagsrummet fans också ett vitt piano. Detta tycktes lysa upp den för övrigt slätstrukna möbleringen. Plötsligt och utan anmodan, satte han sig vid pianot, och hans korta fingrar började löpa, nästan smekfullt, över tangenterna.

Efter en introduktion började han sjunga högt och lidelsefullt. Låten hade jag aldrig hört tidigare. I hans utförande medföljde ett gungande kroppsspråk som gav texten en prägel av sentimentalitet och vemod. Han varierade, gick upp i höga toner med len späd vibrato, för att sedan dra ner i varv med låg stämma.

Det framgick att han sjöng en hyllningssång åt sig själv. Ideligen återkom frasen

”Johnny, I love you”, samtidigt som han sjönk ihop i en båge så att pannan nuddade tangenterna på pianot. Plötsligt upptäckte jag att han dessutom grät medan han sjöng. För oss åhörare infann sig en blandning av dramatik och pinsam stämning i rummet. Jag upplevde detta som om vi bevittnade en mänsklig tragedi.

När han avslutat sin musikaliska sorgesång applåderade vi artigt alla tre i soffan där vi satt. Tårarna på estradören torkade snabbt, och ett nytt tvärkast ägde rum. Nu var det plötsligt dags att ringa till vännen Frank Sinatra i Los Angeles. Den svarta telefonen stod vid ett telefonbord precis under vardagsrummets enda fönster. Han slog det första numret till en telefonoperatör som skulle leda hans samtal via atlantkabeln till London, New York, Washington och slutligen till Los Angeles. Där låg det hotell där han visste att Frank Sinatra uppehöll sig. Det tog lång tid och var snärjigt och komplicerat. Flera växeltelefonister fick under resans gång också veta vem dem hade att göra med. Han rabblade skarpt och snabbt på flytande engelska, (blandat med rotvälska). Att Johnny del Gada var en världsvan och inflytelserik artist, som alla borde känna till fick också en och annan av telefonisterna uppläst i telefonen. Det var en befängd idé han hade fått och det uppstod många och långa pauser innan han kunde gå vidare mot sitt mål; Att språka en stund med vännen Frank Sinatra.

Vi i soffan satt spänt och bevittnade föreställningen. Tänk om han lyckades ringa från Malmö till Los Angeles mitt framför ögonen på oss. Bara det var ju stort. Till slut hade han nått enda fram till hotellets reception då han av receptionisten fick veta att Mr Sinatra just lämnat hotellet. Med högfärd och arrogans lade han på luren. En sten föll. Men ack vad jag blev besviken. Det var ju så nära.

Därefter försvann han med ett förtretat grymtande in i sovrummet. Jag förutsåg att han gick och la sig för att sova ut ett dygn eller två, för det tycktes han behöva. Själv kom jag på att jag måste ringa hem och berätta var jag blivit av. Klockan hade passerat tre på eftermiddagen. Luren såg ut att ha hunnit svalna efter det långa interimssamtalet till Los Angeles. Jag lyfte den mot örat, men vad var nu detta? Telefonen var stendöd. Jag tryckte upprepade gånger på klykan, vände mig till mitt sällskap och förkunnade snopet: ”Den är sten död!”

Det visade sig att Televerket hade stängt av telefonen sedan lång tid tillbaka. Abonnenten hade inte betalt sina räkningar. Hela det långa telefonsamtalet via atlantkabeln till Los Angeles hade bara varit ett fejkat skådespel.

Nu hade vi fått nog. Vi fullkomligt stormade ut ur lägenheten och ner för trapporna samtidigt som skrattsalvorna ekade i trappan.

Här slutade också våra strapatser. Jag fick 35-åringens namn och telefonnummer. Han hette Åke Larsson och jobbade på Reel Film i Malmö. Vi skildes, alla tre, och sågs aldrig mer.

På måndagen gick jag till Nils-Åke Mårtensson, en äldre kollega på Hemmets Journal, och berättade min historia. Han lyssnade, fnittrade och utan att tveka konstaterade han: ”Du har träffat Johnny Bode.”

Jag hade, utan att veta om det, varit hemma hos Johnny Bode (1912-1983), den bortglömde estradören med sitt tragikomiska livsöde. Mannen som av normännen hade anklagats för att vara nazist under andra världskriget, som hade stulit matsilvret hos Hasse Ekman, som hade ett förflutet som operettkompositör och grammofonartist på stenkakans tid och som slutade sin schlagerkarriär med ”Bordellmammas visor,” år 1968.

Som pornograf, notorisk bedragare, tjuv, operettsångare och mytoman var han under hela sitt vuxna liv rejält skandalomsusad. Han satt dessutom i finkan ett flertal gånger. Han stal och bedrog samtidigt som han skrev många gamla kära örhängen. Mest känd är kanske ”En herre i Frack” som spelades in av Gösta Ekman den äldre.Två böcker har skrivits om honom. ”En herre i Frack”, 1999 och ”Jakten på Johnny Bode”, 2003. Båda är skrivna av Ingmar Norlén i Arvika. Vill man få sig ett gott skratt, som stundom fastnar i halsen, bör man låna båda två på biblioteket.

Hans Permbo